Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 22 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 IDUN 1897
”Första oktober.”
Skiss för Idun af Daniel Fallström.
H
vad jag nu ämnar tala om är inte den
där otrefliga flyttningsdagen, som ger
vår hufvudstad karaktären af ett nyss upp-
brutet zigenarläger eller af en stad i be-
lägringstillstånd.
Nej, det är någonting helt annat — nå-
gonting guldglittrande, någonting mjukt,
oändligt mjukt och kvinnligt — ett hitte-
barn, kommet Gud vet hvarifrån, men som,
där det slog ned som en vacker stjärna
från en nattlig hösthimmel, med ens er-
öfrade allas hjirtan. Det låg det sagolikt
oförklarliga öfv jr henne, om ni så vill —
och detta utöfvar ännu i dag samma hem-
lighetsfulla makt som för tusen år sedan.
Hvem var då den »första oktober»?
Det var, som jag nyss nämnde, en liten
kvinnlig varelse, som hittades i ett utrymdt
lusthus långt upp på Norrmalm.
Och det var för öfver tjugufem år sedan
— således på den tiden det ännu inte var
så värst märkvärdigt att bo i vedbodar och
lusthus och Stockholm ännu hade en smula
af det oregelbundnas poesi öfver sig.
Min familj bebodde då en våning i ett
stort fyravåningshus, hvars gård fortsattes
af en terrass, ledande ned i en trädgård —
ett sådant där vackert oting, som det nu-
varande Stockholm ögonblickligen slukar,
så snart det ser sig i stånd att förvandla
idyllen i en skyskrapande hyreskasern.
Det var den första oktober.
Hela gården var ett kaos af fiyttsaker,
huset var upp- och nedvändt från källaren
upp till vinden. Det var nya hyresgäster,
som kommo, och gamla, som flyttade.
Skomakarens, som under sommarn bebott
det lilla gulmålade lusthuset, hade dragit
sina färde ett par dar i förväg och lämnat
dörrarna olåsta efter sig. Detta till stor
glädje för husets yngsta ungdom, hvilken
genast tog lägenheten i besittning och för-
vandlade den till lekstuga.
Det var härliga dagar för alla dessa osty-
riga ungar. Där lektes rymmare och fast-
tagare, röfvareborg med plundrande lands-
vägsriddare, blockhus med öfverfallande röd-
skinn. Och där röktes cigaretter i smyg,
och där berättades i höstskymningen de
mest hårresande spökhistorier.
Så den förste oktober på morgonen —
en vacker gyllene höstmorgon med hvita,
rxlliga vårskyar — låg där i det gamla för-
fallna lusthuset en liten lekkamrat till. Det
var tvätterskans Lisa, som hittade henne.
Uppta ’kten spred sig som en löpeld i
huset.
Man lämnade flyttsakerna åt sitt öde,
skurkäri ugarna öfvergåfvo sina ämbar och
trasor — ja, jag tror till och med krydd-
krämaren i huset tog in borsten för ett
ögonblick endast för att kunna uppvakta
den lilla obekanta i lusthuset.
Det var en rar unge. Det var man täm-
ligen allmänt öfverens om. Så’nt vackert
hår! Sådana vackra ögon! Men hvar i
Herrans namn kom den flygande ifrån?
Tänk, just den första oktober! Alldeles
som stort folk. Men utan möbler och hus-
geråd. Bara virad in i en smårutig skotsk
schal och för öfrigt vid strålande lynne.
Det där var mycket att fundera öfver.
Och man funderade också.
Nere hos tvätterskan stod kaffehurran på
dagen i ända. På soffan låg den hittade
flickungen, och rundt kring ett stort bord
sutto husets alla käringar och bara undrade.
»Hvad kan hon heta?» undrade Berg-
strömskan, hon, som hade magasin i hör-
net.
»Hvad kan modern vara för en slyna?»
»Och hvem är fadern se’n?»
»Och hvad ska’ vi göra me’na?»
Det sista grubblade man mest öfver.
Några mumlade om att anförtro henne
åt polisen. Men som polisen just inte åt-
njöt några vidare sympatier, mottogs icke
förslaget med odeladt bifall.
Nu bodde i en af vindskuporna en extra
ordinarie i verken — en helt ung man, lång,
blek, litet bortkommen af sig, men som
ännu aldrig kommit hem full, aldrig klickat
med hyran och aldrig haft några fruntim-
mers-historier för sig. Dessa tre moraliska
grundstenar hade byggt upp hans anseende,
och hans fläckfria ryktes lof sjöngs af hela
kvarteret.
Äfven han aflade nu vid hemkomsten på
eftermiddagen sin lilla visit nere hos fln-
tvätterskan.
