Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 8 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189? ID U N 328
och att hon som gifvit namn åt 5 helgon, hvar-
bland ett svenskt, i utlandet kunnat ståta med
ännu flere märkesdagar.
Af dessa forntidens ryktbara kvinnor var det
den heliga Katarina från Alexandria som i våra
dagar gjorde sitt segertåg i Norden och åter in-
tog sin forna plats jämte den heliga Brigittas
dotter, Katarina Ulfsdotter, men huru detta
skedde, kanske någon annan kan berätta.
G. Aqut.
––––- *––––-
Ur notisboken.
Förbi!
Förbi, oåterkalleligen förbi är nn som-
marens stora, glada, strålande utställnings-
fest! I söndags natt, när tolfslaget ljöd, slötos
portarne bakom de sista besökarne. Minare-
tens elektriska flamma slocknade, och det
blef med ens så mörkt och tyst på det vida
utställningsfältet.
Dock ännu lefver »sommarens stora hän-
delse» i allas våra hjärtan. Och den skall
länge lefva där. Den skall lefva där som
ett ljust minne, som en trygg visshet om
hvad vårt Sverige förmår af arbete och od-
ling, som en dådkraft till nya, ihärdiga tag
för fosterlandets fredliga utveckling.
Äfven Iduns lilla vrå, vår »salong» där
ute, står nu öde och tom. De sista blom-
morna ha vissnat ned i vaserna, den sista
gästen har tecknat sitt namn i vår »gyllene
bok». Men länge skall hos oss minnet lefva
af alla de vänskapsbesök, som svenska kvin-
nor denna sommar aflagt i »Iduns salong»,
och af de varma sympatier för vår tidning
och dess sträfvanden, de därvid så ofta ut-
talat eller nedskrifvit. Vårt vördsamma, af
hjärtat gångna taçk!
Än en gång vilja vi ock uttala vår tack-
samhet till de unga damer, fröknarna Anna
Berg och Gerda Cederlund, som så plikttro-
get och älskvärdt till det sista framhärdat
i »värdinneskapet». Den välkända firman
Hylin & C:o, som under hela utställnings-
tiden i »salongens» toalettrum gratis be-
tjänat damvärlden med sina utsökta tvålar
och parfymerier, må ock i detta samman-
hang tacksamt ibågkommar, liksom en och
hvar, ingen nämnd och ingen glömd, som
med beredvillig hjälpsamhet gått oss till
mötes vid ordnandet och upprätthållandet
af »Iduns salong» på utställningen.
–––- ❖–––-
Teater och musik.
K. Dramatiska teatern. En tysk herre vid namn
Faber — vi förmoda, att det är den som gör
blyertspennorna — har afprofvat ett halft dussin
af fabrikatet på nedskrifvandet af en treaktspjes,
hvilken han fått antagen vid kungl. svenska
Dramatiska teatern under det vackra märket:
»Evig kärlek». En måttligt ädel yngling — natur-
ligtvis hr Skånberg — är sedan sju magra år för-
lofvad med en prästgårdsmamsell, då han plöts-
ligt omslingras af en öfvermaga violinspelande
sirén — naturligtvis fru Hartmann — som totalt
förskjuter jämnviktspunkten i hans skolmästerliga
moralfilosofi. Som en följd häraf krossar han
det trogna landtliga hjärtat, under ymnig utgjut-
ning från denna tårpåse — naturligtvis fru San-
dell — och sätter alla sina hackor in på det
sprakande lilla konstnärsfölet. Detta hinner dock
ej förr känna skacklorna, än hon energiskt slår
bakut och i »konstens heliga namn», därtill med
ett amerikanskt impressariokontrakt på fickan,
i fullt sken lämnar sin Fridolin åt hans öde och
åt efterkälken. Hvarpå denne gör sin stora slut-
sortie, trots sina tvänne fästmör så fullkomligt
oförlofvad som gärna någon af Iduns mest in-
bitne ungkarlsläsare.
