Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 22 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 337
mötte glädjen i ett par strålande barna-
ögon.
Hans hem var ett stillsamt ungkarlshem,
där endast pendelurets jämna tick-tack af-
bröt tystnaden, där ingen kjol frasade, in-
tet skratt klingade.
Ensam hade han hittills gått sin väg ge-
nom lifvet, och ensam skulle han också
skiljas från det.
Någon gång hade den guldhåriga lilla
flickans bild som en solig sky glidit förbi
hans minne. Hans hjärta hade gråtit tyst
ett ögonblick — och så hade han med en
suck lutat sig fram öfver arbetsbordet och
afslutat den mening han börjat.
Arbete — arbete och efter arbetet hvilan.
Det var allt.
Han stannade af gammal vana framför
ett bokhandelsfönster.
Där utbredde julen hela sin syndaflod af
litteratur. Det glänste af kloth i alla möj-
liga färger. Och bladguldet firade verkliga
orgier.
Men julliteraturen hade icke förmått att
helt och hållet jaga den ädla fotografikon-
sten på flykten.
Där fanns hela den kungliga familjen, och
där fanns också Anna Falk, den unga firade
skådespelerskan.
Drake kom mycket väl ihåg hennes de-
but. Han hade själf recenserat den i sin
tidning — en smula strängt, det medgaf
han, men rättvist. Nu hade hon emeller-
tid genom ett par roller svingat sig upp till
publikens korade gunstling, och hennes tri-
umfvagn rullade fram som på mjuka mat-
tor, lastad med lager och rosor.
Drake fann henne en smula själfsvåldig
som artist, men han kunde icke neka till
hennes glänsande begåfning. Dessutom var
det något i hennes uttrycksfulla ögon, som
mot hans vilja kom honom att intressera
sig för henne. Han tyckte sig ibland känna
igen den där blicken.
»Hvar har jag sett de där ögonen?» bru-
kade han fråga sig själf, när han satt på
parketten med kikarn för ögat.
Men han fick aldrig något svar på sin
fråga.
Det samma hände honom nu framför bok-
handelsfönstret. Och han gick därifrån med
hennes bild i tankarna.
Så kom han hem för att spisa sin jul-
aftonsmiddag ensam som vanligt.
Men när han öppnade tamburdörren, slog
det honom till möte en intensiv doft af
vaxljus och gran.
Han stannade alldeles häpen.
Hade Kristin, hans gamla hushållerska,
blifvit tokig, eller lekte hon barn på nytt?
Än värre blef det, när han kom in i
salen.
Där stod bordet glänsande dukadt och
för två! Det var ett öfverflöd af ljus, af
doftande violer i höga kristallglas, och i ett
hörn af rummet brann en den vackraste
julgran.
Han kände inte igen sitt ungkarlshem.
Det var som förklaradt.
»Hvad i Herrans namn är detta?» mum-
lade han.
Men svaret kom.
De tunga draperierna till hans arbetsrum
slogos åt sidan — och i dörröppningen stod
fröken Anna Falk.
Och med framsträckta händer och ett
oemotståndligt leende på läpparna, fastän
tårarna dallrade i hennes mörka ögonfransar,
kom hon honom till mötes.
»Känner ni inte igen mig?»
Han stod med hennes händer i sina och
såg forskande in i hennes ansikte.
»Minns ni då inte, ni, glömska människa?
Minns ni inte Första oktober?»
Och han slöt henne i sina armar, som
hade han återfunnit sin egen ungdom.
–––- *–––-
Prat ocfy mat.
» pjå, kära Elinor, skall du komma med i Hyres-
> gästföreningen?»
5Det beror på hvad den har till mål. Annars
är jag ej med i någon sorts förening, man kan
nog bli ensidig ändå.»
»Föreningen har — för så vidt jag vet — till
mål att genom sammanslutning skydda hyres-
gästerna för omänskligt prejeri.»
