Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 29 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 347
skräddarskyltfönster. För öfrigt äro vi de sista
att förneka, det hon ieke ypperligt fyllde dem:
hon var helt enkelt genomhärlig i sin sjutton-
åriga dandyelegans och sin nackbena allt intill
ländknapparna af den oförvitliga syrtouten.
Hr Envall spelar nu beständigt samme sinnes-
rubbade betjänt i alla lifVets och scenens skif-
ten och hans senaste kupongklippande pariser-
bracka utgjorde ej heller — åtminstone för hans
mera erfarne vänner — någon allt för öfverväl-
digande öfverraskning. Eljes var sällskapet
ovanligt mänskligt och hemtrefligt. Hr Skånberq
hade en beau jour, en très beau till och med, och
var riktigt älskvärdt enkel och naturlig. Fru
Sandell snyftade endast fyragånger,utanattnågon-
sin ta till näsduken, och var däremellan i vissa
ögonblick en bestickande ung snärta. Fröken Jan-
son öfversatte i klassiskt-plastiska poser en modern
liten bourgeoisfru, och hr Bœckstrom samt med
fröken Åhlander hade skärpt sin medfödda komik
medels uppåtsträfvande lösnäsor. Hr Hedlund
från Östermalm uthärdade en aktningsvärd brott-
ning med bankiren Bachelier från rue Vivienne,
och om han icke alltid afgick med segern, ha
vi som sanne lokalpatrioter dess större anledning
att gratulera vårt samhälle. Och när vi så efter
allt detta till sist äfven nämna hr Rydgren, hvil-
ken, äfven han, var i tjänstgöring, freda vi därmed
vårt ordningssinne kanske mer än vårt konst-
närliga samvete.
Och pjäsen — »Villa Gaby» ...? Känner inte
herrskapet Gandillot, »Hummerns» m. fl. sede-
komediers ryktbare auctor? Ännu utdelas visser-
ligen icke hans verk som konfirmationsgåfvor
eller premier i flickpensionerna, men lefva vi
och fortsätta våra bildningskurser å «landets
främsta scen», komma vi helt visst att tillgripa
dem åt våra barnbarn. Dem renom förblir ju
allting rent och Dramatiska teatern allting tillåtet.
Låtom oss sent uppgifva detta oskyldighetens
tillstånd, den sista »villan» må nu bli aldrig så
mycket värre än den första...
Hr Sven Scholander gaf sistl. fredag en af sina
så omtyckta musikaftnar. Naturligtvis var sa-
longen fylld af en högst intresserad publik. Ef-
ter ett par visor af Sehlstedt, hvilken skald sån-
garen särdeles varmt rekommenderade och detta
med rätta, föredrogs en förtjusande poetisk bit
af B. O. Stackelberg, kallad »Min mammas för-
klädsband». Följde så Frödings roliga »Melang-
tärens intåg i Kalsta», hvilken föredrogs på ett
oöfverträffligt dråpligt sätt och delvis måste om-
tagas. I afdelmngen franska visor, i hvilkas före-
drag hr S. allra mest excellerar, förekommo idel
karaktäristiska och förträffliga stycken, bland an-
nat den genomroliga »Mjölhandlaren och kolhand-
laren» samt »Träskorna». Som vanligt afslöts
soarén med, en serie Bellmanssånger, af hvilka
flere framkallade de lifligaste applåder. Säkert
är, att hr Si förtjänar särskildt tack för anord
nandet af dessa små musikaftnar, hvilka för
många musikälskare stå som vederkvickande
oaser mellan de åt den högre och gedignare
musiken ägnade konsertaftnarne.
Fru Dagmar Möller gifver instundande tisdag
i Vetenskapsakademien en dansk romansafton
med biträde af hrr Oskar Lejdström och Vilh.
Stenhammar.
Två musiksoaréer, abonnerade, komma att gif-
vas i Vetenskapsakademien af fröken Tora Hwass
med biträde af hrr Neruda, Zetterqvist och Auiin.
