Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 15 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 329
bara välbefinnande. Att detta för ingen del
klingar vidare ljufligt samt dessutom i an-
seende till lifvets kända korthet samt kon-
stens påstådda längd bör betraktas såsom
tämligen opraktiskt torde väl falla hvar och
en i ögonen, som af en lycklig slump råkat
sänka sina blickar till denna uppsats i frågan.
Det skulle då gälla att åvägabringa en
ny reform. Men detta borde ej vara något
lån, icke någon främmande krukväxt, in-
förskrifven från kontinenten för att sättas,
blomma och tyna bort på svensk kalljord,
något som på sin höjd kan tilltala den ele-
giske diktarens svårmodiga fantasi, men som
ingalunda är att förorda i en fråga som
denna. Nej, det skulle vara något inhemskt,
något svenskt, något af det vi själfva äga,
utan att vi dock, såsom fallet ju allt för
ofta är, sätta tillräckligt värde därpå. —
Hvad jag menar för ett ord, torde inte vara
särdeles svårt att gissa sig till, och skulle
några svårigheter mot förmodan uppstå, så
var af den godheten uppmärksa mma ru-
briken. —
Den så kallade licentia poetica eller, på
vårt mål, skaldiska friheten medgifver ju
att i bunden form hvar och en tilltalas i
andra personen singularis, hans ställning
må nu vara huru svindlande hög som helst,
hans ålder må nu sätta Metusalem på det
hala för att taga ett kraftigt och slående
exempel — hvarför skulle det då ej vara
användbart äfven i hvardagsspråk. I Roma
titulerades Cæsar och gladiatorn lika, i Eng-
land får Her Majesty the most graicous
Queen and Emperess hålla till godo med
samma tilltalsord som den svältfödde irländ-
ske arrendatorn eller den hinduiske kulis.
Men vi behöfva för ingen del löpa utom
egna landamären. I Dalarne benämner man
hvarann som bekant ännu i dag på samma
sätt som då Engelbrekt Engelbrektsson höjde
upprorsfanan eller Herr Göstaff Eriksson
omildt malträterade de seländske bågskyt-
tarne, och vördnaden mellan herre och dräng,
mellan hög och låg har ej lidit häraf.
Vi veta ju alla, eller jag hoppas, att vi
alla måtte ha reda på, det vår tid är natio-
nalitetssträfvandets, och att vi skola tänka
på de gamla sägnerna, medan vi vandra de
nya banorna. Vi äro på goda vägar att få
hvad vi aldrig haft, oaktadt vi ju ändå ägt
så mycket, nämligen en svensk siil. Våra
yppersta och ärligaste vitterlekare hafva
velat kläda sin bästa diktning i en skrud,
som är svensk i detta vackra ords skönaste
bemärkelse, våra förnämsta artister hafva
ej aktat för rof att slå sig ned vid snicka-
rens bänk eller smedens städ för att pryda
hvardagslifvets enklaste husgeråd med mo-
tiv, hämtade från Sveriges flora och fauna.
Det är ett kraftigt återupplifvande af ur-
gamla, halft förglömda sedvänjor, af den
åldriga, rent svenska handslöjden, som på-
går först i våra dagar. De kontinentala
papperstapeterna hafva i månget hem fått
stryka på foten för allmogeväfnadens enkla,
klara färgsammansättningar, vikingarnes de-
korativa runslinga har visat sig lika använd-
bar att snidas på de moderna ekmöblerna
som på Svithiods bautastenar.
Med allt detta för ögonen, hvarför skulle
vi ej då desslikes kunna skaffa oss ett svenskt
tilltalsord, hvarför ej alldeles utdöma det
konstruerade ni för att behålla och utbreda
det gamla förtroliga, hvarandra närmande,
svenska du! Kanske kommer det i förstone
att skorra i dina öron, då det höres från
underordnades mun. Men den som en gång
klädt sig i turnyr, borde verkligen ha be-
tingelse att vänja sig vid litet af hvarje —
eller hvad tror du själf?
Att hoppas det en dylik reform skall
kunna fullständigt genomföras, förbjuder er-
farenheten enligt min åsikt, och vi hafva
ej kommit stort längre på civilisationens
vingliga stråt, än att ens åsikter merendels
ännu äro ett, om ock svagt, uttryck för ens
öfvertygelse. Åtminstone torde hvarken du
eller jag få upplefva den tid då, figurligt
taget, Ystadsborna drista dua Haparanda-
borna, hvilka ju, i geografisk mening åt-
minstone, ligga så ofantligt mycket öfver
de förstnämnda. Ty alltid finnes det en hel
hop, som äro så ängsligt noga med att un-
der ett samtals gång oupphörligt få lyssna
till sitt namn, förstärkt och förskönadt med
en fruktansvärdt mångstafvig titel, och det
vore både styggt och dumt att förmena dem
den fröjd detta kan skänka dem, ty vi äro
alla barn, barn som fått rynkor i pannan eller
valkar i händerna, beroende på olika grad af
verksamhet, och man bör inte beröfva dem
den leksaken. Men hvar och en som finner
min tanke värd en lansbrytning kan ju draga
sitt strå till stacken, så blir resultatet stort
och summan hög — alldeles som Kosciuszko-
kullen utanför Krakau, den där är ett verk
af jord ditförd af polacker spridda kring
all världen.
