Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 29 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 345
1 ett hushåll kräfvas.så mångahanda sysslor
och verkligen litet omtanke också och det är
detta som de unga finna så hjärtans besvärligt,
att de hellre föredraga maskinhallarna. Det
blir därför blott en eller annan individ, som
utom landsflickorna förirrar sig in i familjerna,
och nu är det att se, hurudan och huru den
rara varan där emottages och behandlas.
Att nybörjaren kommer till en familj, där
man endast har råd att hålla en tjänare, och
att dessa platser äro i flertalet, är väl tämligen
säkert, och är det från en sådan matmoders
ståndpunkt jag utgår. Tjänsteflickan kommer
i djupaste okunnighet om alla de sysslor, som
kräfvas för att ett hem skall kunna kallas ett
hem, och ofta med karaktär och seder, om hvilka
den stränga och skarpa husmodern med fog kan
säga att » on ljuger och stjäl», men som den
milda och öfverseende kallar »barnsliga dum-
heter». Ett och annat lysande undantag gifves,
men »undantagen» bli allt mer och mer säll-
synta. Nu börjar en lärotid, för hvilken lär-
jungen har kontant, om än liten lön, mat, värme,
lÿse och en mer eller mindre snygg och god
bädd. Lärarinnan får utom besväret ofta vid
experimenten vidkännas för den mindre bemed-
lade ganska kännbara förluster dem hon måste
bära med jämnmod, om hon ej, när detta någon
gång brister, vill betraktas som en »arg tyrann».
När flickan blifvit »varm i kläderna», d. v. s.
lärt så pass som hon finner nog af denna mat-
modern, så anser hon sig mogen för en högre
afiönad plats begär och får sin orlofssedel,
hvari hon »till det bästa rekommenderas», och
beger sig till »en annan marknad». Den nya
matmodern ser ju då, att hon »tjänat förr», så
»totalt okunnig är hon väl ej», och så antar
man henne där på god tro och med högre lön
än på förra platsen.
Med den högre lönen följa högre anspråk,
dem dock tjänarinnan ej är mäktig uppfylla,
förr än äfven den nuvarande matmodern be-
talt sin tribut för nöjet och äran att ha fått
henne om hand. Så skulle man kunna följa
tjänarinnan trappsteg efter trappsteg på hennes
- väg mot sin fullkomning, och alltjämt är hon
den betalta eleven och matmodern den beta-
lande lärarinnan När tjänarinnan ej anser sig
behöfva lära mera, blir hennes sinnesbeskaffen-
het sådan, att en gammal kunnig husmoder ber
»Gud bevara sig» för henne och den unga okun-
niga husmodern, som nödgas anlita henne, hö-
jer en suck af lättnad, då hon utan allt för stor
fejd får sin vilja genomdrifven, äfven om det
fått ske så diplomatiskt att »jungfrun» alltjämt
tror, att det är hon som är den bestämmande.
Hvad det beträffar, att »hemmet icke ger sig
helt åt tjännarinnan», så torde få bestrida, att
den tjänarinna, som vill vinna tillgifvenhet, myc-
ket lätt gör det också, isynnerhet i familjer där
barn finnas, och hurudana än hennes tillgifven-
het och beskaffenhet äro, så hör det till säll-
syntheterna att, om sjukdom inträffar, tjänaren
helt eller genast öfvergifves af sina husbönder,
oafsedt nu att om tjänaren är lagligt stadd,
man ju då är förbunden att lämna sjuk-
vård en viss tid. Sällan har väl någon flere
tjänare än man känner sig ha behof utaf, och
om tjänaren då blir sjuk, kan man väl icke be-
gära, att en husmoder skall vara tillräckligt
hjälpt med en sjukling eller att hon i många
veckor skall gå och vänta på dennas tillfrisk-
nande. Icke förthy är dock detta ofta fallet.
