Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 22 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 IDUN 1897
ni så lyckats inplanta hos den nnga kvinnan?
Jag vågar svara: nej! Kommer hon under
en mera slapphändt matmoders ledning, af-
kläder hon sig åter, om hon är svag, denna
anständighetens klädebonad, och hvad har
ni då vunnit med alla edra föreställningar
och förmaningar?
Visa, okända stockholmsfruar, det är en
stor sak, att I han öga för edra jungfrurs
moraliska välfärd, men jag djärfves betvifla,
att I vinnen det mål I eftersträfven på den
väg, som i edra artiklar antydts; må det
tillåtas mig att föreslå en annan väg för
det målets ernående: uppfostren edra tjäna-
rinnor till gudfruktiga människor! Säg ej
till din tjänsteflicka: »var anständig, ty så
vill jag ha det,» utan säg till henne: »var
anständig, ty så vill Gud ha det. Han för-
bjuder osedligheten och skall straffa den.»
Endast en på kristlig grund hvilande sed-
lighet har verkligt värde, ty den beror ej
på tillfälliga omständigheter, den har kraft
att motstå svåra frestelser, då den där mo-
raliska polityren, jag nyss nämnde, snart
nötes bort. Om ni har fått er tjänarinna
att betänka, att det är syndigt, att det är
skadligt ej blott för kroppen, utan för själen
att föra ett osedligt lif, då har ni gjort
mycket. Inte behöfver ni för att åstad-
komma detta hålla långa predikningar för
henne, ni skall föregå henne ej blott med
dygdigt, utan med kristligt exempel, den
atmosfär, i hvilken ni lefver, skall ej blott
vara ren, den skall vara kristlig.
Och så skall ni göra ännu en sak. De
som hittills hafva uttalat sig i tjänarinne-
frågan hafva alla varit ense om, att jung-
frurna behöfva, de som alla andra, ledighet
till förströelse då och då; ingen vill väl
opponera sig häremot, men jag skulle vilja
tillägga ännu något: ni skall gifva dem
ledighet att gå i kyrkan. Jag undrar, hur
många fruar besinna, att deras tjänarinnor
ha andliga behof, som böra tillfredsställas?
Säkerligen äro de ytterst få, ty själfva känna
de inga sådana behof, det ligger ej i tiden,
man har så brådtom, man hinner ej tänka
så långt Och så få jungfrurna arbeta lika
mycket på söndagarne, ja mer, ty i många
hus användas dessa hvilans dagar, då både
husbondefolk och tjänare kunde behöfva
rasta ut, företrädesvis till bjudningar och
festligheter. I som så behandlen edra tjäna-
rinnor och dessemellan manen dem till dygd
och sedlighet, I gören dem större skada än
I anen, och I skolen få göra den förvånande
och sorgliga erfarenheten, att edra manin-
gar och varningar lämnas ohörda.
»Gifven dem ett hera,» manar en stock-
holmsfru, »behandlen dem som döttrar!»
Detta låter vackert, och det vore ju för-
träffligt, om det läte sig göra, men jag undrar
hur det tar sig ut i tillämpningen; du talar
om att behandla tjänarinnan som en dotter,
vill du sällskapa med henne som med en
dotter, vill du ställa henne på samma nivå
som dina egna barn, eller hvad innebär
det här talet om dottersförhållande? Det
finnes mellan den bildade husmodern och
den obildade tjänarinnan en klyfta och
den klyftan heter just bildning; man kan
i teorien ta ett lätt språng öfver den, i
praktiken faller det sig svårare. Ofverord-
nad och underordnad, så heta stenarne i
den samhällsbyggnad som sekler timrat,
bådadera äro nödvändiga, tages endera bort,
ramlar byggningen, hvarför skulle vi för-
söka att flytta om dem?
Jag kan ej inse, att det ideala förhål-
landet mellan husbonde eller husmor och
tjänare består däri, att de känna sig lik-
ställda; består det icke fastmer däri, att
bådadera förstå sin ställning och sina plik-
ter gentemot hvarandra? Och dessa plik-
ter, innebära de ej just detta, att husmo-
dern behandlar tjänarinnan kärleksfullt och
vänligt och låter henne få, hvad hon behöf-
ver för kropp och själ, samt att denna sam-
vetsgrant fyller sina åligganden, beflitande
sig om en vandel, som är ingen till för-
argelse?
