Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 22 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 iDUN 339
handling med svensk gymnastik, hvilken afhand-
ling utgifvits i Paris. Fru Takké hade i tisdags
audiens hos konungen.
Signaturen C—e, den lyckliga prisvinnaren i
täflingen om förslag angående utstyrsel af Iduns
julnummers omslag för i år, har nu dokumen-
terat sig som fotografen fröken Caroline Nilson,
Teckomatorp, Skåne.
–––- *–––-
Teater och musik.
Kungl. Operan. Operans celebra gäst, fru Sigrid
Årnöldson, utförde i tisdags inför en lysande och
fullsatt salong och i konungens närvaro ett nytt
parti: Margareta i Gounods »Faust». Med en viss
spänning hade man motsett detta uppträdande,
frågande sig, huru en Rosinas, Mignons och Lak-
més typiska framställarinna väl skulle skiljas
från en dylik, djupare .lagd uppgift. Medgifvas
måste emellertid, att den begåfvade konstnärin-
nan äfven här lämnade en högst erkännansvärd
prestation Öfver den fint utarbetade dramatiska
framställningen hvilade all den flickaktiga vekhet
och det jungfruliga behag, man väntar hos Gret-
chen, och äfven kyrk- och fängelsescenernas
lidelsefulla tempi funno väl träffande uttryck.
Det vokala föredraget utvecklade naturligtvis sär-
skildt sina intagande egenskaper i sådana num-
mer som tredje aktens juvelaria med dess fina
koketteri, men äfven de våldsamt passionerade,
i en helt annan riktning kräfvande delarne af det
skiftande partiet fingo en kraftig tolkning, kraf-
tig just genom sin i hvarje detalj väl beräknade
konstnärlighet och till trots för allt mer eller min-
dre berättigadt tal om själfva röstinstrumentets
litenhet eller sprödhet. Det var med ett ord
en vacker framgång, fru Arnoldson fogade till
sina föregående, och publikens hyllning var både
liflig och oförställd.
’•— Första symfonikonserten ägde rum i lördags
efter ett förträffligt program, hvilket som hufvud-
nummer upptog Mozarts klara, sköna och lätt-
flytande symfoni i c-dur, den s. k. Jupitersym-
fonien. Densamma utfördes verkligen con amore
af k. hofkapellet, som denna afton stod under led-
ning af hr W. Stenhammar, hvilken nu för för
sta gången och med tydlig framgång debuterade
som orkesterdirigent. Den unge tonsättarens an-
förareskap präglades af en måttfull energi och
ett noggrant aktgifvande på nyanser och tempi,
Hr S. uppträdde denna afton äfven som tonsät-
tare, i det hans symfoniska uvertyr »Excelsior»
då för första gången utfördes härstädes. Det är
ett godt arbete med något af wagnersk fläkt
öfver sig, utan att på något sätt förfalla till ef-
terapning. Och den stegring, som rubriken an-
gifver att stycket bör innebära, är väl och har-
moniskt afpassad. Konserten inleddes med tvän-
ne välbekanta och alltid gärna hörda Wagner-
nummer, nämligen det briljanta förspelet till
»Mästersångarne» samt den utomordentligt härliga
Sigfridsidyllen, för hvilkas utförande k. hofka-
pellet och den. unge ledaren för aftonen förtjä-
na det bästa loford. Programmet utfylldes med
en aria ur »Samson och Dalila» af Saint-Saëns,
ganska vårdadt, men något nervöst föredragen af
fröken Karin Olsson, hvilken tyckes besitta en
ganska väl skolad messosopran. Bifallet var hela
aftonen särdeles lifligt från den till sista plats
fullsatta salongen.
Önskligt vore, att dessa symfonikonserter åter-
komme litet oftare och mera regelbundet, än som
varit fallet under de senaste åren. Likaså anse
vi den förhoppningen berättigad, att något större
planmässighet måtte ingå i programmens utar-
betning.
— Första abonnementsföreställningen för säson-
gen gafs å k. operan i går, hvarvid »Trollflöjten»
uppfördes med delvis ny rollbesättning. Vi torde
återkomma härtill i nästa nummer.
Första kammarmusiksoarén för innevarande
säsong gafs i måndags, då Aulinska kvartetten på
ett sätt, som väl motsvarade det anseende, den
vetat förskaffa sig, inledde sitt elfte musik-år.
Om man ock kände sig en smula besviken i sina
förväntningar på programmets första nummer,
ryssen Borodins stråkkvartett n:r 1, a-dur, så
måste dock erkännas, att den som nyhet för-
svarade sin plats på programmet. Den föreföll
emellertid väl tam och innehållslös, men den
hade i utarbetningen beaktansvärda förtjänster.
