Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 29 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 IDUN 1897
Orsaken till den myckna oron är nog
emellertid äfven att söka djupare än i ner-
verna. Den sitter i hjärtat. Liksom kvin-
nan i socialt hänseende lämnat omyndig-
hetsåldern, barnaåldern så att säga, och
härigenom fått sig ökadt arbete, ökade plik-
ter pålagda, plikter dem mannen förr en-
sam bar, har hon äfven öfvergifvit det
barnsliga förhållandet till Gud. Hon inta-
ger ej längre i religiöst afseende barnets
ståndpunkt. Hon hänger sig åt spekulatio-
ner och tror ej på Fadern i himmelen, som
styr hennes lefnadsöden. Hon beder ej,
hon har förlorat fäkte och »diifves hit och
dit af vädret». Men vårt hjärta är skapadt
för Gud, därför är det oroligt till dess det
fått sin hvila i Gud, säger Augustinus.
Denna hvila vinnes ej på tänkandets väg,
genom förståndets öfvertygande — den vin-
nes genom hjärtats besegrande.
Här är således ett fall, där vi böra gå
tillbaka. Ty för alla tider gälla den store
Mästarens egna ord: »Hvilken som icke ta-
ger Guds rike som ett barn, han skall icke
komma därin.»
Jag läste härom dagen en liten anekdot,
som jag här finner vara ett så godt à propos,
att jag tillåter mig återgifva densamma:
Den berömde filosofen Fichte kom en
gång i samtal med den fromme baron v.
Kottwitz. Samtalet rörde sig om religiösa
frågor. Fichte förklarade härvid, att han
icke kunde tillmäta bönen någon betydelse.
Ett barn kunde det möjligen anstå att bedja,
men alldeles icke den tänkande mannen:
han hade att lita till sin vilja. Tillspord
om sin mening i denna fråga, sade v. Kott-
witz: »Herr professor, när jag vaknar om
morgonen och tänker på de många plikter,
som den nya dagen ställer mig inför, och
när jag i samband härmed tänker på min
ringa kraft och mitt behof af tålamod och
kärlek, kan jag ej annat än utbedja mig min
himmelske Faders hjälp. Och om aftonen
när jag går till hvila och erinrar mig så
mycket, som försummats och felats under
den gångna dagen, kan jag icke somna
lugnt, förrän jag bedt om tillgift för det
felade.» — »Herr baron,» sade då Fichte,
»jag önskar, att jag befunne mig på eder
ståndpunkt.» — Icke långt därefter insjuk-
nade Fichte och dog. Det befanns då, att
han genom testamente insatt v. Kottwitz,
som han denna enda gång talat vid, till
förmyndare för sin ende son.
Ellen Bergström.
I min barnkammare.
Mär är soligt och skönt i min barnkam-
mare om morgnarne, och det är en
ljuflig syn som möter en mammas öga, när
hon tittar dit in.
Tre små korta sängar, klädda med skärt,
stå i rad vid den ena väggen och tre små
ljuslockiga töser résidera därinne. Vakna
äro de med solen och allra piggast just på
morgonkvisten.
Den äldsta, 5-åringen, Brunöga som hon
kallas, står där upprätt i sängen med det
ljusa håret ringlande sig kring ansiktet
och den långa hvita nattdräkten en smula
uppdragen, färdig att utföra det första lilla
tjufpojkstrecket för dagen.
Blåöga, 4-åringen, har nyss satt sig upp,
gnuggar sina stora blå ögon och har ännu
inte riktigt kommit ur drömvärlden, där
vargen och rödlufvan säkert spelat en stor
rol.
Och så Lillan, som är allra näpnast,
— hon har förstås befriat sig från täcke
och andra sängens tillbehör — står ömsom
på fotterna och ömsom på hufvudet — sätter
sin lilla näsa i vädret och ser lustig ut.
