Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 8 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1897
621
ligt männen nu hade inom sitt Iduns frid-
lysta område, pä att kvinnorna ock borde
äga ett förbund. Som beslut och handling
hos kvinnan följa snabbt, blef ett förbund
snart stiftadt. Stadgarne låuades från män-
nens Idun, och denna dess contrepart fick
namn Nya Idun, ett väsen mera generelt
än preciseradt. Första gången Nya Idun
sammanträdde afhandlades den evigt kvinn-
liga frågan — kläderna! Nya Idun gör
ej anspråk på att inom sin krets dryfta de
viktiga, djupa frågorna, som beröra kvin-
nans ställning, men den sluter i sin krets
dem, som äga och ägna sig åt espritens
och skönhetens värden, och som veta, att
icke blott bröd, men äfven vin behöfves
på lifvets bord. Talarinnan trodde ock,
att det var solidare saker som afhandlades
inom kvinnornas Idun än männens; dock
ingen kvinna har blickat in i det manliga,
ingen man i det kvinnliga. (Applåder.)
Föredragens rad afslutades med Några
synpunkter i kvinnofrågan med särskild hän-
syn till kvinnans rättsliga ställning, som ut-
vecklades af fil. kand. E. Svensén. Med
klara och exakta statistiska fakta belyste
herr Svensén den utveckling den svenska
kvinnans rättigheter vunnit. Främsta måls-
männen därför voro Henning Hamilton, Lars
Johan Hierta och riksdagsmannen Svensén.
På torsdagsaftonen kl. Vä 8 samlades så
konferensens deltagarinnor jämte ett tiotal
herrar till en afslutningsfest å hotell Phoe-
nix. Efter utbyte af hälsningar och sedan
te intagits, ordnade man sig i stora fest-
salen, där sång utfördes efter ett särdeles
fint skandinaviskt program. Bland de med-
verkande voro fröken E. Sidner och fröken
L. Lindberg. Vid supén höll fröken Dahl-
gren ett versifieradt humoristiskt »tal för
mannen». — Fröken Renrika Widmark upp-
läste en stämningsfull dikt, fru Ankarsvärd
talade för sångarne och fröken H. Lundin
för de utländska gästerna, hvarpå frökeü.
Krog svarade. Slutligen utbragte professor
Montelius en skål för mannens och kvin-
nans samarbete i framåtskridandets tjänst.
Kl. omkring 1 skildes man med en varm
känsla af samhörighet och godt förstånd.
En djup inblick i kvinnosakens verkliga
vikt och betydelse har denna konferens
gifvit, och det är med glädje och stolthet
som vi iakttagit, hvilken klart medveten,
men på samma gång sansad hållning
särskildt de svenska kvinnorna intagit. För-
arbetets oroliga tid är förbi, och de gå nu med
djup öfvertygelse och lugn tillit mot målet.
–––- ❖–––-
Orä ocl| aftal.
Af Eva Vigström (Ave.)
U.
Här skall riu ej gifvas exempel på hemlif, där
brist på ordhållighet är det mest framträdande
draget hos familjemedlemmarne, men det kan
kanske icke vara ur vägen att framhålla en spe-
gelbild, som de flesta torde känna igen till dess
hufvuddrag, äfven om detaljerna kunna varieras
i det oändliga.
En sluten vänkrets sitter en eftermiddag till-
sammans, man kommer att tala om den vackra
naturen vid X. och det gamla slottet där invid
insjön, och så framställer plötsligt sällskapets
tillfälliga värd, direktör Fredén, förslaget att man
följande dag, samt och synnerligen, skall före-
taga en färd dit med ett tidigt morgontåg och .
återvända hem på aftonen. Han understödjes
lifligt af sin hustru, fru Lavinia, samt dottern,
fröken Elvira, och hennes beundrare, unge konsul
Pettersson, och då värden räknat ut kostnaden
för hvarje deltagare i färden, besluta sig äfven
de minst bemedlade i kretsen, herr och fru An-
dersson samt kamrer Lönnbloms till att fara med
och njuta en dag i den fria naturen samt be-
skåda det gamla obebodda slottet. Direktören
erbjöd sig att telefonera till järnvägshotellet vid
stationen, där tågombyte skulle äga rum kl. 8,5,
att en frukost, till ett bestämdt pris, skulle vara
i ordning, och så skildes man åt i allra bästa
lynne.
Aftalet lydde äfven, att alla skulle samlas kl.
på slaget 6 vid stationen, så att man finge god
tid på sig innan tåget afgick och all ängslan och
oro för att någon skulle bli försenad förebyggdes.