Jag har här djärfts uttala mina åsikter i
tjänarinnefrågan; jag är alldeles viss på,
att många skola finna dem ganska orim-
liga, må de komma med sina invändningar,
den välvilliga Idun öppnar nog sina spalter!
R. E.
–––- *–––-
“F3lommor/rån Rivieran...“
östen har nu sköflat den yttre naturens prakt,
och snart breder drifvan sin svepduk öfver
jorden. I våra hem böra vi dock icke sakna
blommornas poesi ens under den mörkaste och
isigaste vinterdag, och vi behöfva det ej heller!
Utom den grönska, som fönsterträdgårdens blad-
växter bjuda, kunna friska sydländska blommor
när som helst smycka vårt middagsbord, spri-
dande från sin vas de ljufvaste dofter. Detta
tack vare nutidens snabba kontinentala förbin-
delser och änke-fru Laura Lindholms i Genua
vackra blomstermission.
Ja, vi tveka ej att kalla den en »mission»,
ty det är i dubbel bemärkelse en ädel uppgift
hon fyller, då hon under kulna vintertider delar
med af soligare breddgraders rikedom åt nor-
diska hem. Hennes lilla annons i Idun om
»Friska blommor från Rivieran» skall därför äfven
under nu ingående säsong, hoppas vi, förmå rätt
många af våra läsarinnor att offra den obe-
tydliga skärfven för den vackra valutan. Alla
som u-nder de gångna åren anlitat fru Lindholms
blomstersändningar, ha funnit sig högeligen nöj-
da. och det har varit Idun en särskild glädje att
verksamt kunna understödja denna sak.
Och härtill kommer, att den lilla förtjänst fru
Lindholm kan bereda sig på sin »blomstermission»
länder en make- och faderlös, af understöd och
sympati väl förtjänt familj till godo. Vi ha just
erhållit bref från en framstående norrman, som
personligen känner till det Lindholmska hem-
met i Genua och som i många år varit bosatt
därnere. Han rekommenderar på det varmaste
fru Lindholms blomsteraffär i Iduns hjärtegoda
läsarinnors hågkomst och skrifver biand annat:
»Då jag är öfvertygad om, att Iduns ärade
redaktion äfven sätter värde på att känna de
personer, som den understöder, kan jag icke af
hålla mig från att berätta ett drag ur famil-
jens lif, till hvilket jag varit vittne, och som i hög
grad bevisar att dess medlemmar ha hjärtat
på rätta stället. På mina dagliga aftonprome-
nader tittade jag då och då in till fru Lind-
holm, som bodde i närheten, hufvudsakligen
för att höra, om jag kunde hjälpa henne litet
med hennes affärskorrespondens. Jag träffade
därvid också alltid de två äldsta döttrarna, som
då brukade vara hemkomna den ena från sin
lärarinnesyssla, den andra från sitt kontor. Un-
der februari och mars i år såg jag emellertid
aldrig til! dessa två döttrar, och de kommo
också ytterst sällan till vårt hem, där de eljes
om kvällarne voro ofta sedda gäster. Flere
gånger sporde jag modern, hvar döttrarna höllo
hus, men fick alltid blott det svaret, .att de voro
upptagna. I april kommo de emellertid åter till
oss och blefvo våra flitiga och med nöle sedda
gäster. Någon vidare efterforskning angående
deras lånau uteblifvande anställde vi ej, men
frampå våren fick ett af våra barn tillfälligtvis
reda på sammanhanget och berättade oss, att de
hade åtagit sig! ett extra arbete om kvällarne
för att därigenom förtjäna så mycket, att de
kunde sätta modern i stånd att ånyo inlösa
faderns grafplats, som nu var förfallen till in-
dragning. Ett vackert drag af uppoffrande barna-
kärlek, ej minst då man tar hänsyn till, hur på-
kostande ett sådant flere timmars öfverarbete
måste kännas för dem, som komma trötta hem
från ett ansträngdt dagsverke!»
Och sedan nu äfven Iduns läsarinnor fått
kasta denna blick in i det sträfsamma lilla
hemmets lif vid fjärran kust, äro vi öfvertygade,
att fru Lindholms blomstermission i vinter skall
taga riktigt god fart. och att otaliga svenska hem
snart skola fyllas af den ljufva doften från blom-
sterbarnen från Eivieran . ..