»Om jag nu icke vore en kvarlefva från den
gamla tiden när kvinnan dömdes att tiga i för-
samlingen och troligtvis i följd af bristande öf-
ning totalt saknar kommandostämma, så skulle
jag gärna vilja taga till orda i den frågan.»
»Gör det, gör det! Du har stora skäl, jag vet
det. Tänk på förra vintern, när du inte kunde
elda förr än i november trots alla påminnelser
att få rökgången omsedd!»
»Och fick till svar på en höflig fråga, när det
skulle göras: när jag får tid! Den gången gick
jag verkligen in i min ensamma kammare och
läste igenom hyreskontraktet, och se där fann
jag icke ett ord om att lägenheten skulle kunna
bebos, men väl att den skulle lämnas i samma
skick, att hyran skulle betalas på dagen och att,
om så icke skedde, lägenheten skulle uttymmas
Jag hade skrifvit under ett kontrakt, där jag icke
hade några rättigheter, men väl en hel mängd
skyldigheter, hvilkas uraktlåtande kunde sätta
mig på bar backe hvilken stund som helst.»
»Ja, just så är det, och så blir det, om ingen-
ting göres.»
»Så är det verkligen beskaffadt med kontrak-
ten, men särskildt hvad min värd beträffar har
han sin fördel af att vara human, så att för mig
är ingen risk förenad med ett sådant kontrakt,
men det är icke för alla så, och jag går gärna
in på att något bör göras, hvilket jag mycket
väl förstår, att du och din man anse er böra
medverka till. Rättvisan fordrar det, just för
deras skull, som icke kunna föra någon talan,
och som sakna alla resurser att jämna ut svårig-
heterna. Likväl skulle jag vilja förorda rättvisa
å ömse sidor. En hyresvärd som bygger nu,
tillämpande alla tidens fordringar på bekvämlig-
het och elegans så som en förmögen hyresgäst
önskar att hafva det, måste ju se till att få ränta
på det använda kapitalet, och med nuvarande
arbetslöner blir detta kapital stort nog. Den
hyresgäst som icke har råd att bo elegant, bör
således nöja sig med att bo väl, och den som
icke har råd att bo väl, får vara glad att bo snyggt.
Men där är också gränsen, under hvilken ingen
borde behöfva gå — och likväl, när en fattig
arbetare får af brist på tarfliga, billiga, snygga
bostäder nöja sig med att betala 200 kronor för
ett rum, som saknar eldstad och delvis tapeter,
som nyligen en tidning beskrifvit, då är det ocker,
och sådant bör beifras.»
»Det är så, och i detta fall är det som män-
niskovännerna hafva allt skäl att arbeta af alla
sina krafter för att åvägabringa ett bättre till-
stånd.»
»Ja, just rättvisa är det som hvar och en bör
utöfva. Allmosor, de må nu koketteras ihop på
bazaren eller skramlas ihop på andra nöjsamma
sätt, passa icke för det svenska nationallynnet
med sin ihärdiga själfkänsla, hvilken satts på
ett hårdt prof af all den modernt hänsynslösa
så kallade välgörenheten.»
»Denna välgörenhet tyckes dock så väl be-
höfvas.»
»Den behöfs, men icke såsom tidsfördrif och
därtill hörande samtalsämne. Hjärtat krymper
samman vid dessa högljudda föredrag om nöden
och dessa skrytsamma hopsummeringar med ru-
brik: »mina fattiga» och detta bedömande af
deras åtgärder, som alltid ogillas, emedan de ses
genom förvillande glas i missvisande perspektiv.
Kärleken gömmer det späda barnet med alla dess
svagheter undan det skarpa dagsljuset och den
kalla stormvinden vid skyddande moderlig barm
och närer dess krafter småningom, men oaflåtligt,
på det att barnet må växa till och snarast möj-
ligt bli oberoende af denna hjälp och detta skydd.
Kärleken hånar och kränker icke, för icke svag-
heterna till torgs och underhåller dem icke af
klemande själfvisk ömhet, för att icke skapa van-
föra krymplingar.»
