Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 15 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 IDUN 1897
fortsätta härmed går emellertid icke, åtmin-
stone ej för någon längre tid. Hemmet
måste dela hvarje arbetsgifvares öde och
kommer, om icke omedelbart, så dock inom
en icke alltför aflägsen framtid att stå in-
för det stora afgörandet, då det måste välja
mellan att afslå eller tillmötesgå tjänarin-
nans fordringar d. v. s. föranleda eller för-
hindra strejk.
Elt tredje skall icke gifvas!
E. K.
––––––––-
Martyrer.
Humoresk af Nonny Lundberg.
fter aderton års äktenskap gjorde adjunkten
Pil och hans hustru sin första riktigt tina
bekantskap
Det går underligt till i den här världen, och
den lille adjunkten trodde knappast sina öron,
när öfverste Lilja i egen hög person bjöd honom
hem till sig och öfverstinnan vänligt och ned-
låtande frågade fru Pil, om hon trodde sig om
att kunna ackompagnera henne till några enkla
folkvisebitar.
Bleka och skälfvande af sinnesrörelse hade de
båda makarna infunnit sig i det aristokratiska
hemmet, och när de lämnade det, hade de till
sina triumfer att lägga det obestridliga, fastän
otroliga faktum, att öfversten vid tekoppen blif-
vit bror med adjunkten och att öfverstinnan gif-
vit fru Pil nådig tillåtelse att kalla henne Karo-
line.
Bekantskapen hade gjorts en sommar vid en
badort, där familjerna Lilja och Pil bodde som
hyresgäster i samma villa, och bekantskapen kom
underligt nog att stå sig äfven under den följan-
de vintern.
Det första adjunkten gjorde, när han kom in
till staden, var att taga upp ett litet lån. Där-
efter anskaffade han genast gardiner och portie
rer, hvilka han högst egenhändigt anordnade lite
hvarstans, hvarjämte de gammalmodiga, klum-
piga sofforna ställdes upp på sned i hörnen vid
fönstren, där de så småningom öfverlastades
med brokiga kuddar af alla färger och storlekar.
På alla upptänkliga ställen anbragtes småbord
och étagèrer, där man lade fram tidskriften för
dagen — som man aldrig läste —■ och exponera-
de den fashionablaste blomman för salongsbor-
det. Dessutom kunde hvem som ville få taga
plats à la turc på de tre braskuddarna, som
man placerat på förmaksmattan, midt på de
värsta skavankerna.
På detta sätt steg förfiningen inom det Pilska
hemmet till en sådan höjd, att de gamla um-
gängesvännerna kände sig allt mera främmande,
i samma mån som värdfolket själft — inclusive
de två barnen — började anse sig tillhöra socie-
teten.
Numera fick adjunkten vänta en hel timme på
sin middag, emedan det inte gick an att äta vid
samma tid som vanligt simpelt folk, vidare fick
han inte dricka te ur kopp som förr i världen,
utan bränna sina stackars fingrar på de gamla
dricksglasen, som höllo tevärmen i all evighet —
ja, till sist nådde förfiningen ända ner till pigan,
som blef finare och finare för hvar fjortonde dag
efter hvarje nytt ombyte.
Barnen hade blifvit tillsagda att sänka rösten.
Dämpadt och undfallande skulle de yttra sig och
inte förtala hvem det vara månde, förrän de
åtminstone först antydt någon af vederbörande»
förtjänster o. s. v.
Ja, det var en lycklig tid för familjen Pil, me-
dan de på detta sätt omstrålades af glansen från
öfverste Liljas umgänge. Inte för allt i världen
finge det nu komma något smolk i mjölken mel-
lan de såta vännerna.
Lilla Anna-Stina, makarne Pils yngsta dotter,
skulle för all del tala tyst, när hon beklagade
sig för sin mamma, öfver att hon aldrig fick gå
i fred för öfverstens Johanna, som var fem år
yngre än hon och som hängde henne i hälarne
liela dagen samt fuskade så förskräckligt i kroc-
ketspelet, fastän hon var rättrådigheten själf,
när det gällde att hålla reda på den äldre kam-
raten.
