Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 1 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 IDUN 1897
dre än 25 talanger, däribland på den tiden
så ovanliga — för en kvinna — som att
simma, rida och gymnastisera.
Men ung-Sofi hade ytterligare ett plus,
som åtminstone i kavaljerernas ögon upp-
vägde alla de andra: en yppig, strålande
skönhet. Och många giljare hade hos henne
förgäfves tiggt sin lefnadslycka, innan hon
på nyårsdagen 1821 trädde i brudstol med
sin faders frände, friherren och öfversten
Sebastian Carl (icke Carl Sebastian, såsom
det uppgifves till och med i Svenskt Bio-
grafiskt Lexikon) von Knorring, ett lyckligt,
med en dotter välsignadt äktenskap, som
den 13 februari 1848 afbröts genom ma-
kans död efter många års pinsamt bröst-
lidande.
Det är med en egendomlig känsla man
i våra dagar öppnar ett af Sofia von Knor-
rings arbeten — något, som ty värr allt
för sällan sker. Man måste först och främst
nöja sig med de gamla upplagorna, ty en
nyare tids förläggare ha, kanske oklokt nog,
ej vågat föranstalta moderna editioner.
Men väntar man att en unken fläkt skall
slå mot en ur dessa »luntor», då väntar
man förgäfves. Slån till exempel upp för-
fattarinnans ryktbaraste arbete » Cousinerna ».
Då man strax i början möter ett ord så-
dant som »prevenerad», fruktar man att
dränkas i en uppsjö af föråldrade gallicis-
mer. Men det är inte så farligt.
Hellre måste vi beundra författarinnans
kraft att genomgående bruka modersmålet
öfverallt, där ej en naturtrogen samtalston
gjort motsatsen nödvändig. Hvilket ej hin-
drar att språket präglas af en — förlåt
uttrycket — raffinerad elegans. Det röjer,
detta förstlingsarbete, en ovanlig beläsenhet
i den tidens mera uppmärksammade vitter-
het -— men det blottar på samma gång
en svaghet: den oemotståndliga frestelsen
att sira hvarje kapitel med motto. Så-
lunda ger oss författarinnan i små doser
till lifs Byron, Moore, Jean Paul, Goethe,
Schiller, Voltaire, Kousseau, Atterbom, Teg-
nér — ja (rys!) själfva Wadman. Bellman
har också kommit med på ett hörn men,
lustigt nog, retoucherats: »Dylika (Tockna)
baler gör’ [göra) vår ruin/>.
* *
#
År 1843 utkom af förf. till Cousinerna
det arbete, som säkrast borde trygga hen-
nes varaktiga berömmelse, ett arbete, som
öfverraskade många af den »aristokratiska»
friherrinnan-författarinnans vänner: »Torpa-
ren och hans omgifning»*). Sedan förfat-
tarinnan i början af förordet ägnat boken
åt två väninnor ur högaristokratien, tilläg-
ger hon följande, om minnes- och hjärte-
godhet vittnande rader:
»Och slutligen ägnas dessa enkla teck-
ningar äfven åt dig, du gamla kära, ur
torpstugan komna väninna, du trogna och
tillgifna Svenborg**), som handledde min
barndoms allra första vacklande gång, och
som med lätt och varsam hand förde mig
ur din glada, lekande sagovärld upp till
Gud och hans änglar och mången gång
*) I Ersch u. Grubers för öfrigt mycket kor-
rekta encyklopedi kallad: »Torparen och hans
angifning».
**) Fru Svenborg Dalin, född Böcker, en tro-
tjänarinna, som öfver femtio år lefvat inom för
fattarinnans föräldrars och morföräldrars familj.
förstod att där kvarhålla och göra hemma-
stadt det oroliga, leklystna, öfver berg och
dal flygande barnasinnet...»
»Torparen» är en s. k. tendensskrift, den
enda ur friherrinnan von Knorrings penna.
Det hade just den tiden -— genom Per
Wieselgren — blifvit modernt att predika
nykterhet, och »Torparen» är på sitt sätt
en nykterhetspredikan, en ganska vältalig
samt här och hvar rent naturalistisk sådan.
Om någon dittills trott, att författarinnan
besjälades uteslutande af aristokratiska tyc-
ken, så behöfde han, för att tagas ur sin
villfarelse, blott läsa inledningen, där Sofia
von Knorring i sitt försvar för landtbefolk-
ningen yttrar bland annat: »Dåliga
exempel ur de högre klasserna hafva, i
vår tanka, oftast varit urkällan till dessa
laster och brott(?) ...» Brännvinet kallar hon
»den under-dämon, som stått de andra till
tjänst, för att fullända hvad de börjat...»
»Brännvin är — liksom så mycket annat
— icke ett ondt i sig själft, utan ett me-
del i det ondas hand.»
Den är genomsvensk, denna bok, så när
som på det oundvikliga motto’t ur en fransk
visa:
Q’wn moment de vivacité
Peut causer de calamité —
eller, på vårt tungomål:
Hvad ögonblickets häftighet
kan åstadkomma stor förtret!
