Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 15 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1897
330
dentexamen, hvilken hängde öfver oss likt
ett Damoklessvärd, hotande att falla.
Vi hade gjort i det närmaste tabula rasa,
ty ungdomen är matfrisk och middagsmål-
tiden, på månadsackord hämtad från ett
privat kök och utminuterad i halfportioner,
hade varit skäligen klen. I samma pro-
portion som mättnaden nu låtit känna sig,
hade stämningen stegrats, och man beslöt,
sedan bordet afdukats, extravagera med en
butelj punsch. Just som vi förde glasen
till läpparna, inträdde i lokalen flere student-
gäster i synbarligen upprymd sinnesförfatt-
ning. Af dessa närmar sig en vår krets, häl-
sande oss helt dityrambiskt : »Må glädjens
gud, som är de unges vän, kredensa er
pokal!»
Vi fingo stora ögon.
Den, som sålunda tilltalat oss, var en
kanske 30 års man, magerlagd, af medel-
längd, med mörkt hår i tupéfrisyr, hög
panna, något dimmiga ögon, mindre väl-
formad näsa, en smula synbara kindknotor,
stor mun och tjocka läppar, skägglös haka,
den svarta halsduken med långa snibbar
vårdslöst knuten, dräkten tarflig, men oklan-
derlig.
»Gossar!» fortfor den tilltalade, »jag
vet, att I ären nykomlingar från Linnés
första blomstervärld, välkomna till Fyris
stränder, där Eudbeck fantiserat om Atlantis,
där Brages harpa fulltonigt klingar och
vetenskapens lagrar täfla med Kungsängs-
liljorna i grönska och fägring. Mitt namn
är Johan Nybom. » —-
Vi reste oss aktningsfullt, uppgifvande
äfven våra namn, samt fördristade oss in-
bjuda talaren att slå sig ned ibland oss
och deltaga i vårt symposion, hvilket han
helt gemytligt genast gjorde.
Hvem af oss hade inte hört talas om Nybom,
läst hans dikter och varit förtjust? Han
var den poetiserande ungdomens korag, den
i sitt flor stående skandinavismens bard;
hur hade icke af hans samlade dikter
Byron i Grekland, Aminas sång ur Sista natten
i Alhambra, Dannemora och Österby, Sverige,
Den fattiges julafton m. fl. kommit våra
känslor att glöda! Och nu sa*t han midt
ibland oss.
Den första punschbuteljen efterföljdes af
en andra, en tredje o. s. v. Nybom ville
höra talas om Tegnér. Vi berättade allt
det vi visste och kanske mera därtill, ty
inbillningskraften var uppjagad af alkoholen.
Vart. gymnasiilif skildrades som en tvångs-
anstalt, hvarifrån vi nu kände oss fria.
M’’ti studentexamen hade vi ännu icke
genomgått, och att blifva kuggade vore någon-
ting förfärligt.
»A lappri ! » menade Nybom. »Jag känner
en poet, som blifvit kuggad i »dimmen»
(dimissions-examen till präst), »men skammen
föll icke på poeten, utan på telogiska fa-
kulteten.»
Allmänt skratt Klingande glas.
»Håll er bara styfva!» tillrådde han, »och
prata inga dumheter, utan tig hellre. Ha
ni hyggliga afgångsbetyg och icke glömt
bort för mycket, är det ingen fara.»
Sedan vi sålunda blifvit uppmuntrade,åter-
tog samtalet en gladare anda.
Nybom deklamerade för oss några eldiga
strofer ur sitt rika förråd. Vi svarade med
ett och annat, som vi kunde utantill af
hans snillefoster.
»Jag hör, att minnet icke sviker er,» sade
han skämtsamt. »Då skall ni nog bestå
profvet både i exegesen och mathesen.»
Nytt skratt och drickande.
Knappt hade vi hunnit sätta glasen till-
baka, förrän N. åter lät påfylla dem. Där-
på höjde han sitt glas och vi våra. Utan
tvifvel ämnade han hålla ett ljungande tal,
såsom hans sed var i stutentkretsar, och vi
spetsade öronen. Men han inskränkte sig
till att helt enkelt föreslå brorskål öfver lag.
Det hade vi dock icke väntat. Smickrade,
tacksamma och ej utan förlägenhet samman-
stötte vi våra glas med hans, hvarefter
kraftiga handslag bekräftade broderskapet.
»Men får jag inte säga farbror?» hördes
en blygsam röst proponera.
»Vet...» ljöd Nyboms kraftfulla stämma.
»Jag känner inte din far och kan så myc-
ket mindre vara bror med honom.»
Förnyadt skratt.
Af oss unge män var jag troligen den,
som mest förde ordet, hvarför ock N. mest
höll sig till mig.
Det hade emellertid lidit in på natten.
De studenter, som inkommit i Nyboms säll-
skap, hade längesedan aflägsnat sig, utan
att emellan dem och oss någon bekantskap
gjorts. Kyparen påminte om, att han måste
släcka och stänga.
