Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 29 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 IDUN 1897
nöjd och belåten!» Och hon tilläde efter
några ögonblick:
»Ni som man skulle likväl ha mycket
lättare för att skaffa er ersättningar för
arbetets glädjelöshet, än hvad de ha.»
Åke förstod henne väl, men det intres-
serade honom att höra henne tala om dessa
förhållanden, och därför gjorde han en fråga,
som förlängde samtalet och kom henne att
berätta mera om kamraterna. Och när han
den kvällen skildes från fröken Verner, hade
han lärt sig att bättre förstå dessa postala
kvinnor, för hvilka i de flesta fall tjänste-
arbetet har något af resignation öfver sig.
Dagen därpå var det nästan med en viss
undran, som han såg dem sköta sina en-
formiga göromål. Hvar och en af dem hade
ju på sätt’ och vis sin saga, som gjorde
henne till martyr i smått.
Där gick fröken Almgren, en gång den
rikaste ungmön i staden och drottningen
på alla baler. Var det underligt, om det
stundom kom en kyla i det svar, hon gaf
honom, när han manade henne att skynda
på med »brefsorteringen » ?
När han såg fröken Berger sitta där, lutad
öfver en tjock journal, med sin evigt be-
tryckta min och sin alltid lika torra hosta,
kom han att tänka, att om någon hade
orsak till sorg, så var det hon. För tio
år sedan hade hon mist den ende främ-
mande man, som någonsin älskat henne,
för fem år sedan hade hon förlorat sin bror,
och nu måste hon och modern draga sig
fram på hennes knappa lön. Hennes kors
var sannerligen tungt!
Och de andra kvinnorna? Väntade de
ej alla på en man, som skulle komma och
ge dem ett hem? Det kunde få vara så
litet och enkelt som helst, blott det toge
dem bort från det glädjelösa arbete, som
gjorde dem gamla i förtid! För fröken Ros
var väl den största utsikten borta, men för
fröken Karlsson glimmade ännu hoppet.
Med fröken Verner var det en annan
sak. Åke vi-ste, att hon haft flere friare,
som hon afvisat.
Åke var ej elak, och hvad han fått veta
af fröken Verner kom honom därför att
lifligt önska, att han kunde komma bättre
öfverens med de kvinnliga kamraterna. Och
till denna hans önskan bidrog väl äfven
den omständigheten att han ej ville likna
sina manliga kamrater, hvilka sägo frun-
timmerskollegorna med allt annat än blida
ögon. Under den dagliga tjänstgöringen
kunde de vara artiga nog, men man skulle
höra dem, när de talade med hvarandra
om postkvinuorna!
De voro för dem blott några, som trängt
sig in på områden, där de ej hörde till,
och på hvilka de blott gingo i vägen vid
befordringen. Den yngste »extra ordinarie»,
som det kunde falla Åke in att vända sig
till, skulle med harm protestera mot att
likställas med en kvinna, om hon också
varit med i verket i tjugu år.
Först när han blfvit oense med flickorna,
hade han gladt sig åt det medhåll hans
manliga kamrater gåfvo honom, men sedan
började det plåga honom.
Chefen var en man med godt hufvud,
men han var framför allt tjänsteman och
hänsynslös i omdömen och domar. Särskildt
fröken Berger led under hans regemente
och hade flere gånger fått höra från honom,
att hon var dum och ingenting begrep.
(Forts.)
–-*—_
Småmynt.
et ges många slag af sparsamhet här i
världen och den tar sig uttryck på många
olika sätt. Den ena individen af människo-
släktet är ju ej lika den andra. Under det
den ena samlar pengar blott för pennin-
gens egen skull och utan samvetsskrupler
begår mången ohederlig handling endast
för att få sin skatt förstorad, så gömmer
den andra sin fullt ärligt förvärfade förmö-
genhet för att någon gång i en obestämd
framtid därmed kunna uträtta någonting
riktigt storartadt, vare sig i filantropiskt,
praktiskt eller estetiskt syfte. Och under
tiden hafva de -— den ene så väl som den
andra — mycken ovilja för att gifva ifrån
sig sina småmynt. Ja, vår filantrop ser
kanske oberörd, hur en medmänniska sväl-
ter och fryser och måhända går under, un-
der det han i sitt tysta sinne gör upp en
kalkyl öfver hur många hundra, eller möj-
ligen tusen, ännu fattas i det kapital, med
hvilket han en gång ämnar att slå ett stort
slag, som skall komma världen att spärra
upp ögonen af häpnad öfver ett sådant
ädelmod.