Ofvan nämndes att Sofia Margareta Ze
low ansågs äga ej mindre än tjugufem ta-
langer. Att bland dem kunde räknas äfven
musiken, och därtill den skapande musiken,
det framgår af romanen »Kvinnorna», som
innehåller (i form af biblad) ett melo-
diöst andantino quasi alegretto med sång-
stämma och enkelt ackompanjemang jämte
versifierad text (således ännu en talang!).
1— Det var en tjusande sång, fröken
Thekla! — sade ynglingen. — Den har
jag aldrig hört er sjunga förut.
•— Ingen har hört den, — svarade Thekla
—- icke jag en gång, förr än nu, just nu. —
Ingen torde förmena oss rättigheten att
utbyta »Thekla» mot Sofia.
Själf öfversatt — och dåligt öfversatt —
till både danska, tyska, franska och engel-
ska, visade Sofia von Knorring stor färdig-
het i att förflytta främmande litterära alster
i svensk jordmån. Särskildt gäller detta
hennes tolkning af en mängd bland den
fordom högt skattade humoristen Saphirs
burlesker.
* *
❖
På tal om Sofia von Knorring yttras i
Ahnfelts »Världslitteraturens historia», att
hennes penna blef »på sistone något sli-
ten». Den, som afgifvit detta omdöme,
torde knappast ha läst de på utländsk mark
skrifna »Bref till hemmet», som offentlig-
gjordes 1847. Den kvickhet och det med-
ryckande lif, det humoristiska sinne för
lifvets löjligheter, som möta på hvarje blad,
antyda snarare en ökad intellektuell spän-
stighet, fastän författarinnan, då dessa
skildringar tillkommo, stapplade på graf-
vens brädd.
Konung Oscar II har i dagarna firat sitt
25-årsjubileum. Må det tillåtas oss att,
med ledning af författarinnan till »Cousi-
nerna» återuppväcka ett snart 50-årigt barn-
domsminne af högstdensamme:
»En omständighet, som gjorde att Tivoli
(det köpenhamnskä) kanske blef mer
än vanligt besökt på denna afton, var den:
att den svenska eskadern ännu låg kvar,
att vår lille prins Oscar, som af de danske
sågs med särdeles goda och vänliga blickar,
sväfvade fram och åter bland grupperna
och ’morede sig uhyre’ af att skutta upp
och ned på rutschbanan ...»
Dessa rader ur »Bref till hemmet» äro
som sagdt endast ett apropos — må vi hop-
pas, ej allt för långsökt.
* *
Den bästa karaktäristik, som gifvits af
Sofia von Knorrings personlighetet, härle-
der sig från hennes egen syster, fru Hill-
vid Flack, född Zelow*). Den förekommer
i Göteborgs Handelstidning m. fl. tidningar
år 1865 och utgör svar på en af Emilie
Flygare-Carlén i Illustrerad Tidning skrif-
ven, ej öfverdrifvet sympatisk minnesruna
öfver den då för sjutton år sedan hädan-
gångna.
Hörom syster om syster:
»Hvem som verkligen kände Sophie Knor-
ring, måste tillerkänna henne, ett utmär-
kande drag af sann naturlighet, mer än
mängden hatande all affektation ; detta drag
genomgår allt hvad hon skref, hvilket skedde
så fort, att det syntes nära nog vara mi-
nutens ingifvelse, naturligtvis icke utan
plan, men utan öfverlagd tendens; hon
skref således icke för att måla lifvet, »la
haute volée», eller af saknad efter denna
krets, som det antydes**), utan hon skref
hvad hon tänkte och kände, förläde scenen
där hon tyckte sig hemmastadd, »där slum-
pen ställt dess vagga», d. v. s. i familje-
lifvet på landet — hemmet var henne mer
än för de flesta kärt — utan beräkning
till hvad samhällsklass detta hörde. Sant
är att hon tänkte som vår glade författare:
»Aristokrater äro vi alla — hvar och en
på sitt sätt.»
Med dessa enkla rader ha vi ej haft an-
nat syfte än att väcka till lif minnet af
en bland Sveriges ädlaste och mest origi-
nella författarepersonligheter. Må vi tills-
vidare hoppas att Eichorns ord skola gå i
uppfyllelse: »Det är emellertid ganska möj-
ligt, att hennes träffande skildringar . . .
med sin trogna och likväl eleganta hållning,
sin fina psykologiska iakttagelse och fly-
tande behagliga stil ännu en gång skola
komma till heders.»
Och må vi, svenska kvinnor och män,
lägga på hjärtat, att de sista tryckta orden
af Sofia Margareta von Knorring lyda:
»Borta är bra, men hemma är bäst.»
K. B.
*) Den enda af systrarna, som Sofia Zelow in-
vigde i sitt skriftställen under barnaåren.
**) I fru Carléns minnesruna.
–––- *–––-
Några öfverblifna exemplar
finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af
BARNGARDEROBEN
för innevarande år. Mot insändande af 2 kr.
i postanvisning erhållas , alla de under året ut-
komna numren, äfvensom de återstående till årets
slut.
Iduns Expedition.
. –––- ❖–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