Förståndigast vore det nog att göra bör-
jan med barnet. De äro inte värst titel-
sjuka och hafva i allmänhet mycket få
förutfattade meningar. Lärde det sig att
kalla hvar och en du, skulle ni-mikroben
bli ett lyckligt undantag från sina kusiner
därutinnan att den kunde utrotas utan lymfa.
Rent nationalekonomiskt saknar ej heller
denna fråga sin betydelse, ity att jag kän-
ner dussintals unge män med säkra inkom-
jag har hört olika versioner af namnet på
potentaten i fråga. Är jag emellertid en
ropandes röst i öknen, skulle min tanke ej
väcka genklang hos dig, så vill jag lära
dig ett mycket gammalt och mycket be-
pröfvadt knep - — låtsas aldrig som du hade
lagt märke till det här förslaget, utan låt
din ett kungarike värda blick oberörd och
obesvärad glida öfver till nästa stycke.
–––- *––––-
£)isor.
i.
JÏlin hjärna blifvit
så gammalklok,
har lärt så mycket
ur blad och bok.
Vill lära ut det
från topp till tå:
vill lära foten,
hvar han skall gå —
Vill lära ögat,
hvad det skall se,
vill lära munnen
när han skall le —
Vill lära hjärtat,
hur det skall slå —
men får ej hjärtat
att höra på!
Mitt hjärta skrattar
åt hjärnans bok.
Det kvittar lika
båd tok och klok.
ster och eget möblemang och allt det där,
hvilka på ett i allo tilltalande och obesvä-
radt sätt kunna kasta fram den stående
balfrasen: »Det är allt ändå mycket hett
här inne, fast fönsterna stodo öppna under
sista fransäseti. Tycker fröken som jag,
så gå vi bestämdt in och titta, huru det ser
ut i blomsterrummet.» Men väl inkommen
i omförmälda försåtliga mågfälla, får han
bums rampfeber och har det vanligen för-
skräckligt svårt, innan han med tjock röst
och pekfingret i kraglinningen stönar fram
sitt hopplöst bäfvande: »Älskade Amanda,
säg att du vill blifva min lilla fästmö.»
Många ha aldrig förmått öfvervinna denna
svårighet, utan traska ur världen lika solo
som de kommit dit, ett ledsamt förhållande,
som inspirerat Björnson till ett af hans
vackraste poem, på den tiden då han ännu
var en stor man.
Om däremot åter den lidande alltifrån
barnsben, eller hvad det nu heter, hade vant
sig att kalla flickungen för du, skulle han
vara befriad från en ångest, som man kan
ana utan att hafva erfarit, och hela förlof-
ningsproceduren skulle omsväfvas af nå-
got af det harmoniskt lugna behag, med
hvilket en lifförsäkring eller något i den
där stilen gemenligen klargöres.
Jag har i första hand velat rikta detta
upprop till Sveriges kvinnor, emedan det
ju af ålder är åt dem rättigheten att »lägga
bort titlarne» är gifven, och ligger det såle-
des i dina händer, min läsarinna, att skänka
oss tillbaka våra fäders enkla vackra tilltals-
ord — att skänka det åt oss alla, ej blott
åt dina närmaste vänner. Malisen påstår
ju, att hvad kvinnan vill, det vill — ja,
2.
3l-vad båtar gäckande
öfvermodet,
när vackra blickar
tändt eld i blodet?
Mot dina ögon
jag kom till korta —
min själ är fången,
min frid är borta.
Men anar gallret,
hvems flykt det hindrar?
Vet himlens stjärna,
mot hvem hon tindrar?
Du ljusa klarhet!
Du dunkla gåta!
Jag får ej jubla —
jag vill ej gråtu.
Albert Eriksson.
–––––-*–––––
Ur skuggornas värld.
Några minnesblad für Idun, af Wilhelm Bäckman
V.
h
Ett Nybomsminne,
oktoberkväll år 1845 sutto vi några
yngre landsmän af Smålands nation i
Upsala och intogo en gemensam sexa å
Schyllanders serveringslokal vid Drottning-
gatan. Samtalet rörde sig omkring utsikten
att snart blifva- kallade till examen — stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