Mamma gläntar på dörren — genast
skrika tre små barnaröster:
»Komma in till mamma!» och så i en
fart upp ur sängarna!
Lillan blir förstås buren på mammas arm.
Så bär det af in i sängkammaren och
upp i mammas stor säng, ner under täc-
ket, —- där bor vargen i mörkret — hu ! -
men roligt är det. — Tre ungar och en
mamma i samma säng — trångt är det ju,
men hvad gör det? — Nu måste pappa
plågas litet. » Pappa håver, » säger Lillan och
drager honom i skägget. Pappa slår upp
det ena ögat, säger sömnigt : »mina älsklin-
gar», vänder sig om och »håver» igen lika
godt. — Så skall mamma tala om kos-
sorna, fåren och alla de andra lustigheter-
na ute ifrån landet i somras. Ögonen lysa
och små barnamunnar stå halföppna af för-
tjusning. — Men allt roligt tar fort slut!
Där kommer Gagga —■ barnjungfrun —
och en liten tös om sender tages in i barn-
kammaren fram till de små tvättställena
med blommiga omhängen, där tvål och vat-
ten användas i riklig mängd — ej alltid
till oblandad tillfredsställelse.
Sist kommer turen till Lillan. »Hvems
Gullebarn är Lillan,» säger mamma. »Mam-
mas dullebarn,» blir svaret — så en kyss
och en famn af små mjuka armar till af-
sked.
Dörren stänges till barnkammaren på en
stund. — Där jollras och skrattas, och då
och då höres äfven ett litet tjut, när ett
motsträfvigt öra måste gnuggas riktigt rent
och fint.
Snart äro de färdiga, och tre par små
trippande fötter gånga utför trappan ner i
salen.
Barnkammaren står öfvergifven för en
stund. Under dagens lopp blir den dock
skådeplats för mången fröjd och mången
sorg.
Det lider mot kvällen — klockan blir 6,
brasan nere i pappas rum är nästan ut-
brunnen och sagorna börja taga slut för
mamma.
Då ljuder Gaggas rop : »Barn, maten är
uppe!» och så bär det af uppför trappan,
där chokolad och skorpor vänta. Det sma-
kar utmärkt!
»Mamma, får Gud också sådant här godt,
eller hvad äter Gud?» frågar Brunöga. »Gud
behöfver ingen mat,» säger mamma.
Brunöga tar sig en liten funderare. »Men
mamma, när vi komma till Gud och bli
hungriga, så har han nog litet mat att ge
oss ändå.»
Blåöga har inte fått så många tankar
i sin lill hjärna ännu, hon är först afklädd
och spatserar omkring i paradiskostym, hills
hon blir fångad af Gagga, behörigen tva-
gen och iklädd natthabit.
Mamma får skynda sig, om bönen skall
hinna läsas, ty Blåöga sluter sina stora
ögon få minuter sedan det lilla lockiga hufvu-
det kommit ner på kudden — och sofver
så sin ljufva barnasömn. Snart ligga där
tre små töser i en rad.
Det är tyst och stilla i barnkammaren.
Sof sött, mina älsklingar, må Gud hålla
sin skyddande hand öfver eder nu och
alltid ! Muriel.
J tjänarinnefrågan.
»Spänn ej bågen för högt.»