Morgonen var härlig; solen lyste från en moln-
fri himmel, sällskapet stod samladt på utsatt tid;
endast anföraren, direktör Fredén, och hans familj
saknades, liksom också »unge konsuln», men han
hade skickat bud, att han kom med ett senare
tåg. Man var dock i den bästa stämning, ty ti-
den var så rundligt tilltagen, just för det man
visste att sölare funnos i kretsen ; men då minu-
terna förgingo, utan att Fredéns syntes till, bör-
jade man känna oro. En af ungherrarne erbjöd
sig att springa upp till Fredéns och mana på
dem ; fru Lönnblom, som bäst kände till famil-
jen, hade onda aningar och följde med sprin-
gande. De funno direktören halfklädd, beredd
att åter gå i säng, ty frun hade ej fått sin nya
sommardräkt från sömmerskan, och det kunde
ej falla henne in att resa i en annan, då söm-
merskan skickat bud, nu på morgonen, att ko-
stymen ej kunde bli färdig förr än om en tim-
me; fröken Elvira hade ej ens stigit upp; fru
Lönnblom antog, att hon fått en vink om att
»unge konsuln» ej kunde följa med morgontåget.
»För all del, mina vänner, låten ej oss hindra
eder, utan faren I nu; vi komma ju efter och
träffas på platsen!» utlät sig fru Lavinia, och
direktören sade gäspande, att ingenting var ruski-
gare än en färd med tidiga morgontåg. Han hade
tyckt det redan i går afton och ej brytt sig om
att telefonera om frukost; därför hade sällskapet
sin fullständiga frihet äfven där vid lag.
Andlösa kommo spejarne tillbaka med detta
budskap. Stor förvirring och oreda; endast Fre-
dén kände till platsen. Några ville fara utan
anförare, andra icke ; man gick in och man hop-
pade ut ur kupéerna; förargelse och mer eller
mindre högljudda anmärkningar förspordes mot
den strejkande, tills konduktören slog igen vagns-
dörrarna med- häftiga skrällar och tåget sattes i
gång.
Det första beslut, som nu fattades, var att låta
Fredéns tro, att de hade rest och sålunda narra
dem att ensamma företaga lustfärden, men då en
af de unga flickorna anmärkte, att de troligen ej
begärde bättre än att helt allena få rå om »unge
konsuln», blef det afgjordt att man skulle hålla
god min och samlas igen vid nästa tågs afgång
kl. 8,50.
Nu infunno sig direktörens i god tid; han full-
söfd och nyter, frun strålande i sin nya sommar-
dräkt, dottern rosig och glittrande glad i säll-
skap med »unga konsuln». Men den öfriga delen
af sällskapet led däremot af efterdyningarna från
morgonharmen, och stämningen förblef tryckt,
oaktadt direktörens bjödo på förfriskningar under
färden. Först vid ankomsten till det natursköna
målet för färden uppklarnade sinnena; den då
och då frambrytande retligheten vek för en gryen-
de feststämning öfver hela laget.
Men nu kommer grosshandlare Ljung förbi
gruppen, Fredén blir honom varse, förstår att
mannen är stadd på resa och vill passa på att
göra affärer med honom!
»Vänta här i järnvägsparken ett ögonblick,
mitt herrskap, jag har bara ett par- ord att säga
grosshandlare Ljung, som nu gick in på hotellet,
och är genast tillbaka!» sade han brådskande
och kilade bort.
Sällskapet gick fram och åter, fram och åter
i den lilla anläggningen, men anföraren förblef
osynlig. Herrarne började en efter en att för-
svinna, damerna att harmas och klaga öfver hun.
ger; man hade ju aftalat om gemensam middag på
hotellet, och nu var kl. 4 på e. m. Fru Anders-
son föreslog »förmiddagskaffe» på »Bellevue», som
skymtade fram på andra sidan parken. Alla da-
merna biföllo, men just som man satt sig i gång
för att nå detta mål, möter fru Fredén en af
sina forna skolkamrater, som med sin man hade
slagit sig ned i X. för sommaren samt nu bjöd
fru Lavinia att »titta in», och i ett nu var äfven
hon borta. Nu höll ett oväder på att bryta löst
öfver fröken Elvira, men såkom »unge konsuln»,
skickad af direktören, för att hämta damerna.