Att detta var gefundenes Fressen för Dramatiska
teatern torde redan denna summariska öfversikt
tydliggöra. Men ... ja, det kom verkligen ett
men in i denna upplinierade blyertskria : August
Lindberg hade af en biroll, ett afsigkommet gam-
malt konstnärsoriginal, violinälfvans lärare, ut-
mejslat en karaktärsbild af lödig halt. Det var
denna som bar stycket, det var denna som i den
konstförståndiga minoritetens ögon gaf det den
smula innehåll, det i all sin svulstighet i sig
själft saknade. Det var denna pust af konstnär-
lig inspiration, som i onsdags kväll gjorde den
kvafva, kungligt-dramatiskaparkett-atmosfären ut-
härdlig äfven för oss, som icke andas med gälar,
och som orsakade, att du, min läsarinna, och jag
med tillfredsställelse inbördes kunde betyga, att
vi dock icke alldeles hade försuttit vår afton, allt
under det de andre bullrade sitt bifall åt fru Hart-
mannshöstrosbuketter och denkärakärlekensevin-
nerliga evighet.
Arenateatern. En nyMillöckeroperett, benämnd
»Norrskenet», gick i måndags kväll öfver denna
teaters nu något höstsvala tiljor. Musiken var
välkändt Wienerpatent: rytmiska marscher och
vaggande valser i behaglig omväxling; libretton,
om ock något lång och intrasslad, dock i det hela
rätt underhållande. Främst måste kvällens fram-
gång tillskrifvas fru Oastegren, som i den kvinn-
liga hufvudrollen, den täcka tvätterskan Marinja
— det är ryska namn och ryska dräkter, som
denna gång dragits på de välkända gamla ope-
rettdockorna — inlade mycken gratie och sprit-
tande lif. Förträffligt sekunderades hon af hr
Lund, som i skepelse af hennes trolofvade, en
snyftande Celadon till damskräddare, inlade god
komik. Hr Ullmans revolutionäre unge grefve
och hr Strömbergs rustike detektiv må äfven näm-
nas bland de bättre prestationerna. Det hela
gick med lust och schwung och publiken syntes
lifligt animerad.
–––––––––- *•–––––––––
Qamla Malin.
Skiss af Sirius.
(Forts. o. slut.)
Det var hennes stolthet, att han kommit
sig och blifvit så duktig, och det att han
försökt tota till ett Malin, innan han sade
mamma, det glömde hon aldrig! Ännu var
det ingen som fick gifva honom mat, ingen
som fick kläda honom om morgonen eller
lägga honom på kvällen utom hon, hans
gamla Malin, som han tyranniserade af
hjärtans grund.
Så hade de tio åren förgått med växlande
glädje och sorg, och gamla Malin hade slitit
ut sig, utan att ens själfha hunnit lägga märke
därtill. Så gammal var hon egentligen inte,
ett par och femtio år — men hon hade
aldrig sparat sig, och det hade brutit henne
i förtid.
Det onda i foten var det första, som lät
henne gifva akt på sig själf. Det började
med en olidlig värk, och så blef det sår.
Stackars gamla Malin — hon stod emot så
länge hon kunde, utan att klaga — hon ville
inte oroa någon — tills hon en dag inte
längre orkade stiga upp.
Nu låg hon på sjukhuset i den stora
salen bland ett tjugutal kamrater — utan
annan sysselsättning än den att tänka och
tänka öfver detaljerna i sitt flydda lif.
Dagar och veckor gledo hän i ändlös en-
formighet — foten ville aldrig läka, fastän
hon genomgått en operation. Det hette
alltid, att hon skulle få stiga upp nästa
vecka — och så när den kom, var hennes
tillstånd oförändradt. Hon blef melankolisk
af att ligga där och vänta, och hennes lem-
mar domnade bort af sysslolöshet. Det gick
väl an, så länge hon ännu hoppats att blifva
sig lik igen — men så småningom hade
det öfvergifvit henne. Allt elände, all den
jämmer hon såg omkring sig återverkade
på hennes nerver och gjorde henne modlös.