Många svårigheter förefunnos i tekniskt hän-
seende, särskildt i scherzot med dess fiageolett-
sats, men de öfvervunnos i allmänhet väl af de
J uvelerare
K. ANDERSON
1 Jakobstorg- 1.
utförande. Kom så Brahms’ oförlikneliga piano-
kvintett, op. 34, f-moll, ett af den moderna kam-
marmusikens allra förnämsta verk. Här kom
publiken genast i stämning, och med andlös spän-
ning följdes den ena satsen efter den andra.
Kvintetten, i hvilken hr Stenhammar med van-
lig säkerhet och finess utförde pianostämman,
erhöll i sin helhet ett alldeles briljant utförande
och väckte formlig hänförelse. Föga mindre lif-
ligt var bifallet efter Haydns klangsköna och
glädtiga stråkkvartett, n:r 5, d-dur, som afsluta-
de den lyckade soarén och i sin mån bidrog att
göra densamma till en god början på det nya
verksamhetsåret.
Musik- och Bellmansafton gifves i dag fredag
i Vetenskapsakademiens hörsal af hr Sven Scho-
lander, och mera behöfver ej sägas, för att pu-
bliken skall till sista plats hörsamma den popu-
läre sångarens inbjudning, helst som både det
gamla och det nya som bjudes är af godt slag.
Filharmoniska sällskapet har börjat sitt nya
arbetsår med ledsamheter af flere slag. Den förra
styrelsen har afgått, och svårt tyckes vara att
erhålla en ny. Och hr Hedenblad, som vid va-
let till dirigent för året lyckades erhålla majo-
ritet, har nu ställt sin plats till sällskapets för-
fogande. Yi hoppas emellertid för sällskapets
egen skull och för musiklifvet i vår hufvudstad,
i hvilket Filharmoniska sällskapet ju dock gjort
en god insats, att verksamheten måtte kunna
fortgå i’ostördt lugn. Vi undra ock, om ej nu
tiden vore inne att gifva hr Andreas Hallén, säll-
skapets stiftare, välförtjänt upprättelse genom att
utse honom till dirigent. Han är dock en allt-
för framstående kapacitet, för att sällskapet skulle
anse sig hafva råd att undvara honom. Det
vore nog den rätta lösningen.
–––-*–––-
Statshemligheten.
Bagatell af Petrus Hedberg.
n god fe måtte hafva stått vid baron Carl
Edvin von Waldheims vagga, ty allt hvad
högst skattas i lifvet: förnäm börd och rike-
dom samt längre fram i tiden höga ämbeten och
utmärkelser hade fallit på hans lott. Som ung
student hade han i Jena blifvit närmare bekant
med en medlem af furstehuset i hans lilla hem-
land, den med honom nästan jämnårige prins
Wilhelm, och mellan de båda unge männen hade
oaktadt skillnaden i rang uppstått en den inti-
maste vänskap.
Prinsens utsikter att en gång få bestiga sina
fäders tron voro ringa, då ej mindre än tre när-
mare arfsberättigade furstar stodo mellan honom
och den, men han hade ej vistats många måna-
der i Jena, förrän två af dem, fader och son,
rycktes bort af klimatfeber under ett besök i
Nizza, och som den tredje redan var något till
åren och därtill sjuklig, började prins Wilhelm
och hans vän redan räkna med möjligheten af
en ärofull och dådrik framtid.
En natt väcktes von Waldheim genom häftiga
bultningar på porten, och en stund senare trädde
prins Wilhelms kammartjänare in till honom med
bud, att baronen skulle genast infinna sig hos
prinsen.
»Hans höghet är väl icke sjuk?» frågade von
Waldheim orolig.
»Nej, herr baron,» svarade kammartjänaren,
»men jag förmodar, att hans höghet har erhållit
viktiga underrättelser — en kabinettskurir har
nyss anländt från Hessau.»
Då Waldheim trädde in till prinsen, kom denne
emot honom med en allvarlig, nästan högtidlig
min och sade:
»Jag har nyss erhållit underrättelse, att furst
Adolf plötsligt aflidit efter ett slaganfall.»
»Då är du ■— åh, tillåt, ers höghet, att jag får
vara den förste, som önskar er all lycka och
framgång. »
»Tack, Edvin! Ja, jag är viss om, att lycka
och framgång skola följa mig, om du lofvar att
stå mig bi och vara min högra hand. Tag nu
först raskt din examen och kom sedan till Hessau
och blif min privatsekreterare, tills vi få ett pas-
sande ämbete åt dig.»
Nära tjugu år hafva gått, sedan furst Wilhelm
besteg tronen, och under den tiden har baron
von Waldheim raskt avancerat och har redan
några år varit den främste mannen vid furstens
rådsbord. Han har ock, då yi återtaga tråden
af vår berättelse, varit gift i fem år, och en liten
baronessa, den lilla älskliga, ljuslockiga Wanda
har blifvit nog gammal för att en dag med det
största intresse höra dadda berätta, att Gud om
natten hade kommit till hennes mamma med en
liten bror.
»Ja, men fy då, dadda, hva’ du va’ stygg, som
inte väckte mig, så jag fick se Gud!» utbrast
lilla Vanda förnumstigt.