Herrarne voro redan samlade på hotellet; nytt
dröjsmål för att invänta fru Lavinia. Klockan
var 5, när hon kom från sin »titt», hos skol-
kamraten, som nyligen gift om sig med en tysk
baron, och Lavinia var i allra bästa lynne samt
undrade skrattande öfver, att man kunde bli i
misshumör på en så skön plats, samt förebrådde
Elvira att hon tillåtit sällskapet vänta i stället
för att gå till hotellet.–––-
När middagen var afäten skulle man på allvar
se sig om; men då visade det sig, att det gamla
slottet låg ett par kilometers väg från X. och att
man omöjligen kunde hinna bese det, innan det
sista tåget afgick från stationen. Det var Lönn-
blom, som upptäckte denna omständighet, då
hela sällskapet sträfvat fram och stod på slottets
borggård, där det blef tillsagdt att vänta en stund,
tills kastellanen kom hem från ett ärende, han
uträttat uppe i byn.
Lönnblom hade nyligen fått kamrerssysslan i
en filial af banken i Z. och måste nödvändigt
resa tillbaka samma kväll för att kunna vara
på sitt kontor i rätt tid följande morgon. Hans
fru blef ängslig och ville genast följa med honom,
så trött hon än var; men fru Fredén förklarade
detta vara vanvett. Hon för sin del, sade hon
då, hade aldrig ens tänkt på, att sällskapet skulle
resa hem samma dag, då färden företogs så sent
på förmiddagen, men hon hade ju på morgonen
ifrigt tillrådt de öfriga att genast ge sig i väg,
så hade denna brådska och otrefnad kunnat und-
vikas. Spetsiga svar från ett par af fruarna öka-
de otrefnaden; två af herrarne beslöto sig till
att följa med Lönnblom, och i all denna viller-
valla glömde de att lämna sina hustrur penningar
till nattlogi och öfriga omkostnader för det för-
längda vistandet i X.
Men direktören, hans fru och dotter strålade
af glädje ; nu skulle man ge sig god tid att bese
slottet samt sedan göra sig en glad afton, före-
slog fru Lavinia, som hade alla skäl att tro det
»unge konsuln» skulle förklara sig för Elvira
under loppet af den ljufliga sommaraftonen.
Hennes hopp bedrog henne ej ; kärleksförklarin-
gen gick af stapeln, men någon offentlig förlof-
ning kom ej att följa därpå, ty bankkamrer Lönn-
blom yttrade dagen därpå i förtroende ett par
varnande ord till »unge konsuln» om Fredéns
många vexlar, och friaren fann det klokast draga
sig tillbaka.
Vänkretsen som under flere år hållit samman
och understödt hvarandras affärsverksamhet, upp-
löstes genom misstroende och en köld, hvilken
på flere håll öfvergick till bitter fiendskap. Det
familje- och affärstrassel, sorger, obestånd och
elände, som i följd däraf bröt in öfver några af
dessa personer, hvilka den där sommarmorgonen
samlats till utfärd, blefve för vidlyftigt att för-
tälja i en uppsats, blott skrifven i afsikt att
väcka en välbehöfiig uppmärksamhet på vikten
af att aldrig, i något fall, handskas lättsinnigt
med gifna ord och gjorda aftal.
–––- ❖–––-
Från Iduns läsekrets.
»Ur almanackans mysterier.»
Så pikant den lilla historia än må vara, som
under ofvanstående rubrik finnes införd i senaste
nummer af Idun, riktig är den emellertid icke,
åtminstone ej i vissa detaljer, och då därmed
sammanhänger en annan af vår almanackas små
»mysterier», må det tillåtas en af Iduns läsarin-
nor att ännu en gång draga fram frågan. För
att nu ej fästa mig vid småsaker, vill jag blott i
förbigående anmärka, att Ebba aldrig firats den
26 november, men väl den 25 i samma månad,
och att aldrig Linus för hennes skull behöft
rubbas i sitt ostörda lugn, ty den 26 november
hette före 1826 i vår almanacka Christogonus,
och ehuru det må beklagas, att det poetiska mar-
tyrskap våra Ebbor i farmors och mormors tid
skulle hafva lidit genom det brutala afbrottet i
Vetenskapsakademiens galanteri ej för kritiken
håller streck, är det likväl ett faktum, att Ebba
i flere år — och således ej blott 1826 — prydde
och firades den 25 november. När hon sedan
fick stryka på foten, var det ingalunda för någon
oartig Linus, utan för sin syster Katarina, som
ej nöjd med att gifva namn åt den 2 augusti,
äflades att nå den i moderna tider ovanliga äran
att prunka på två dagar om året och sedan dess
också verkligen bibehållit sig både den 2 augu-
sti och 25 november. Fastän det verkligen kan
sättas i fråga, hvarför såd.mt tilläts just i vårt
århundrade, må det till ursäkt för hennes öfver-
mod påminnas därom, att hon i vår äldsta ka-
lender härskade öfver ej mindre än 3 dagar, el-
ler utom de ofvannämnda äfven den 21 mars,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