Hvad fritiderna beträffar, antager numera ingen
tjänsteflicka en plats, utan att först göra sig
underrättad om, hur hon får det med »uteda-
garne». Mången husmor får neka sig hvarje
den minsta vistelse .utomhus på söndagen, just
för att jungfrun då skall ha ledigt, „fven un-
der veckans arbetsdagar erhåller hon väl gärna
ledigt någon stund, om det blott infaller på
rimliga tider. Om bönemöten och förenings-
sammankomster infalla just då man har byk
eller annat, som behöfver skötas med ihärdig-
het och omtanke, så må det väl ej förtänkas,
att matmodern svarar nej till den tjänarin-
na, som är oklok nog att bedja om ledighet
just då. Och att det skall vara en förödmjukelse
att bedja att få gå’ut! Hvilken ämbetsman, hur
högt han än står, har rättt att taga sig permis-
sion, utan att först anhålla därom?
Och så arbetstidens längd! Om i ett fattigt
hem med stor familj arbetsdagen verkligen kan
bli »17 timmar» lång, så är den nog ej längre
för tjänsteflickan än för husmodern, och det är
helt säkert den senare som mest fått kännas
vid »dagens tunga och hetta». Icke sällan blir
plagen 17 timmar lång af den anledning att
jänarinnan utan flit och omtanke sköter sina
sysslor, och kan den ena behöfva två timmar
för hvad en flitig gör på en halftimme. Har
E. K. personligen gjort sig underrättad om
hvad fabriks- och verkstadsarbetaren tycker om
sina »60 fridagar» på året?
»Om en bara inte ville ha mat och värmesöndag
som hvardag,» är den lika vanliga som sanna
refrängen, då talet faller på deras såväl arbets-
som tow-lösa fridagar.
Ja, våra tjänarinnors ställning är numera så-
dan, att deras vänner göra klokast uti att ej,
»spänna bågen för högt». Skulle det verkligen
gå därhän, att en tjänarinnestrejk infunne sig,
så blir den ej till tjänarinnornas favör i längden.
I månget hem, där nu en tjänarinna anses och
anser sig oumbärlig, skulle man snart inse att
man mycket väl kan hjälpa sig själf. Och där-
vid skola en sådan ro och frid, för att icke
tala om besparing, infinna sig, att man icke
»för allt i världen» vill komma i de gamla hjul-
spåren igen. Detta skulle locka andra familjer
att »göra sammalunda», och till sist blir det
kanske jungfruns lott att med samma ödmjuka
sinnelag söka en plats, som det nu är mat-
moderns att söka en tjänarinna. Ja, hvem kan
se in i det fördolda! Kanske det rent af är
jungfrurna beskärdt att »återgifva kvinnan till
hemmet», som våra stora kongresskvinnor så
vackert säga. Då man rent af blir tvingad att
betjäna sig själf, så kanske våra unga flickor
till sist finna att köks- och hushållsgöromål än-
då inte äro något så afskyvärdt, som de nu tro.
Och alla dessa hushållsskolor och skolkök, som
växa upp likt svampar, kunna kanske dana
ett släkte af nya husmödrar med sådana egen-
skaper, att de ej anse en tjänarinnestrojk sopi
det allra värsta, som kan hända dem.
—9—9
–––-*––––
”Postkvinnop”.
plågra interiörer ur lifvet inom disken
på ett postkontor.
För Idun af Adam Lux.
K
är Åke Väst lämnat bangården, gick
han stadens storgata fram för att, innan
han uppsökte sin blifvande bostad, få kasta
en blick på postkontoret, på hvilket han
skulle tjänstgöra. Det hade sin lokal i ett
stort prydligt stenhus med stora fönster
och fasad utåt esplanaden, stadens för-
nämsta promenadplats.
.Han försökte att uppfånga en skymt af
de tjänstgörande därinne, men märkte blott
en massa människor, hvilka ifrigt syssel-
satta skyndade fram och tillbaka eller sutto
nedböjda öfver skrifborden. Vid ett af fön-
sterna såg han dock ett blekt, vackert an-
sikte, som tycktes tillhöra en tjugufem års
kvinna. Hon föreföll rätt litet intresserad
af hvad hon hade för händer, ty gång efter
annan gingo hennes blickar ut mot folk-
vimlet på esplanaden.
När han installerat sig i den nya bosta-
den och ätit middag, tog han vägen mot
postkontoret för att anmäla sin ankomst.