»Är hon inte söt?» frågade Fina.
Notarien stod i drömmar och lät sin hand
smekande glida öfver barnets gyllene hår,
mjukt som silke.
»Är hon inte söt?»
Notarien svarade icke, men upprepade
smekningen. Och så föddes, där han stod
inne i det halfmörka rummet, en underlig
tanke inom honom.
Om han skulle åta sig detta barn, rädda
det undan fattigdomens förödmjukelser, ge
det skydd och uppfostran, vaka öfver det
som en far?
Som en far!
Han måste småle åt sig själf vid den
tanken. Han var ju endast ett par och
tjugu år, knappast torr ännu bakom öro-
nen — således en tämligen oerfaren pappa.
Men i alla fall! Hans pengar skulle
bygga en skyddande mur mellan den lilla
och världen. En sådan där liten svalunge
kunde inte sluka så värst mycket.
»A propos — hvad heter flickan?»
»Ja, se den som det visste!»
»Det är ju sant. Kalla henne Första
oktober!»
Och från den stunden flek den guld-
blonda lilla skönheten sitt namn och ett
hem.
»Första oktober» stannade hos tvätter-
skan på nedre bottnen in åt gården, me-
dan hennes välgörare fortfarande bodde
himlen så nära som möjligt.
Hela huset kände snart till, hur historien
slutat. Men så stadgadt var notariens an-
seende, att ingen kom fram med några fula
gissningar. Tvärt om höjde det hans aktier
i fruntimrens ögon, under det husets herrar
visserligen erkände det vackra i handlings-
sättet, men också ryckte på axlarna åt slik
uppoffrande hjärtnupenhet.
»Det var en kapital dumhet,» mena-
de de.
Men det var inte den enda notarien skulle
komma att begå i lifvet.
Den som bor i en vindskupa och har en-
dast ett par och tjugu år på nacken blir
lätt poet. Det är närheten af vårskyarna
och stjärnorna, som gör det. Och den unge
notarien undgick heller inte att hypnoti-
seras.
En vacker dag låg där ett litet dikthäfte
af en viss Gustaf Drake i bokhandelsfönst-
ren.
Och hans vers gjorde lycka, men den
gjorde icke hans. Ty det fanns giftiga pilar
och dräpande piller i samlingen. Kritiken
berömde, men hans förmän i verken vände
honom ryggen. Och en af dem tog honom
en dag förtroligt i knapphålet, drog honom
tätt intill sig och rådde honom i all vän-
lighet att på fullt allvar ge sig de nio mu-
serna i våld.
»Här går ni bara och skräpar,» slutade
han.
Drake tog rådet för godt, köpte ett ris
Lessebo och började skrifva på en roman.
Men från den dagen var hans rykte som
hygglig ung man i nedgående.
Hans skräddare gaf det första hugget.
Så uteblef hyran.
Så lagsöktes han för debetsedeln.
Men det som inte klickade var den lilla
summa, han månatligen lämnade tvätterskan
Fina på nedre bottnen. Det var en heders-
skuld, tyckte han.
Men Fina var också en ovanlig människa.
När Drake en septemberdag, två år efter
sedan den lilla hyresgästen alldeles okänd
kommit flyttande till det gula lusthuset, in-
ställde sig hos fintvätterskan för att lämna
det öfverenskomna beloppet, nekade denna
helt enkelt att ta emot några pengar.
»Notarien behöfver dem själf,» sa’ Fina.
»Men så ta’ dem då!»
»Inte ett öre vidare. Notarien behöfver
dem själf. Det var notariens goda hjärta,
som från början ådrog notarien den här ut-
giften. Då hade herrn råd till det — nu
— ja, notarien vet själf bäst, hur han har
det ! »
»Men flickan då?»
»Hon sofver godt som notarien ser. Hen-
ne skall jag vaka öfver. Käcker det åt en
unge, räcker det åt två.»
Och därvid blef det.
Men när Drake gick, kände han sig fat-
tigare än någonsin. Han hade drömt sig
mycket vackert om den där flickan, och nu
stängdes dörren emellan hennes lif och
hans. Hvarför?
»Notarien behöfver själf sina pengar!»
Efter ett halfår flyttade f. d. notarien
Drake, utan att säga någon hvart.
Fintvätterskan bodde kvar ännu några
år — så pass länge, att jag minns »Första
oktober» som en vacker tio års flicka med
ett par underbart mörkblåa, nästan svarta
ögon och ett hår, som gnistrade som sol-
strålar, när hon skakade ut det kring ax
lama.
Det var sorg i huset, när den unga, gyl-
lene höstdagen flyttade — sorg i det stora
huset, fastän hästhofven blommade gul nere
i trädgården och vildgässen sträckte öfver
staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
