Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 8 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 321
också föreställa sig, att Stockholmarna rent
af älskar kall mat! Annat är det hos oss.
Där ska arbetaren ha sin föda varm så den
ryker. Men det kommer sig väl af klimatet,
kan jag tro; hos er fryser nog aldrig folk!
Sa jag verkligen, att den snälla frn, som
skar npp brödet om morgnarna, var smut-
sig om fingrarna? Sa jag det, så var det
riktigt gement af mig, efter som jag me-
nade helt andra fingrar!
Om nu folkköket var en barmhärtighets-
inrättning, så skulle jag föreslå inrättandet
af en skrubb, där, i synnerhet om vintern,
den arbetare, som ville, kunde få tvätta
bort sot och smuts; ty hur det är, så sma-
kar nog en middag med rena händer bättre
än en med smutsiga. Att lära folk litet hygg-
liga bordsseder är också en insats i kultur-
arbetet — om också en af de minsta! Men
när nu folkköket bara vill »ta betaldt»,
så . . .
Grufligt rart och snällt af herrskapet att
vilja låta mig komma med, men inte du-
ger jag till något annat än att vara gemen
— ty det tycks då vara och förbli min speci-
alitet, bära mig åt hur jag vill! Men skulle
inte herrskapet kunna införa någon ann
»lös» värdinna, hvars specialitet skulle vara
att hålla tummen på ögonen på de där ut-
märkt snälla flickorna, som ska torka af
borden, bara man säger till?? Jag försäk-
rar goda fru —e—, att när vi »folkkökade»,
hade de afdunstat allihopa, utom en, som
daskade omkring med en våt handduk och
sa, »att hon väl inte var mer än en män-
niska heller!» Men henne räknar jag inte,
efter hon inte hörde dit efter hvad jag
nu vet!
Och så tycker jag att herrskapet gärna
kunde införa halfportioner, och så tycker
jag att herrskapet gärna kunde pyssla om
de så kallade bättre fattiga, så de trifdes
vid herrskapets bord! Ge dem blanka knif-
var, litet blommor, serveter m. m., och de
ska komma i ett långt, blekt tåg. — Det
är inte alltid arbetaren, som är mest i be-
hof af stärkande föda!
Hvad »Unga’Sverige» angår, fick jag rik-
tigt tårar i ögonen, när jag läste om hur
lyckligt det är »öfver att få välja sin mat».
Joo, stackars Unga Sverige är inte vandt
få välja sin mat, det, tacka Gud det har
någon mat alls! Men hvarför goda fru
—e—- anser, att en och hvar, som inte be-
traktar folkköket med Unga Sveriges ögon,
går omkring och bär på trollskärfvor, begri-
per jag inte. Inte behöfver man väl vara nå-
got troll, om man också ser på sitt sätt
och säger hvad man ser? För öfrigt var
det inte jag som sa det där lilla ordet
»bara». Men det där vill jag inte röra
vid af fruktan att någon ska tro, att jag
vill skylla ifrån mig, ty det vill jag visst
inte!
Var emellertid så utsökt snäll och läs
om den meningen en gång till, så kanske
goda fru —e— får klart för sig, i hvilkens
öga skärfvan sitter! För de vänliga orden
om mitt hjärta, tackar jag särskildt. Ja,
inte är det något fel med det, men hur
det är för öfrigt, vete Gud! Det piper så
underligt i bröstet på mig, bara jag sprin-
ger i trapporna några gånger. Ruffen säger,
att det är fettet! Men inte piper fett ! Ah
nej ! Och när man därtill blir så här al-
tererad och upprörd, så . . . Också får jag
riktigt be goda fru —e— vara så god och
raska på med att vara ond på mig, så
mycket det är möjligt, ty naturligtvis är
det herrskapet, som är onda på mig, eljes
hade väl aldrig »hatets fula bannstråle»
blifvit tänd . ..
Allt sedan jag var i Stockholm har jag
fått en fullkomlig aversjon för penna och
bläck, ämnena må vara hur intressangta
som helst! Jag antar, att jag befinner mig
i någon slags reaktion, då man ju aldrig
lär duga till något. Måtte det emellertid
inte märkas här!
Tacksam för det hjärtliga sinnelag, som
trots hatet slog emot mig i det så snälla
och så upprörande brefvet, har jag den
äran att med allra största högaktning
teckna
Lovisa Petterkvist.
Jockmock 27 sept. 97.
P. S. Till redaktören.
Var så god och till alla dem, som varit
så innerligt utmärkta och prisat mig, fram-
för min djupaste tacksamhet! Om det är
någon mer, som har något vackert att säga,
så bed henne att för allt i världen inte
genera sig! Vill inte Redaktören ta emot
några flera bref, så be dem bara skicka af
dem direkt ! Jag ska nog ta emot dem, jag,
och det med varma serveter! D. S.
–––- *–––-
l^Yinno^on/erenserv
(Forts, och slut.)
Under hvilka förutsättningar kan kvinno-
rörelsen blifva af verklig betydelse för kultur
och framåtskridande? var ämnet för fröken
Anna Sandströms föredrag. Lugnt och klart,
med sann kvinnlig finess, erinrade talarinnan
först om den utveckling, som kvinnorörel-
sen ernått genom en måttfull kritik. Den
har ledt till själfkritik och själfpröfning,
hvilket åter leder till större grundlighet i
arbetet och till undvikande af dilettantism.