–––- *——
Litteratur.
Gamla Stockholm eller Stockholm under medel-
tiden och vasatiden. — Sommarens utställning är nu
slut, är nu ett minne blott, men ett vackert så-
dant. Man dröjer ännu så gärna vid än den ena
erinringen, än den andra från denna sommarstad,
och man drager sig numera för att gå dit ut,
blott för att slippa se den »förödelsens styggelse»,
som dess nedrifvande måste framkalla. I stället
framtager man då och då ett och annat synligt
minne, t. ex. ett planschverk eller en bok, som
berör utställningen eller någon del däraf, och snart
upprullas den ena välbekanta taflan efter den
andra.
Nedskrifvaren häraf fick här om aftonen fatt
i en bok med ofvanstående titel, och ehuru han
läst den förut, genomgick han den med det lif-
ligaste intresse ännu en gång sida för sida. Gamla
Stockholm! Hvem minnes dig ej, du utställnin-
gens stora clou — om nu den i sig själf vällyc-
kade utställningen egentligen hade behöft någon
särskild sådan! Huru mången angenäm stund
hafva ej särskildt vi stockholmare, men säker-
ligen ock de flesta landsortsbor, som besökt ut-
ställningen, tillbragt inom dina murar ! Och nu
skall du tyvärr snart skatta åt förgängelsen.
Mindre underkastad denna än du torde dock
grefve F. U. Wrangels bok Gamla Stockholm eller
Stockholm under medeltiden och vasatiden vara.
Långt efter sedan de pittoreska, om just ej vi-
dare bastanta murarna i utställningens Gamla
Stockholm försvunnit, kommer nog grefve Wran-
gels bok att finnas kvar. Och med tillhjälp af
densamma kan ni, ärade läsarinna, när som helst
frammana de kära bilderna igen. Och ej nog
med detta »Gamla Stockholm för någramånader».
Ni finner i denna förträffliga bok en kortfattad,
men intressant historik öfver det verkliga gamla
Stockholm, sådant det tedde sig vid slutet af
1500-talet och dessförinnan. Och en kunnigare
och angenämare ciceron på detta område än
grefve W. torde ni näppeligen kunna få. Med
en ovanligt grundlig kännedom om vår gamla
intressanta hufvudstad förenar han en lätt och
kåserande stil, som gör att man ej tröttnar på
de skildringar, han uppdrager. Ungefär tre fjär-
dedelar af den mer än 100 sidor starka boken
upptagas af skildringar från det äkta gamla
Stockholm, under det den återstående fjärdedelen
är ägnad åt en promenad genom det af arkitekten
Fr. Liljekvist så genialiskt återuppbyggda Gamla
Stockholm. Arbetet är prydligt utstyrdt och för-
sedt med en mängd trefliga illustrationer. Har
ni ej redan lagt er till med detsamma, bör ni
oförtöfvadt göra det. Ni bereder er därigenom
mången angenäm stund och återför i ert minne
på angenämaste sätt en af de vackraste sidorna
af sommarens stora tilldragelse.
–––––––– -❖–––––––––-
Up notisboken.
’Kvinnlig medaljör. Konungen har tilldelat
fru Josefina Sandberg, som under en lång följd
af år här i hufvudstaden utöfvat sjukvård, guld-
medalj af femte storleken med kunglig krona,
att i högblått band å bröstet bäras. Idun torde
snart nog återkomma till den förtjänstfulla kvin-
nans person och verksamhet.
Fröken Jvlia Beck, vår kända textarinna
och målarinna, vistas för närvarande på ett kort
besök i Stockholm efter tioårig bortavaro häri-
från. Fröken Beck återvänder om få dagar till
Paris.
fl:
Prinsessan Karadja pascha, född Smith,
änka efter aflidne turkiske ministern i Stock-
holm prins Karadja pascha, har anländt till huf-
vudstaden från sina gods i Holland.
En rysJc kvinnlig läkare, fru Takké, född
Lenivov, som aflagt examen vid medicinska fa-
kulteten i Paris, har efter studier vid de olika
gymnastikinstituten här på platsen skrifvit en
afhandling på franska om hjärtsjukdomars be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