Maria, den äldsta flickan, som snart skulle gå
och läsa, hade förklarat, att hon hatade tant
Lilja, som alltid högg tag i henne och läxade
upp henne. Det var med den yttersta svårighet
ru Pil förmådde sin lilla trotsiga dotter att se
tacksam och ödmjuk ut, när tillrättavisningarna
haglade öfver hennes stackars hufvud. Tant
Lilja hade frågat Maria, om hon aldrig tvättade
sig i hufvudet och borstade tänderna, och då
Maria svarat, att det gjorde hon hvarenda dag,
hade tant Lilja sagt, att det var tusen gånger
värre vara lögnaktig än smutsig, och skänkt
henne en svamp och en tandborste på hennes
femtonde födelsedag . . .
Medan de unga plantorna Pil på detta sätt
ledo alla förödmjukelsens kval för den äran att
få synas i sällskap med flickorna Lilja, var det
inte stort bättre beställdt med de olyckliga för-
äldrarna själfva, fastän de buro sitt martyrskap
med hjältemod, alldeles som en vacker kvinna
med liktornar leende promenerar i sina allför
trånga skodon.
Adjunkten, som var en glad sällskapsbroder
och tyckte om sin lilla toddy eller middags-
supen, hade under familjernas sammanvaro un-
der den första sommaren måst tillfredsställa sin
syndiga lust efter våtvaror i en skrubb innanför
köket, för att inte den stränge nykterhetsifraren
och vännen tilläfventys skulle öfverraska honom
och säga upp bekantskapen med familjen.
Kommo några af adjunktens gamla toddyvän-
ner, som han för höflighetens skull måste bjuda
på ett glas, lästes dörren försiktigt och brickan
sattes ned i det bortersta hörnet af rummet.
Först därefter tordes adjunkten hälla i och
hälsa de gamla vännerna välkomna.
Men den som hade det bittraste lidandet att
utstå, det var dock fru Pil, ty hon led inte blott
som husmor i allmänhet, utan i synnerhet där-
för att hon var en svensk kvinna.
Nu är det att märka, att öfverstinnan Lilja
var norska till börden och i följd däraf ansåg
det vara sin oafvisliga plikt att rätta alla de fel,
som vidlådde fru Pil i följd af nationaliteten.
Dessa fel voro på förhand gifna, och fru Pil bor-
de lätteligen förstå, att hon som svenskorna i
allmänhet var slarfvig, opålitlig och fåfäng.
Bara detta att aldrig kunna ha en tjänare mer
än några veckor! Det var förvisso icke endast
tjänarens fel. Det finns lyckligtvis kvinnor äf-
ven inom den tjänande klassen, som inte kunna
försona sig med slarf och oordning inom hem-
met. Det gick för all del inte an att låta det se
ut som ett röfvarnäste i skåp och garderober —
där skulle vara minst lika fint som i själfva sa-
longen- Spjället i köksspisen skulle skötas ratio-
nellt, pannorna kokas ur, slaskhinken sköljas,
sängkläderna vädras — ja, det var en hel liten
vetenskap, som öfverstinnan höll föreläsningar i
för den andäktigt lyssnande fru Lilja.
På detta sätt umgingos två lyckliga familjer i
två hela år och skulle nog ha umgåtts än, om
det inte fallit adjunkten Pil in att mot det andra
årets slut likasom litet för ifrigt uppvakta den
resoluta och intelligenta öfverstinnan.
Detta var den första verkliga stötestenen för
deras vänskap, den punkt i samvaron, där det
antingen måste bära — och bära för lifvet —
eller brista.
Och det brast.
Därmed gick så till, att adjunkten Pil under
en tebjudning hos öfverstens kom att helt för-
bindligt vända sig till sin hustru med den upp-
lysningen, att nu visste han, hur man skulle
tvätta ylle, så att det inte krympte, och det kun-
de hans kära maka komma ihåg till härnäst, för
det hade han lärt af öfverstinnan.
Och makan hörde ordet och gömde det i sitt
bjärta.
Men när adjunkten ögonblicket därefter vände
sig till öfverstinnan och diskuterade en skön-
litterär fråga, blef det för första gången en fysisk
omöjlighet för fru Pil att tiga.
»Med mig kan du tala om ylletvätten,» afbröt
hon, skälfvande af vrede, »men med Karoline
kan du diskutera om frågor. Nu ska’ jag bara
säga dig en sak : jag bar skött om dig med ylle-
tvätt och alltihop i aderton år, och det ämnar
jag fortsätta med i aderton år till — om det
också inte behagar somliga ...»