Redan utifrån såg han, att den storm, som
middagståget förorsakat, nu lagt sig: perso-
nalen syntes vara betydligt decimerad och
ej ens det bleka ansiktet visade sig.
Då han kom in, såg han i den stora
lokalen blott två människor, utanför disken
en bonde med en smutsig godsväska och
vid bordet innanför disken en spenslig va-
relse, i hvilken han strax igenkände det
bleka ansiktet från förmiddagen. Hon hade
visst för brådtom för att hinna med att
ägna honom någon uppmärksamhet, och han
fick därför god tid att närmare granska
hennes utseende. Hon föreföll späd och
klen som ett brådmoget barn, hade rikt
mörkt hår, en kanske väl stor mun och
mörka, skarpt tecknade ögonbryn; det var
allt hvad han kunde se. Ett ögonblick
därefter hade bonden gått sin väg och kvin-
nan innanför disken såg på honom med
en frågande blick. Åke fann, att hon hade
mörka, djupa ögon, i hvilka det låg något
på en gång hårdt och lockande.
Han sade sitt namn och sitt ärende och
han hörde henne presentera sig som fröken
Verner. Sedan trädde han innanför disken
och hon öppnade dörren till ett rum bredvid,
från hvilket han hela tiden hört ljudet af
talande röster.
I rummet såg han fyra fruntimmer, sam-
lade kring en brödbelastad kaffebricka ; två
af dem voro högst trettio år, men de två
andra säkert nära fyrtio.
Fröken Verner presenterade dem för
honom. Den äldsta hette Berger och hade
detta lidaéde och betryckta utseende, som
man finner hos olyckligt gifta kvinnor. Där-
näst kom fröken Almgren, mörk, reslig och
ännu vacker, fast de obarmhärtiga åren
tagit det mesta af hennes fägring. Sedan
var det fröken Ros, som såg ut som en
rödblommig och välmående bondkvinna, och
så fröken Karlsson, en liten tös på ett par
och tjugu år.
Alla visade de sig mycket vänliga mot
honom, och när presentationen var öfver-
stökad, anskaffades på något fiffigt sätt
ytterligare en kaffekopp, och om några mi-
nuter kunde Åke tro sig vara på en kaffe-
bjudning, tillställd af några goda vänner
till hans ära. Han fick ett mycket godt
intryck af tjänstgöringen på postkontoret
och sina blifvande kamrater.
En månad därefter såg han dock allt
med helt andra ögon och af de nya vän-
innorna återstod blott en — fröken Verner.
De andra hade blifvit hans fiender, den
ena af ett skäl, den andra af ett annat;
alla tyckte dock att han var »kitslig»
och ville spela förman för dem. Kanske
hade Åke velat pråla för mycket med sin
manliga och postala visdom, kanske hade
han haft skäl för sina anmärkningar, hur
som helst, han hade kommit att stå på
spänd fot med alla de kvinnliga kamraterna
— undantagandes fröken Verner.
Fröken Verner och han kunde tvista och
gräla de också, men blefvo aldrig ovänner,
därtill var den ena parten för mycket kvinna,
den andra för mycket man. Redan från
första stunden hade fröken Verners nästan
sydländska fägring och lifliga förledande
sätt inrullerat honom bland hennes ifrigaste
beundrare. Han hade dessutom fått en stor
aktning för hennes goda hufvud, som lät
henne se längre och klarare och döma bättre
än hennes kamrater.
Han blef fröken Verners ständige riddare
ute på förlustelseställen och konditorier, och
det var under ett besök på ett konditori,
som de en dag kommo att tala om de kvinn-
liga kamraterna på kontoret. Samtalet hade
börjat helt skämtsamt, men så småningom
hade det blifvit ett allvarligt resonnemang och
nästan med förvåning märkte han, huru det
kommit en viss värme i den ton, i hvilken
hans vis à vis talade om sina vänninor.
Hon sade: »Hur kan ni begära, att de
skola få något större intresse för ett verk,
som ger dem nätt npp, hvad de behöfva
för att kunna lifnära sig, och som ej ens kan
lofva dem, att det en gång skall bli bättre?
Ni tycker, att de äro ointresserade och fnur-
riga, men försök att tänka er själf i deras
ställe, så får ni se, hur det går att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