åvida Iduns redaktion tillåter, skulle äfven
jag vilja säga min mening i saken. Det är
djärft af mig, ty jag vetatt jag kommer att
begå en hel hop fel både i stilistiskt hänseende och
med mina mindre förnäma uttryckssätt, men som
»förmildrande omständighet» skall jag be att
få förutskicka några »biografiska uppgifter» om
mitt tilltagsna jag. Som en fattig änkas fattiga
barn har jag ej åtnjutit annan skolundervisning
än den folkskolan på landet bestod sina lär-
jungar för 25 år sedan, och då jag slutat
skolan och blifvit konfirmerad vid 14 års ålder,
kom jag omedelbart ut som rätt och slätt tjänste-
flicka. Med detta »yrke» fortsatte jag, omby-
tande husbönder med längre eller kortare mel-
lanrum, tills jag blef förlofvad och gift med en
man, hans ställning är sådan att jag nu i 10
år själf haft tjänare och varit husmor. Om jag
med . detta mitt »föregående» ej är kompetent
att skrifva tidningsartiklar, så borde jag vara
desto mera kompetent att skilja och bedöma den
olika ställning, som matmodern och tjänarinnan
inta till hvarandra. Jag har ej kommit så upp
i välmåga, att jag glömt mina tjänande systrar
och deras många svårigheter, men då nästan
alla insändarinnor och E. K. isynnerhet tyckas
fast beslutna att anse och behanda dem som
martyrer, så fordrar rättvisan att någon ställer
sig på husmödrarnas sida och försöker visa, att
dessa verkligen ej äro sådana oresonliga styg-
gelser, som allmänheten nu fått anledning att
tro dem vara.
E. K:s artikel genomgås ju visserligen af en
god och human anda, men litet af välviljan bor-
de E. K. låtit tillfalla äfven matmödrarna. Låt
oss nu först se, hvarför det nu för tiden är så
stark efterfrågan af tjänare. Fordom rekry-
terades tjänarinneskaran äfven från i städerna
bosatta handtverks- och burgna arbetarefamiljer.
Föräldrarne ansågo då ej som döttrarnas högsta
lycka att de fingo en fin skoluppfostran med ty
åtföljande kamrater och vanor. Numera göra
föräldrarne stora försakelser just för att bar-
nen skola bli så fullproppade med bokligt vett
som möjligt, och det är ju ej att klandra dem
för, de förstå ju mestadels ej, att det kan bli
öfverbefolkadt äfven å de lärda banorna. I
dessa hem, från hvilka förr utgingo en eller flere
tjänarinnor, behöfver man nu i stället att an-
ställa en dylik, ty döttrarna dels kunna och
hinna ej hjälpa mor, dels skulle de »s.kämmas
ögonen ur sig», om en kamrat fick se dem sopa
ett golf, skaka en matta eller hjälpa mor ett
tag med tvättbaljan. När dessa flickor en gång
bli färdiga att antaga en plats, så är det hvar-
ken som »jungfrur» eller som fabriksflickor.
Så ha vi en annan klass, som visserligen till
börden är de förres jämlikar, men som af en
eller annan anledning ej vilja eller kunna »hög-
färdas i fina skolor och dito sällskap». Men
därför att de nöjt sig med folkskolebildningen,
behöfva de väl ej bli »pigor» och ännu mindre
»fabrikstöser», om de nu också inte fått lära främ-
mande språk och spela piano. En sådan flicka
lean hjälpa till i sitt hem, om hon vill och det
behöfs, men vanligen måste hon — om ej för
annat, så för att få vara lika fint klädd som
andra jämnåriga — söka sig en inkomst. Det
blir vanligen sömmerska och på senare år tele-
fonist eller i bästa fall butiksbiträde af henne.
Icke är det nu matmoderns fel, att alla
dessa friska krafter och viljor gå för henne för-
lorade? Det är tidsandan, vare sig nu man vill
kalla den ond eller god. Den lilla kontingent
som af stadsbarnen återstår henne får hon verk-
ligen på sätt och vis dela med fabrikerna, men
i allra flesta fall kan man väl säga, att fabri-
kerna så att säga rekrytera sig själfva, då för-
äldrar, som arbeta där, gärna draga sina barn
dit också. Fabriksflickan står ej heller på den
sociala skalan så högt, att icke en tjänsteflicka
ser ned på henne. Hvarför ändock så många
gå dit är nog mest för att det specifika arbete,
som där ålägges dem, är af den sort att det
snart inläres, så att fingrarna gå som en maskin
öch tankar, ja t. o. m. ögon kunna ila hvarthän
det dem lyster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