Filharmoniska sällskapet. Samma dag Iduns
förra nummer lades i press företogs det upp-
skjutna valet af styrelse, och omvaldes nu till
hufvudsaklig del den gamla. Hr Hedenblad hade
lojalt ställt sin dirigentplats till sällskapets för-
fogande, och styrelsen utsåg i hans ställe hr
Vilhelm Stenhammar. Vi hoppas, att valet måtte
visa sig lyckligt. Dock hålla vi fortfarande före,
att sällskapets stiftare hr Andreas Hallén borde
varit själfskrifven till dirigent.
–––- ❖–––-
Vaknad.
Skiss af Lennart Hennings.
K
äcken var mer än en manshöjd hög, tät,
sä att inga blickar kunde tränga ige-
nom den från gatan, där människoström-
men brusade förbi och fordon rasslade mot
stenläggningen, ibland hördes rop till och
med in i den lilla trädgården. Det var en
sida som häcken var stängsel för, på de
två andra höjde sig baksidorna af nabo-
gårdarnas uthus, tunga grå tegelytor med
mörka små fönster på, ängsligt liflösa väg-
gar och sotiga skorstenar öfver de vida
taken.
Den fjärde sidan vette mot deras egen
gård, lika grå och liten och förbygd var den,
närmast det gröna trädgårdsstaketet stodo
lårar uppstaplade kring det gamla höns-
huset, nu nyttjadt till dufslag för några
sömnögda och vingtrötta fåglar, som göddes
till det första höstgillet. Tordis hade intet
att fästa blickarna på, ingen utsikt fanns
det, endast grått och färgtungt allt kring
deras trädgård.
Trädgård, ja —-den gaf just ingen fröjd,
den heller, inte mera än den gaf frukt åt-
minstone. Liten var den också, få alnar i
fyrkant, men jorden var god och hängasken
i hörnet mellan häcken och dufslaget var
hög och yfvig och skuggade öfver soffan —
nästan för mycket skugga gaf den till och
med, ty mycket sol föll ju inte in mellan
taken och asken skymde bort dagern nästan;
framför låg den lilla gröna plätten med sitt
hjärtformiga blomsterland, luktvioler och
tunga pioner och ett stolt stånd solrosor,
men stickelbärsbuskarna stodo stripiga och
mariga och skräpade endast och det var
alltid mask på apelns små skorfviga blad
— det var inte mycket att få af trädgår-
den, men far var ändå så nöjd med den
lilla biten grönska; han satt där så gärna
med sin ölmugg och sin kvällstidning, när
han stängt boden, och då brukade mor och
Tordis flytta dit med sina arbeten också.
Tank så många somrar hon suttit där
med sin sömnad eller med en bok, mestadels
bara stirrande rundt ikring sig ; så slö man
vardt af att sitta där i kvalmet mellan hus-
murarna, alla tankar domnade bort eller
voro önskningar blott, färglösa, liknöjda
önskningar: allt som var—- det kunde likaså
gärna vara något annat. Det var så helt
annorlunda att sitta inne i dagrummet med
sitt arbete, nålen var rask då och tankarna
sysslade med mycket och ifrade; men när
hon satt i trädgården, då vardt det med
ens så dufvet och dödt för hennes vilja,
och hennes längtan kröp som en slak mask
nederst i hennes sinne.
Far och mor, undras om de sett att hon
nästan föll af om somrarna, då andra män-
niskor taga upp sig igen och vinna krafter
ånyo? Om de sett att hon vardt viljelös
och hade ondt af att röra sig mycket och
satt stilla och dåsade? Eftersom desände
henne till en herrgård på landet att stanna
ett par månader, just när våren började
på allvar.
Det var som om hen vardt en annan
människa då, det spdade lif i hennes ögon,
hennes hopsjunkna skepnad rätades ut och
vardt spänstig, och under den hvita hyn
vällde det fram allt skärare och skärare
blodvågor. Hon hade lite svårt att finna
ord kanhända, hon talade inte heller så
mycket, men den fanns där, tankens snabb-
het och känslorna, som lifvades af det min-
sta, och glädjen, som låg på lur bakom allting
och jämt stack fram sin röda toppmössa,
fast hon var så van vid stillheten där-
hemma, att det till synes lade ett band
öfver hennes känsla.
