Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 40. 8 oktober 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 IDUN 1897
han velat läsa hennes tankar; då kom med ens
öfver honom ett djupt medlidande med henne
och hennes sorg.
Utan att säga ett ord gick han bort till det
järnbeslagna kassaskåpet, och med en nästan ifrig
rörelse tog han fram den behöfliga summan,
som han lämnade den lilla frun.
När hon med en glädjens rodnad på kinderna
lämnat rummet, gick gubben till sitt skrifbord,
och med darrande händer sökte han upp det
gamla “brefvet »från henne». Han genomläste på
nytt hvarje rad, sedan skref han med sin sirliga
ämbetsmannastil i ett hörn af det gulnade pap-
peret; »Den — — — afbetalt 600 kr.»
Därefter lade han åter in brefvet i dess förvar
och hängaf sig åt en ensam gammal mans dröm-
mar.
–––- •$*–––––––––-
1 tjänarinnefrågan.
» JI tjänarinnan husets hästa vän! » Huru väl
ljuda ej dessa ord, men ack — huru
sällsynta i praktiken! Med mycket intresse
har jag läst de båda stockholmsfruarnas
skildringar i Idun n:r 28 och 33 angående
våra tjänarinnor under rubriken: »Gif dem
ett hem» och »Träldomsmärke», och ehuru
stockholmsfrun n:r 1 nog kan hafva rätt i
mycket, tror jag dock, att författaren af »Träl-
domsmärke» kommit sanningen bra mycket
närmare, men likafullt vill sin tjänarinnas
väl.
Det kan ej förnekas, att moralen hos den
tjänande klassen allt mer och mer förslap-
pas, äfven i andra punkter än dem som i
Idun n:r 33 skildrats. Jag skulle vilja tala om
nöjeslystnaden, hvilken som ett gift spri-
der sig och tillintetgör pliktkänslan, där den
funnits förut. Särskildt skulle jag önska
påpeka ett oskick, hvilket säkert förekom-
mer i månget hem utan matmoderns vet-
skap, och hvilket särskildt gäller den tid
familjen vistas på landet.
Att ungdomen samlas efter dagens slu-
tade bestyr att söka förströelse de ljusa
sommaraftnarna är ju ganska vanligt och
i sig själft något, som en vänlig husmoder
så gärna unnar sin tjänarinna, men sedan de
väl börjat, blir där ingen gräns för dessa sam-
mankomster, allt oftare förekomma de, va-
nan blir till behof, allt längre xrtsträckes
tiden, och allt mera höjas fordringarna.
På den plats, där jagisommar vistats, hafva
de antagit en farlig karaktär. Det är ej
längre fråga om en enkel förströelse, utan
under namn af »kafferep», »gökotta», »sill-
sexa» m. m. fortgå de till 6 på morgonen;
husbondefolkets bordservis, silfver och duk-
tyg få göra tjänst och så mycket af mat
och dricksvaror, som utan saknad kan öf-
verkommas, »lånas» för ändamålet, och då
bordet är serveradt vid kulörta lyktors sken,
fattas intet som brukar finnas å det bord
tjänarinnan är van ordna för sitt husbond-
folk. Mat och dricksvaror i öfverflöd.
Ej få äro sådana exempel på tjänare, som
under flere år blifvit behandlade med den
största vänlighet och omsorg, som själfva
förklarat att de hafva en utmärkt plats och
äro hållna som husets barn, men som dock det
oaktadt vid mångfaldiga tillfällen på ofvanbe-
skrifna sätt föra sitt husbondfolk bakomljuset.
En förut snäll och plikttrogen flicka, som
en gång kommit med på en dylik tillställ-
ning, finner oftast smak därför. Samvetet,
som i början ljöd lika med matmodrens
löst, nedtystades, och ju mera vanan får
verka, blir den enda betänkligheten den,
huru man skall gå till väga för att »gå
klar». Hon börjar finna sin plats bunden,
matmodern småaktig, friheten vinkar, och
af de vänner som erhållits intalas hon att
söka en bättre plats, d. v. s. en sådan, där
matmodern ej »lägger sig uti», huru hon
sköter sig på sin lediga tid, och där full
frihet utan någon kontroll öfver tid eller
varor kan påräknas.
Hvilka följder ett dylikt lif ofta medför,
det fattar hon först sedan det är för sent.
Att den matmoder, som i tid vill varna,
ej får tack, det har nog mången fått erfara,
men detta är ju likafullt vår oeftergifliga
plikt.
Skulle ej något gemensamt kunna uträt-
tas att råda bot för detta onda, som med
en ringa början likväl är grunden till så
mångens fördärf?
En enda kan intet uträtta, men bildades
en förening af rättänkande, energiska kvin-
nor, måna om tjänarinnan-medmänniskans
bästa, där de kunde samråda och samverka
för rätta sättet att söka vinna resultatet :
»tjänarinnan husets bästa vän» — huru mån-
gen bitter stund skulle då ej blifva besparad
henne och oss!
Deras väl utgör en del af det pund vi
blifvit satta att förvalta och för hvilket en
gång skall affordras oss räkenskap.
Låtom oss därför taga tjänarinnefrågan
i sin helhet till allmän diskussion föreslår
fru Ebbe.
*
»En röst ur tjänarinnornas eget led» har
kommit icke allenast mina matmoderliga,
utan äfven mina rent kvinnliga strängar att
vibrera, och jag vill nu såsom tjänsteflic-
kans eko högt och tydligt till alla Iduns
läsande fruar och matmödrar återupprepa:
»Varen först och främst själfva både i
ord och gärningar en föresyn för henne !