Efter den betan behöfde adjunkten inte längre
dricka toddy i skafferiet, fru Pil fick opåtaldt
byta tjänare hvarannan vecka, Maria slapp att
tvätta sig i hufvudet och borsta tänderna, och
lilla Anna-Stina fick fuska så mycket hon ville i
krocketspeiet.
Hela familjen Pil drog på en gång en djup
suck af lättnad, och de löfvade hvarandra heligt,
att detta skulle blifva deras första och sista fina
bekantskap.
Det blef det också. Odet har inte så många
chancer att erbjuda — och jag tror mig veta,
att de aldrig mera inleddes i frestelse.
–––-*––––
Da!
eller
fiåcjot att fundera på.
Af Mari Mihi.
de tider, då Idun ännu ieke blifvit född
r till världen och du själf endast var en
lofvande husmodersmöjlighet med kriabläck
på det framtida ringfingret och en liten
lustig råttsvans till hårpiska utåt ryggen —
i dessa idylliskt vanlottade tider, säger jag,
bragtes det sedermera så ifrigt omskrifna
Anandet först å bane. Mångenstädes häl-
sades det med hänförelse — och det torde
väl också vara kvistigt nog att tänka sig
någon så kallad reform af hvad slag det
nu vara månde, hvilken vid sitt yrvakna
framträdande i ljuset ett större eller mindre
flertal icke skulle omfatta och kela med
som med sin förstfödde, gallskrikande och
intellektuelt märkvärdiga afkomling. De
bägge bokstäfverna stirrade hypnotiserande
mot oss från herrarnes halsduksnålar och
damernas broscher, de användes med för-
del att fylla de tråkiga luckorna i tidningar
med »ledig annonsplats», Ni-klubbar stifta-
des och försågos med stadgar, lika grundligt
genomtänkta som villkoren i Westfaliska
freden, och man kände sig skaparestolt
öfver att hafva lagt ett nytt ord till »vårt
stackars fattiga språk» — minst lika stolt
som den herostratiskt ryktbare franske lexiko-
graf, hvilken riktade Ciceros och Senecas
järnhårda tungomål med det mera naiva
än strängt filologiskt riktiga adjektivet agrea-
bilis.
På andra håll mottogs emellertid det
nya tilltalsordet med en köld, som, trots
allt, aldrig riktigt tinats upp af bevågen-
hetens sol, ty man tyckte att det låg nå-
got närgånget, något framfusigt och vörd-
nadsvidrigt häri, och mången obetänksam
extra ordinarie eller tankspridd guvernant,
hvilka blifvit andligen yra i mössan vid
det välkomstöl, hvarmed det invigdes, och
som djärfts undfägna chefen eller frun i
huset därmed, hafva ofta fått vidkännas
obehaget att ej blifva uppmuntrade till att
fortsätta i samma riktning. Anledningarna
till denna afvoghet äro att finna litet hvar-
stans, bland annat däri, att svenskarne i
en viss mening äro till ytterlighet konser-
vativa, hvartill äfven i sin mån den om-
ständigheten torde bidragit, att detta var
en splitter ny uppfinning utan burspråk i
allmänna folkmedvetandet, och som saknar
hvarje spår till tradition, om man ej vill
söka en sådan i den föråldrade formen I.
Nej, det var endast och allenast ett lån,
en fredlig annektering af det engelska you
eller det franska vous, huru man nu vill.
Det hastigt uppflammande partiella intresset
för det nya tilltalsordet svalnade tämligen
snart, så att det ju i den dag som är blif-
vit så godt som uteslutet ur det bildade
samtalspråket och man småningom åter-
vändt till att pliktskyldigast underrätta sig
om fru generallöjtnantskan och kommen-
dörskan af stora korsets * enkla, men dyr-
* Ej att förväxla med Stora huskorset, en ut-
märkelse af numera ytterligt sällsynt art, och
som i olikhet med de öfriga ej nödvändigtvis
måste tagas till vid högtidligare tillfällen (undan-
tag: vid eget bröllop), utan fastmer i hvardags-
lifvets sorgfria helgd. Stundom innehafves den
ej heller på lifstid, utan endast så länge bäraren
orkar med det. I vissa fall kan detta heders-
tecken anses som en högre grad af Innocence-
eller Amarantherordnarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