»Ja, det är just så du skulle tala, det är så
sant.»
»Nej, jag skall icke tala, vi hafva mycket för
mycket af tal, vi behöfva tyst eftertanke, tyst
bön, tysta gärningar, tysta jämförande spegel-
bilder. Om det vore jag som behöfde hjälp —
och jag behöfver alltid, förr eller senare, hjälp —
hur ville jag bli bemött? När en gammal, fattig,
sjuk människa icke kan uppbära lifvets börda,
utan kastar den af, må då hvarje hem se till,
om icke en lyxartikel uppfyller den vrå, som
kunnat och bort erbjudas åt denne broder. Hvarje
sådant dödsfall är en skamfläck på ett samhälle
som kallar sig kristet. En skamfläck för hvar
och en som tillhör detta samhälle.»
»Vi hafva kommit från ämnet.»
»Nej, vi komma åter till utgångspunkten genom
att foga länk i länk af den sociala frågan, ty
hvarje människa utgår från ett hem och måste
återgå till ett sådant, eller...»
»Det är nog så. Snygga bostäder för måttligt
pris måste finnas, om verkligt, välstånd skall
prägla ett samhälle.»
»Men det är nu icke nog med att snygga bo-
städer anskaffas, de måste äfven underhållas
snygaa. För en person eller Here, som måste
hushålla i ett enda rum, äro t. ex. tapeter icke
lämpliga. De blifva osunda och falla ifrån genom
fukten, som ovillkorligen uppstår af matlagning,
äfven den omtänksammaste. Ett sådant rum
borde alltid oljemålas eller oljestrykas för att
kunna tvättas i sin helhet. Det kan af hyres-
gästen sedan göras prydligt med taflor ellerannat.»
»Ja visst! Och detta borde öfvervakas, ty det
är ju så att den ene hyresgästen vill och kan
hålla snyggt, men grannen omintetgör hans be-
mödanden genom motsatta vanor.»
»Detta öfvervakande kan ej ske, utan att in-
gripa för mycket på hemmets fridlysta område,
men trappor och förstugors rengöring borde ej
lämnas åt hyresgästernas olika begrepp om snygg-
het, utan vara hyresvärdens egen sak liksom
all renhållning inom gården.»
»Du har tänkt öfver saken.»
»Om jag tänkt... Men jag har också tänkt på,
att vi nu kunna behöfva en kopp kaffe, ty näst
hem är det mat och dryck, som höra till ord-
ningen. Gud gifve. att ingen saknade det nöd-
vändigaste! Håll till godo!»
I tjänarinnefrågan.
”Ej blott dygdigt, utan kristligt”.
i jänarinnefrågan har varit afhandlad i
r några nummer af Idun, i det man fram-
hållit matmödrarnas säkerligen ofta förbi-
sedda plikt att vårda sig om sina tjänst-
flickors moral och sedliga lif. Husmödrarna
manas att behandla sina jungfrur som barn
i huset, att uppfostra de egna barnen till
aktning för den tjänande klassen, att själfva
föregå med godt och dygdigt exempel. Jag
vågar tvifla, huruvida alla dessa försiktig-
hetsmått äro tillräckliga för danandet af
en verkligt sedlig karaktär, d. v. s. en som
inom sig bär den moraliska motståndskraft,
som kan öfvervinna de mångahanda frestel-
ser, hvilka möta särskildt den unga tjäna-
rinnan, när hon skyddslös kastas ut i kam-
pen för tillvaron.
Ni har måhända lyckats inpränta hos er
tjänstflicka, att ni ej tycker om att hon t. ex.
springer ute sent om kvällarne, och hon
efterkommer edra maningar af fruktan att
göra er emot. Detta är ju ganska snällt,
alla jungfrur ha minsann ej så mycken
aktning för sina husmödrar, att de af fruk-
tan att misshaga dem skulle vilja försaka
några nöjen, men —- är det något riktigt
djup, något riktigt värde i den sedlighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