Den dagliga omsättningen af sjuka och döda,
som lämnades härifrån, ingaf henne tan-
ken på förgängelsen och den blef dag från
dag starkare i hennes stackars förfärade
hjärna. Den tärde som ett gift på hennes
lifskraft och förtog aptit och sömn.
De enda ljusa stunder hon hade var då
någon ifrån kammarherrns besökte henne.
Det skedde i början rätt ofta — ■ men sedan
med allt längre mellanskof. Vägen till sjuk-
huset var ganska lång och tjänarne hade
mera göra än vanligt nu då gamla Malin
var borta. Hennes nåd hade kommit ett
par gånger själf, men sjukhusluften hade
gjort henne illamående, hon hade så öm-
tåliga nerver.
Nu sist hade husan varit där och Malin
hade genast af hennes utseende märkt, att
hon hade någonting viktigt att förkunna.
Någonting hemlighetsfullt märkvärdigt, som
det var litet svårt att komma fram med.
Det klack till i Malins hjärta, hon blef
med ens så orolig. »Lilla Nils,» stammade
hon, så fort hon hälsat, »han är väl inte sjuk?»
»Nej, kära Malin, pojken är kry, fastän
han varit rätt svår att tas med de här sista
dagarna. Hennes nåd var ju rent af tvun-
gen att taga någon, som hjälpte till
med barnen i Malins ställe, eftersom det
dröjt så här långt ut med sjukdomen, och
vi hafva ju så fullt upp med sysslor ändå,
som Malin vet. Men se nu har poj-
ken fått för sig, att han inte tål den nya.
Han skriker och lefver, så fort han får se
henne, och att hon skulle få taga i honom,
det kan aldrig komma på frågan. Hennes
nåd måste själf lägga honom i går kväll
och sitta inne, tills han somnat.»
»Hå, stackars, stackars min lille Nils, inte
kan man begära, att han skall tåla en vild-
främmande människa. Han som var så van
vid att allting skulle ske i sin ordning och
på momangen — det vet ingen bättre än
jag. » En dof suck arbetade sig upp ur
gamla Malins bröst, och det var med möda
hon fortsatte. »Hör nu Tilda — hurudan
är hon, den där nya? Tror Tilda, att det
är en bra människa? Tänk, om hon blefve
elak vid lille Nils!»
»Inte ska Malin oroa sig för det ; pojken
kan ju tala, och vi finnas ju kvar, både Ida
och jag, och så hennes nåd själf.»
»Ja, det är inte mycket att lita på, » hade
Malin så när sagt, men så kom hon
att tänka på, att det skulle låta ovänligt,
och hennes tankar fingo en annan riktning.
»Än jag då—jag undrar hvad det skall
blifva af mig. Har Tilda hört herrskapet
säga något?»
»Ja-a, det har varit mycket tal om. — De
tycka inte om att mista Malin — det säga
då både kammarherrn och hennes nåd, men
efter som doktorn nu sagt, att Malin inte
kan orka tjäna längre, så tänka de visst på
något sätt sörja för Malins framtid. »
»Någon inrättning kanske–––- » kom det
tonlöst från gamla Malins läppar. »Ja, om
jagnågonsin kommer härifrån»—dödstanken
trängde sig åter på henne — »men ser
Tilda, det gör jag visst aldrig.»
»Hå kors, inte skall väl Malin tro så illa
— men i så fall är jag öfvertygad om att
herrskapet skola kosta på henne en heder-
lig begrafning, — eftersom hon varit så
länge i huset. — — Nej, nu törs jag inte
sinka mig längre, adjö, Malin, och god bätt-
ring. Det var så sant, jag hade med mig
en flaska vin från herrskapet, som jag läm-
nade till sköterskan.»
»Tack, Tilda, — häl sa herrskapet och min
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således garnit re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