Lillans allra käraste leksak var en liten silkes-
mjuk kissunge med de allra djupblåaste ögon
och en den mest förtjusande lilla nos. Salarna
och rummen i hela den eleganta våningen gen-
ljödo hela dagen af Vandas förtjusta jubelrop åt
»tisses» alla krumsprång och lekfulla rörelser.
Men en dag blef det svår sorg: kisse blef sjuk.
Då baronen på middagen kom hem efter en flere
timmars viktig rådplägning på slottet med fur-
sten och sina ämbetsbröder — det var kort före
utbrottet af kriget 1866 mellan Österrike och
Preussen, och det gällde för de smärre tyska
staterna att afgöra den för hela deras framtida
väl eller ve viktiga frågan om att sluta sig till
den ene eller den andre af de båda kämpande
parterna — fann han sin lilla älskling alldeles
upplöst i sorg.
»Pappa, pappa!» ropade hon mot fadern, och
tårarna runno tätt, tätt utför det lilla våta, blos-
sande ansiktet, » tisse ä’ suk — tisse ä’ suk!»
»Det var för väl att du kom hem, Edvin,» sade
friherrinnan tyst; »jag harvarit alldeles rådlös med
henne en stund — hon tar så förfärligt illa vid
sig, att jag är riktigt orolig. Jag har försökt allt
möjligt för att distrahera henne, men ingenting
hjälper. Hennes lilla varma hjärta måtte pinas
alldeles outsägligt af att hennes kära lekkamrat
mår illa, och nyss var hon så utom sig, att hon
fick ett anfall nästan som af spasmer. Hvad i
all världen ska’ vi ta oss till?»
»Si så, min lilla flicka!» sade baronen; »gråt
inte nu, ska’ du få en annan kissunge i stället,
och pappa och mamma och lillan ska’ fara och
se på de många granna soldaterna ute på Grüne
Wiese och på alla de vackra häst...»
»Nej, nej, nej!» ropade den lilla med allt mer
stegrad lidelse. »Lillan vill inte si tollatena,
lillan vill inte si hättana! Lillan vill inte fala bott
fån tissungen! Åj, åj, åj, hva’ tissungen ä’suk !
Pappa, pappa, pappa, hjälp tissungen, så att han
inte få vala suk !» Och hon kastade sig med ett
nytt utbrott af hejdlös gråt öfver di n lilla bädd,
på hvilken kattungen skälfvande och med slutna
ögon låg under ett sidentäcke.
»Ge henne en opiekaka, så hon somnar,» sade
baronen tyst till sin hustru.
Vanda hade knappt hunnit somna genom opia-
tets inverkan, då kissungen efter några häftiga
ryckningar skildes hädan.
»Det var väl att det blef slut på det lilla krä-
kets plågor,» Sade friherrinnan; »men, Edvin,
tänk när lillan vaknar och kissungen är borta!»
»Vi måste genast skaffa en annan kattunge,»
sade baronen, som nu var fullt lika orolig som
sin hustru.
»Men jag är rädd, att hon märker skillnaden
— hon har så noga studerat honom och hundra-
tals gånger räknat opp för mig hans hvita strum-
por på framfötterna och grå strumpor på bak-
fötterna och hela toaletten i öfrigt, att hon nog
inte så lätt låter narra sig.»
»Då måste vi laga, att vi få en kattunge, som
är så lik den här som möjligt. Låt Anton ge-
nast gå ut i sta’n ...»
»Anton, käre Edvin! Du har ju gifvit honom
ledigt i dag, så han skulle få gå hem till sin
sjuka mor.»
»Ja, det var sant det! Nå men Gretchen då?»
»Ack så illa! Jag lät henne följa honom —
de äro ju kusiner, hans mor är hennes moster,
och som du vet hålla de af hvarandra och ville
nu, att den sjuka skulle välsigna deras före-
ning...»
»Så be vi dadda då, att hon går.»
»Det är som förhäxadtl Dadda har vrickat
sig i foten på förmiddagen och ligger nu med
kallvattenomslag om den och kan inte röra sig
ur fläcken.»
»Nå, än kokerskan då?»
»Henne har jag skickat ut till skogvaktarebo-
stället för att söka få tag i något vildt till vår
bjudning i morgon.»
»Det var då bra förargligt! Men en kattunge
måste vi ha. Jag får ge mig ut själf och söka
få fatt i någon. Vänta — hvarest var det som
jag här om dagen just såg en, som var alldeles
lik den här ? Det måtte ha varit — ha varit vid
Nygatan — ja, just där var det, i det lilla röda
huset, där det alltid står så vackra blommor i
fönsterna. Där låg här om dagen en hel kull
Modernast!
Solidast!
Billigast!
Ringar, Armband, Kedjor, Silfverarbeten,
Brosclier, Kedjearmband, Hålar, Bordsilfver.
Bref besvaras om&aende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