Hvad som fortfarande vore att önska vore
en allt bestämdare uppfattning om nödvän-
digheten att ordna detaljerna under en ge-
mensam enhet. Mera fasthet, mera allvar
och kraft behöfde nutidskvinnan äfven in-
dividuelt sedt.
Bland tidens frågor hör man ofta: huru
skall den framtida kvinnan blifva? Skall
hon, likt dufvan som födes med kött och
blifver hök, mista sin kvinnlighet, sin mjuka,
milda tjusning, hela sitt etiska och este-
tiska behag? Talarinnan trodde ej att detta
skulle ske, ty det vore ett tillbakagående
inom den sanna utvecklingen. Miste kvin-
nan sin äkta kvinnlighet, då vore något
af det bästa världen äger borta, och hon
skulle då aldrig vinna framgång för sina
sträfvanden.
Den upplysta kvinnan råddes att upp-
öfva gifna anlag och att låta den indivi-
duela begåfningen vara den ledstjärna, som
bestämde hennes kurs. Hon vore då min-
dre utsatt för misstag och kunde vara sig
själf mera, än om endast yttre motiv ledde
henne. Den största betydelsen hade dock
kvinnorörelsen i och för höjandet af äkten-
skapet. Intar kvinnan en förbättrad ställ-
ning på arbetets fält, så intar hon ock en
sådan i äktenskapet. Äktenskapet nu för
tiden ställer sig svårare för mannen, men
ock desto rikare, fullare och intressantare.
Kvinnorörelsen uppfostrar äfven mödrarna.
Modren lär sig att inse det ansvar hon bär.
Ja, kriteriet på all kvinnorörelse är, att den
gör äktenskapet rikare, sannare, allvarligare,
fastare, ty den yttre likställigheten gör ock
att den inre likställigheten blir större! (Ju-
bel och ihållande applåder.)
Betydelsen af kvinnans arbete för nykterhet
och sedlighet belystes af fru Elisabet Selmer
från Danmark, Talarinnan började med att
yttra sin glädje öfver den organisation inom
nykterhets- och sedlighetskretsar, som börjat
göra sig känd äfven. i Sverige. Inom Eng-
land och Amerika hade denna rörelse nu
i 20 år arbetat med okuflig energi och stor
framgång — det var den engelsktalande
kvinnan som först lagt handen till detta
stora verk. Hon ömkade sig icke blott
öfver all jämmer och elände: eldad af den
varmaste kärlek gick hon ut och arbetade.
Ty blott med kärlek och tålamod, ansåg
talarinnan, kunde man vinna mark från
dessa samhällets fiender. Äfven manades
till propaganda inom familjelifvet, ty sam-
hället bildas af familjerna och det som rör
familjen återverkar i sin mån på samhälle
och stat.
Torsdagens förhandlingar öppnades med
ett föredrag af fru Charlotte Norrie född
Harbou om Sjukvård som arbetsfält för kvinnan.
Efter en redogörelse för de erfarenheter,
som talarinnan själf samlat i sjukvårdens
tjänst, öfvergick fru N. till ett starkt be-
tonande af den öfveransträngning, som våra
dagars sjuksköterskor äro underkastade, samt
de reformer som härvidlag vore önskliga
och som borde göra det möjligt för sköter-
skan att rätt fylla sitt ansvarsfulla kall.
Hennes lön är ännu för liten, hennes arbets-
tid för lång; kosten behöfver äfven väsent-
ligen förbättras och sjuk- och pensionskas-
sorna äro otillräckliga. Sjuksköterskorna
uppmanades att arbeta för reformer och
icke finna sig i att duka under i tysthet.
Om kvinnans värneplikt och det stora freds-
arbetet hölls föredrag af fru Margareta Wul-
lum från Danmark. Med hänförande värme
drog hon i härnad för människokärlekens
och fredsarbetets syften. I saga och sång
hvilar kanske ännu ett skimmer öfver slag-
fältet, men de som så sjunga veta ej hvad
de göra och känna ej heller de obeskrif-
liga lidanden som ligga bakom. — Vi kvin-
nor lida ej mindre än männen, och vi vilja
också, vi måste vara med. Det var, Flo-
rence Nigthingale som stod främst i det
led, som kämpade för sjukvård, men ock
för fred. Hon hade lyckats att rädda, där
intet hopp tycktes finnas bland de van-
vårdade skarorna. Medlen hade varit frisk
luft, rent vatten, mycket tvål och ömma
kvinnohänder.
Ja, låt oss samlas under fredsidéns fa-
nor och där göra vår värneplikt eller rät-
tare värnerätt! (Stormande applåder.)
Fru Ebba Herrman talade om De kvinn-
liga gymnasternas uppgift samt de sträfvan-
den, som böra kunna inläggas på detta om-
råde i kvinnosakens intresse, och därefter
om kvinnodräktens betydelse för kvinnans
arbetsförmåga.
Fröken Ellen Key gaf en rolig och spiri-
tuel skildring af den kända stockholmska
kvinnoföreningen »Nya Iduns» uppkomst
och utveckling.
I ett hänseende var mannen alltid färdig
att erkänna kvinnans företräde och öfver-
lägsenhet, nämligen det sällskapliga, och
sällskaplighet var just Nya Iduns hufvud-
syfte.
Männen stiftade förbundet Idun till in-
bördes uppbyggelse, och så en gång funno
tvänne fruar, hvilka sutto tillsammans och
hade tråkigt, medan de tänkte på hur tref-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
