Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 1 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 313
kvinnorörelsens yngsta dotter, men kanske
att just denna dotter kände djupast, då det
gällde frihetens sak, hjärtats sak. Efter att
hafva betonat, hurusom större frihet äfven
i teologiskt-dogmatiskt afseende vore önsk-
värd, då det gällde en rätt uppfattning af
kvinnans ställning, framställde talarinnan
den åsikten, att samfundsarbetet till sin
djupaste grund var mera kvinnligt än man-
ligt. Ja, det fanns en tid, då allt arbete
verkligen var kvinnans, utom krig och jakt.
Krig och jakt äro bestämdt okvinnliga —
där må ej kvinnan rivalisera med mannen.
(Applåder och skratt.) För kvinnosakens vi-
dare framfärd i Norge och möjligheten till
praktiska resultat behöfdes de makthafvan-
des öra, »menmændenes hoveder være saa
optagne med krigsforestillinger, og da ville
de slet ikke have kvinderne med.» Talar-
innan slöt med dessa ord: »Tiden er ikke
vor, landene ikke vore, maa vi kæmpe med
den store begeistring og den store taal-
modighed.»
Sedan härefter ett telegram från »Norsk
kvindesagsforening» upplästs, afslutades tis-
dagens förhandlingar, hvarefter samtliga
konferensmedlemmarne begåfvo sig till ut-
ställningens folkkök, där middag intogs.
Onsdagens föredrag inleddes af fröken
Ludne Hagman med: Mina erfarenheter om
samuppfostran. Sedan 15 år hade samskole-
idéen mer och mer utvecklat sig i Finland,
den hade vuxit med den lugna, sunda kraft
som var det bästa löftet om dess varaktiga
bestånd. Samskolan var den mest natur-
liga formen för uppfostran. Hemmet gaf
samma vård, samma rätt åt gossar och
flickor, hvarför skulle ej skolan göra det?
Hemmet och skolan måste stå i det inner-
ligaste samband till hvarandra, skolan fort-
sätter hvad hemmet påbörjat, därför be-
höfde den ock mödrarnas hjälp —- deras
kärlek, deras intresse och välsignelse. Här-
ifrån öfvergick talarinnan till en statistik
öfver flickornas fallenhet för studier samt
en jämförelse mellan gossars och flickors
olika håg för och uppfattning af samma
ämne. Så t. ex. uppfattade gossen lättare
de större yttre dragen af en historisk ka-
raktär, under det flickan gick mera in i
smådetaljer. Sällskapslifvet verkade stö-
rande på flickans studier i de högre klas-
serna. Detta skilde också kamraterna.
Hvar i sällskaps- och nöjes-lifvet frågade
man väl efter den 17-årige gossen, under
det att flickan vid samma ålder där intog
en bestämd auktoriserad plats. Samunder-
visningen verkar höjande på gossarnes sed-
liga moral och gifver flickorna mera om-
döme och karaktärsfasthet.
Fröken Hanna Anderson talade om Kvinno-
klubbens idé. Denna förenings program för-
klarades icke innebära några samhällsomstör-
tande planer, ville ej syssla med politiken
och på intet vis deltaga i några l:sta maj-
demonstrationer. Syftet var att genom till-
fälle till umgänge och tankeutbyte höja
iutelligensen och utvecklingsmöjligheterna.
Kvinnoklubben är särskildt ämnad att vara
en uppfriskande tillflyktsort för kvinnor,
som genom sitt arbete äro ställda utom
hemmets sfer. Klubblokalen är öppen hela
dagen året om och inom dess hägn gifves
tillfälle till både intellektuel rekreation och
hvila. —
Det för djurens skydd arbetande lägret
hade sin målsman i fru Elna Tenow, hvars
föredrag, En insats i kulturutvecklingen, var
stämpladt af den varmaste méclkänsla för
våra stumma bröder. Kulturen, denna vår
största välsignelse, borde sträcka sitt för-
ädlande inflytande till alla skapelsens indi-
vider, således också till djuren. Djurskydds-
sträfvandet var ock ett kultursträfvande. —
Talarinnan redogjorde därefter för djur-
skyddsintressenas uppkomst och tillväxt inom
Sverige. Prinsessan Eugenie var den som
äfven här tog initiativet och så att säga
lade grundstenen till djurskyddsföreningens
bildande.
Ordets makt kunde ingen förneka; äfven
att tilltala eller beteckna djuren med för-
nedrande namn vore i stånd att inverka på
allmänna uppfattningen. Så t. ex. »osjälig»,
»djurisk», »dum som ett får» etc. Det är
ock kvinnan, hvars hjärta af modersinstink-
tenmanas att älska och ömma för det
lilla hjälplösa barnet, sombör vara den
första att sträcka sin skyddande hand öfver
djuren.
Härefter upplästes en hälsning till kon-
ferensen från fru R. Olivecrona, som af
ohälsa var hindrad att deltaga i dess för-
handlingar. Fröken Ehrnrooth frambar kon-
ferensens tack samt saknad af denna nit-
älskande vän för all sann kvinnorörelse.
(Slut i nästa n:r.)
–––-*––_
Utgången
af
pristaflingen angående Iduns
julnummer.