»När väktaren i hornet tutar
Och midnattstimmen höres slå,
Då är det tid att laget slutar
Och att beskedligt hemåt gå» —
improviserade Nybom.
Vi bröto upp. Då vi kommit ut på gatan,
fattade Nybom min arm.
»Har du så att jag kan »kinesa» hos dig,»
frågade han. »Jag har ingen portnyckel med
mig.»
»Kinesa?» upprepade jag, obekant med
denna studentterm.
»Det vill säga, min gröne broder: kan
jag få härberge hos dig öfver natten?»
Framställningen föreföll mig något säll-
sam, men hvilken ära för mig att i min
lilla kammare hafva haft till nattgäst den
store skalden! Alltså bar det af upp till
Fjärdingen. s
Punschen och sällskapet gjorde väl, att jag
tyckte det biblioteksbyggnaden ofvanför Karo-
linabacken tittade på mig med större fön-
ster än vanligt.
En utdragssoffa tjänade mig till sittplats
om dagarne och liggplats om nätterna. Att
dela sofplats med Nybom kunde icke ifråga-
komma. Efter mycken motsträfvighet å
»kinesens» sida ordnades det slutligen så,
att N. lade sig i min bädd och jag mig på
golfvet med en filt under och en syrtut
öfver mig samt nattrocken hoprullad till
hufvudgärd.
På bordet vid fönstret lyste en ljusstump,
den jag ämnade låta brinna ned. Då hördes
från gatan skrålet: »Ljuset ut!» — Jag
brydde mig icke om befallningen. Åter skrå-
lades af flere röster: »Ljuset ut eller fönst-
re t in ! » —
»Låt dem slå ut fönstret!» sade Nybom.’
Men därtill hade jag i oktobernatten ingen
lust. Alltså blåstes ljuslågan ut och vi
somnade.
När man har nattfrämmande, plägar man
icke gärna låta dem gå fastande ifrån sig.
Jag bjöd alltså Nybom att äta frukost med
mig.
»Då gå vi till Österbergs, så skall du
få göra bekantskap med ett original,»
sade han.
Österbergs källare låg nära Fyris, innan
denna uppnått Dombron, ett stycke nedan-
för de akademiska lärosalarnes vördnads-
värda stenbyggnader. Den utgjordes af ett
gulmåladt, gammaldags trähus, som i våra
dagar ’skulle taga sig fnaskigt ut bland sina
storartade grannar. Öfver ingången hängde
ett Bacchitempels-emblem i form af en krans,
föreställande vinlöf. Men restauranten hade
godt anseende.
I den tidiga morgonstunden ■ pågick
ännu vid vårt inträde städning af källar-
salen, hvadan uppasserskan icke betraktade
oss med mycket nådiga blickar. Men Ny-
bom blidkade henne med fagert tal, så att
leendet kom fram och hon behagade gå i
författning om utförande af vår rekvisition.
Denna inskränkte sig till »porter, lilla supen
och en sill», för att citera en nutida skald,
hvars namn endast genom bokstafven l skil-
jer sig från Nyboms.
Vi hade hunnit behöfligen restaurera oss,
då herr källarmästaren i egen person gjorde
sin entré.
Österberg var en liten undersätsig, må-
hända medelålders man med små fuktiga
ögon och kvissliga, i blått och rödt skiftande,
något pussiga kinder.
»God morgon bror Ö !» hälsade N. »Här
får jag presentera för dig en ung man, s.om
önskar göra din bekantskap.»
Källarmästaren och den presenterade bu-
gade sig för hvarandra.
Ett samtal kom i gång, men ett samtal
i den mest befängda stil.
»Från Sankt Eriks källa pumpas endast
vatten, men ur dig sprudlar vishetens brunn, »
utlät sig Nybom. »Hvad är din åsikt om
den Hegelska filosofiens inflytande på stu-
dentlifvets utveckling i frisinnad riktning?»
»Min fina emaljerade bror ! » svarade Öster-
berg, »du begär något abstrakt i det kon-
kreta, men borde veta att modalitet är den
högsta potens, som ingår i jagets negativa
fenomener. Det absoluta är viljans yttring
af mångfald i enheten» — — —
»Ja, och enfald i mångheten,» inföll
Nybom. »Tack, bror Österberg. Du har
en stor förmåga att tänka djupt och göra
klart. »
Ö. ämnade fortsätta, men en trio af
lärdomsstadens hedervärda borgerskap in-
trädde i källarsalen och vi afiägsnade oss.
–––- *––––
Up notisboken.
Kvinnlig föreläsarinna i processrätt.
Sedan prof. E. Trygger anmält, att han pä grund
af kungligt uppdrag vore hindrad att innevarande
termin fullgöra honom åliggande föreläsnings-
skyldighet vid Upsala universitet, har akademiska
konsistoriet beslutit hemställa att kanslern måtte
förordna docenten, jur d:r fröken Elsa Eschelsson
att under terminen föreläsa i processrätt 2 tim-
mar i veckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