Låt henne märka, att hon kommit in i en
ren atmosfär ! I kunnen genom edra samtal
med henne omärkligt gifva hennes tankar
en rätt riktning. För en matmoder, som
verkligen besitter själens bildning — inte
en sådan som anser under sin värdighet
att samtala med sin tjänarinna — gifves
det så många tillfällen att så ut den goda
säden. Låt henne märka, att I liten på
henne och uppväcken hennes själfkänsla.
TJppfostren edra söner med aktning för kvin-
nan, möta de henne än i tjänarinnans eller fa-
briksflickans slcepelse. »
Och jag vill nu ock, ej af begär att
»skryta», utan blott för att bevisa riktig-
heten och sanningen af de ord »en flicka
ur de tjänandes eget led» uttalat, förklara,
att jae med tanken på, att jag i min tjä-
narinna haft en medsyster och medvand-
rerska till evigheten, så godt jag kunnat
försökt tillämpa såväl dessa hennes här ut-
talade åsikter som andra liknande och där-
för också alltid haft »tur» med att få snälla,
trogna, sanna och tillgifna flickor.
Ännu ett medel för ernående af detta
resultat vill jag rekommendera. G-löm icke
att vid tjänarinneombyte, som ju är en så-
dan verkligt viktig sak, bedja Gud om hjälp
vid valet samt att alltid sedan såväl inne-
sluta tjänaren i dina förböner som att för
egen del bedja alla herrars herre om nåd
att kunna vara en verkligt god matmoder!
F. M. C.
—–––- ❖ — -
”Kungssång/’
äkerligen har aldrig förr kungssången sjungits
så ur svenska hjärtans djup som i dessa nu
svunna minnesrika jubileidagar. Hängifven och
klangfull drog den fram, mäktig och gripande,
och bringade till »vår hvite drott» en hälsning och
ett tack från hela hans trogna folk. Öfverallt i
landet ljöd den, ja, öfverallt! — Min väg förde
mig just under en af de stora festdagarne till en
lidandets boning, till ett af hemmen för an-
desvaga, till Johannesberg. Ingalunda tänkte jag,
att jag där skulle få höra ett eko af det jubel,
som då drog hän »öfver djupen mot höjden»
varmt och gladt, men så blef det dock.
Jag fördes omkring öfverallt, i klassrum och
arbetssalar. Sist kommo vi till salen för korg-
flätning och borstbinderi. En mängd nio-, tio-
åringar sutto där flitigt sysselsatta. Lärarinnan,
som var med mig, ropade till sig en af dem, en
pigg liten pojke med lifliga, spelande ögon. Han
hette Gustaf Malmgren; det var ett stackars fat-
tigt barn från Norrköping, kommet från ett
eländigt hem. Han hade själf talat om att »pappa
hette Supar-Nisse och dog i ’erium’ och mamma
ä’ på .inrättningen». Det var hans enkla, okonst-
lade berättelse om sin glädjelösa barndom. —
Men glad var hän, gossen, ändå. De tyckas ha
en outtömlig glädjekälla inom sig, dessa barn.
Mycket vill det ej til! för att locka fram ett leen-
de hos dem. Och sjungande gick han, denne
Gustaf, sin väg fram genom lifvet, sade mig
hans lärarinna. »Vill Gustaf sjunga något för
den här främmande fröken?» Han betänkte sig
litet, tittade plirande på mig en stund, så ställde
han sig midt i rummet med händerna på ryggen
och började: »Ur svenska hjärtans djup en
gång.» — — Det var sällsamt att höra, det var
nästan gripande. Många af orden voro honom
för svåra, men melodien sjöng han rent, klock-
rent. Och allt, hvad han hade af själ och känsla,
lade han in i sången. — Jag tror, att kung Oscar,
om han hört gossens: »gör kronan på hans
hjässa lätt» — —• skulle fått tårar i ögonen, så
manlig konung han än är. Åtminstone skulle
han ej lämnats oberörd däraf, så mycket är
säkert. — Där jag satt och lyssnade tänkte jag:
så fick då också den fattige gossen blanda sin
svaga stämma i den mäktiga, brusande kören —
så fick han, om än omedvetet, sända ett tack
och en hälsning till vår gode furste, ett lack för
hägnande, värmande, barmhärtig kärlek, ett tack
från de »små», de arme. — Ja, det var min lilla
jubileumshistoria i all dess enkelhet. Men jag
tyckte att den kunde vara väl värd att förtäljas.
Adi.
––––––—*–––––––––-
Fru Lovisa Petterkvist
skrifver:
Utmärkta fru —e—!
Nog är det rysligt säga något så fasligt
som att jag slungat ut en »hatets bannstråle»!
Det har jag visst inte gjort, och hur min
näsa ser ut efter att ha varit i ett gråtande
tillstånd allt sedan posten kom i går, vill
jag inte ens tala om!
Visst borde jag ha vetat, att folkköket
inte alls är någon »barmhärtighetsinrätt-
ning», men värre saker än så har händt
bättre reporters än mig. För öfrigt: om
också folk, som betalar helt, inte har lika
djupa och fina rättigheter som de som bara
har råd att betala till hälften, så har de väl
ändå vissa rättigheter, bland annat den att
ha det lika bra, hos herrskapet som på andra
ställen, där de betala samma pris!? Men
inte bryr jag mig om dem, jag brydde mig
bara om de andra, jag!
Ett erkänner jag: jag borde ha förstått,
att de där upphällda backarna innehöll
någonting mycket ädlare och djupare än
bara mat, efter som människorna på ut-
ställningen ju hvarken jäktades af brådska
eller behöfde passa tid. Men hvem kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0324.html