Som våra läsarinnor helt visst erinra sig,
läto vi i början af delta år en uppmaning
utgå till vår läsekrets att insända förslag an-
gående årets julnummer och utfäste samtidigt
tvänne pris å hvartdera 50 kronor för de bästa,
af oss accepterade förslagen. Det ena af dessa
pris gällde utstyrseln af
julnummersomslaget
och har detta nu tillerkänts signaturen C—e,
hvars framställda idé kommer att användas
för det ifrågavarande numret. Märkets inne-
hafvare torde för prisets utfående insända namn
och adress till redaktionen samt samtidigt styrka
sin befogenhet genom att angifva innebörden
af den prisbelönta idén.
Det andra 50-kronors-priset gällde, ■som be-
kant, förslag till
“en hufvudartikel af ovanligt och
synnerligt intresse“.
Vid granskningen af de talrika skrifvelser,
som öfver detta ämne ingingo, befanns det,
att ett betydligt antal, om än i växlande form
och ordalag, uttalade som sin åsikt, att det
skulle vara läsekretsen mer än allt annat väl-
kommet att med anledning af tidningens tio-
åriga tillvaro i julnumret få en uttömmande
skildring från Iduns redaktions- och tryckeri-
lokaler med porträtt af redaktionsmedlemmarne
och den öfriga talrika medarbetarstaben — en
titt in, så att säga, bakom kulisserna i Iduns
hvardagslif »hemma hos sig». Denna öfver-
raskande samstämmiga opinionsyttring från
vår läsekrets var oss naturligtvis dyrbar som
ett bevis på dess sympatier, och vi kunna ej
annat än villfara en så älskvärdt uttalad och
allmän önskan. En dylik artikel: ”Hemma
hos /dun” kommer alltså att bli hufvudnum-
mer i årets för öfrigt synnerligen omfångs-
rika och omväxlande julhäfte.
Som emellertid framställarne af denna tanke
voro så många — öfver ett femtiotal — och
priset, deladt på dem alla, skulle för hvar och
en bli allt för oansenligt, ansågo vi rättast
att verkställa lottning mellan samt/iga dessa
förslagsställare, och har därvid priset tillfallit
fru Anna Fa/k, född Akerstein, Helvi, Gotland,
hvilken torde meddela sig med redaktionen för
detsammas öfversändande.
Stockholm 1 oktober 1897.
Red. af /dun.
■––––- *––––-
”Författaren till Cousinerna”.
Ett hundraårsminne.
r det väl en öfverdrifven liknelse, om
vi i stället för det utnötta ordet »klöf-
verbla.d» tillämpa bilden »konstella-
tion» på de tre kvinnonamn, som under
förra delen af vårt århundrade och delvis
äfven under den senare strålat på den
svenska litteraturens firmament — namnen
Fredrika Bremer, Emilie Flygare Carlén och
Sofia Margareta von Knorring?
Näppeligen.
Den första tillhörde dessa kvinnor, som
i handling visa, att det är ej endast man-
nen gifvet att åstadkomma väckelser, att
på sin andes barn förverkliga innebörden
i det ädla maktspråket: Gån ut kring allt
folk!
Den andras lifsgärning vann måhända ej
samma genomgripande betydelse, men sä-
kerligen bidrog den i lika stort omfång till
att göra det svenska namnet kändt och
aktadt.
Och gärna må medgifvas, att bredvid
dessa två stjärnor den tredje lyser i kon-
stellationen med ett’ något blekare sken.
Hon tillhör den likvisst. Därför några enkla
ord, ingen lärd afhandling, på hundrade
årsdagen efter den, då »Författarinnan till
Cousinerna» såg dagens ljus.
* *
Biografiska data ur Sofia (Sophie staf-
vade hon själf) von Knorrings*) halfsekel-
långa lif återfinnas litet hvarstädes i upp-
slagsböckerna. Följaktligen är det nog att
här uppdraga ytterlinierna. Äldsta dotter
af öfverstelöjtnanten och hofmarskalken Chri-
ster Göran Zelow (polsk härstamning) och
Helena Sofia Gripenstedt (kurländsk här-
stamning) föddes hon den 29 september
1797 på Gräfsnäs i Västergötland. Hon
säges redan tidigt ha varit liflig och svär-
misk, men hennes eldiga temperament fick
den nödvändiga motvikten genom en vårdad
uppfostran och syskonbandet med de fyra
systrarna. Alla dessa systrar voro rikt be-
gåfvade på hufvudets och hjärtats vägnar,
och om Sofia, som redan vid sju års ålder
börjat syssla med författarskap, hette det
i societeten under de tre år – från det
trettonde — då hon i Stockholm fullbor-
dade sin uppfostran, att hon hade ej min-
•) Som en kuriositet, antagligen känd blott af
ett fåtal, må nämnas att namnet Sophie von
Knorring återfinnes på ytterligare ett af kultur-
historiens blad. Ludvig von Tieek, den tyske
romantikern, hade nämligen en syster, Sophie,
förenad i sitt andra gifte med en lifländsk ba-
ron von Knorring. Hennes efterlämnade arbeten
sakna emellertid hvarje betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