Jag vill ej därmed säga, att alla äro lika
egoistiska i sitt samlande, ty dess bättre
finnas nog också de, hvilka strö ut sitt små-
mynt med fulla händer, på samma gång de
klokt afsätta ett kapital som i framtiden
skall bära välsignelsebringande frukter.
»Allt eller intet,» är en del männi-
skors valspråk. De sitta med händerna i
kors under en obestämd väntan på att nå-
gonting stort skall komma till dem: ett
stort arbete att utföra, någonting med
hvilket de synbart kunna ingripa i mänsk-
lighetens historia — och under tiden glömma
eller vårdslösa de alla sina små plikter. De
äro rädda för att taga ett enda steg i häf-
dernas sand med toffel på foten och före-
draga att ej lämna något spår alls. Allt
sitt småmynt hafva de i behåll, men tyn-
gande kommer det att en gånga drag dem
ner i missmodets dy.
Det gifves också ett slag af sparsamhet
som tar sig uttryck i ordkarghet. Män fin-
nas —- ja, äfven kvinnor — hvilka gömma
på en stor fond af intelligens och vetande,
utan att den kommer deras närmaste om-
gifning till godo. De äro i hvardagslifvet
tysta och torra; de tala om väder och vind
alldeles som vanliga, medelmåttigt begåfvade
dödlige, och det är först vid högtidliga till-
fällen som deras retoriska blomma slår ut
i all sin prakt för att bringa sin vällust åt
en hop af — otacksamme.
Hur mycket mera glädje skulle de ej
hafva och gifva, om de i det dagliga lifvet
omsatte sin skatt och läte den blomma
i tusende, om än obetydliga blommor, äfven
om en och annan råkade att bli förtrampad
i hvardagsdammet vid lifvets allfarväg. Men
de äro rädda om sitt småmynt eller gitta
ej att öppna på pungen med mindre än att
de få skaka dukater ur den.
Många spara i hvardagslifvet på sina
älskvärdaste egenskaper för att sedan låta
dem komma främmande till godo. De kunna
— utan att därför vara elaka människor —
vara trumpna, tvära och ointresserade samt
ge liten eller ingen insats till den allmänna
trefnaden. Vanligtvis är då deras grund-
kapital ej stort och de draga sig för att
växla det i småmynt, men besinna ej att
ett orörligt kapital är dödt och ej ger några
räntor. Den däremot som, utan att räkna,
med gifmilda händer strör ut sitt med vän-
lighet, tjänstvillighet och hjärtlighet präg-
lade småmynt, skall förvisso ej se sitt ka-
pital förminskadt och sist af alla bli ban-
krutt på detta lifvets lycka.
Utan signatur.
––-—*–––-
Ur notisboken.
Kvinnoklubben sammanträdde till årsmöte
torsdagen den 21 oktober i sin lokal, Norrlands-
gatan 17. 1rs- och revisionsberättelserna för det
nu tillryggalagda lO.nde året upplästes och god-
kändes.
Af årsberättelsen framgick, att under vinterns
lopp hållits förutom några större och mindre fester
16 samkväm med diskussion, föredrag eller
sällskapsnöjen. Vid åtskilliga af dessa hafva flere
af hufvudstadens mest framstående förmågor
inom dess såväl lärda som artistvärld lämnat
läro- och njutningsrika bidrag, för hvilka klub-
ben stannar i stor tacksamhet.
Klubbens läsrum och bibliotek hafva hela året
varit tillgängliga för medlemmarna, hvilka fli-
tigt begagnat sig af dess genom gåfvor och in-
köp ökade bokförråd till fritt hemlån.
Kvinnoklubben har för öfrigt i den konferens,
som Svenska kvinnornas nationalförbund den
21—23 september anordnade i Stockholm, aktivt
deltagit genom det föredrag »Om Kvinnoklubbens
idé», som hölls af dess ordförande, fröken
Hanna Andersson. Under mötesdagarna var Klub-
bens lokal tillgänglig för konferensens medlem-
mar och äfven därigenom blef klubben bekant
för såväl in- som utländska mötesdeltagare.
Till styrelseledamöter i stället för de nu af-
gående utsågos; Ordförande: fröken Hanna
Andersson, kassaförvaltare: fröken Ch. Nyqvist,
öfriga ledamöter: fröken JE. Steinvall, fru Ba-
phael, fröknarna S. Gumœlius, A Bosling, A.
Tibell, E. Hertzman, fruarna JM. Asp, A. Graf-
ström, Th. Burgman och fröken G. Meyerson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