Fager var hon vorden också nu när fär-
gen kommit till. Som hon kom gående
vägen som lopp öfver den vida vågiga slät-
ten, med den smala och fina skepnaden
klädd i ljust, med slättens grönska som
bakgrund till det askfärgade, burriga håret
och ett uttryck af lugn och sorglös tank-
fullbet öfver dragen, gaf hon bilden af en
liljekonvalje. Åtminstone tyckte han så,
målaren, som hittat dit på sitt ströftåg ge-
nom bygden, där han letade upp stämnin-
gar och ämnen. Hon intog honom med en
stilla makt. Den skära kinden var så fin-
hylt ; vanast var hon, när hon log, då kröpo
de blå ögonen ihop och vidgades stora med
ens med små gropar ikring och lyste och
strålade med en glans, som gaf aningen
om djup af glädje i sinnet. Det var som
om hon burit på något oändeligen fagert
då, något af god och glad morgonsol; när
han sett henne så en gång, ville han göra
allt för att när hon steg in i sitt oåtkom-
liga lugn igen få ögonen att lysa så där
stora än en gång.
Icke att han tänkte på kärlek. Det låg
så fjärran från honom, då dagarna skredo
hän under arbetsid och konstnärsvärf, men
hon var ofta i hans tankar och han kände
sig dragen till henne: blommor tjuste ho-
nom städs.
Så stannade han kvar och målade. Långa
soliga sommardagar, när luften dallrade het
öfver slätten och solröken dunklade skogen’
vid synranden och säden brådmognade. Den
lilla herrgården med sin trädgård och sina
skuggande mörka träd dåsade, men icke i
ro, där pågick arbetet oförtrutet, fast han
och Tordis knappt visste det.
De talades vid mycket, inte allvar just,
skämtord för det mesta, han ville ju jämt
se henne skratta, se den djupnande blicken
då, och samtalen gledo som på bomulls-
bäddar, allt var artigt och fint och gladt
och smått, inga stora ting, inga djup och
inga höjder, alldeles som nejden ikring dem.
Men hon fick oro en dag, när de rest
ner till hafvet alla. Då vardt han så un-
derlig. Det var väl därför att han van-
trifdes i det fula landskapet, menade hon.
Uj, r— en sådan bygd! Vid, vågig ljung-
mark med en väldig höjd borterst, där de
bundit flygsanden under ett segt och här-
digt gräs ; gräns mot åkrarna skapade tunna
stenmurar, där dagern lyste igenom alla
hålen. Marken var bevuxen med ljung, som
hade långt till blomning ännu, klockljung
med starkskära blomknippen och stel, mörk
cors. Så här och där några mariga tallar,
vindvridna alla, stormstrukna, med grenar-
na på stammens ena sida sträckta som bed-
jande armar mot land. • Längst ut var san-
den gul och fin, där hade några strandlökar
och marvioler fått ett knappt fäste, och
bortom den — ängslande vredt i dag, haf-
vet, mörkgrönt med hvitskummiga vågkam-
mar. Ack, Tordis tyckte att synranden var
så förfärligt hög, det var som om hafvet
skulle kunna storma in öfver dem och rycka
dem med sig. Och målaren bara såg på
allt och det var rakt omöjligt att få honom
att tala. Hon vardt beklämd — hon visste
ej hvarför, det hände henne så ofta nu, att
hon inte visste hvarifrån de kommo hennes
tankar och vankande känslor.
Det vardt sent innan de återvände, det
var ett par timmar efter midnatt då de åter
stodo utanför herrgårdsbyggningen igen.
Det kunde inte dröja så värst länge till
soluppgång nu.
Natten är drömsk, de stå och se ut.
Slätten sofver och alla färger äro dämpade
i halfdunklet. Betfälten ligga svarta, höså-
torna stå smutsgula, hela slätten är inra-
mad af de aflägsna kullarnas mäktiga linier;
Juvelerare Ringar, Armband, Kedjor, Silfverarbeten, Modernast!
K. ANDERSON Eroscher, Kedjearmband, Nålar, Bordsilfver. Solidast!
1 Jakobstorg* 1. Bref besvaras omgående Billigast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
