Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 5 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 351
Västerås slott är såsom bekant en ganska
gammal och stel byggnad, ntan några yttre
prydnader. Här har familjen H. med stor
smak åt sig inredt ett sällsynt komforta-
belt och elegant hem, och om slottets yta
än är stel och sträf, så bo därinne förvisso
mycken vänlighet och gästfrihet.
A. F. B.
Louise Ryding,
född af Petersens.
Landshöfdingskan Amalia Matilda Lo-
visa (Louise) Ryding föddes den 10 maj
1846 i Marstrand, där fadern, sedermera
öfverstelöjtnanten i artilleriet och majoren
vid Göta artilleriregemente Lars Gustaf
(Gösta) af Petersens, var stationerad vid
-Karlstens fästning. Han var sonsonson
till grosshandlaren i Stockholm Herman
Lorentsson Petersen, hvilken, enligt svenska
adelns ättartaflor, tillika vår direktör vid
saltkontoret, bankofullmäktig, direktör vid
svenska ostindiska kompaniet och intressent
i Växelkontoret, äfvensom »inrättade en mäs-
singstrådstillverkning samt utskeppade till
utrikes orter krut och kanoner, hvaröfver
konung Adolph Fredrik på riksens ständers
underdåniga tillstyrkande vid 1765 års riks-
dag förklarade nådigt välbehag. Hans barn
blefvo 1770 för sin faders skull adlade med
namnet af Petersens.»
Landshöfdingskan Rydings moder var
Karolina Amalia Odencrantz, dotter af hof-
rättsrådet i Göta hofrätt Tor August Oden-
crantz (angående honom och hans fader:
se Nordisk familjebok, 12:te bandet, p. 99)
och friherrinnan Karolina Lovisa Johanna
Fletwood.
Landshöfdingskan R. flyttade med sina
föräldrar hösten 1846 till Göteborg, år 1854
till deras egendom Kettilstorp i närheten
af Jönköping samt år 1863 im till själfva
staden; blef där den 10 oktober 1866 för-
lofvad med dåvarande t. f. revisionssekre-
teraren Gustaf. Ryding och firade i föräldra-
hemmet sitt bröllop med honom den 15
maj 1868. — Sedermera var hon bosatt i
Stockholm (där mannen under tiden avan-
cerade till ordinarie revisionssekreterare,
expeditionschef i justitiedepartementet och
slutligen justitieråd) ända till år 1880, då
efter landshöfding Treffenbergs förflyttning
till Kopparbergs län hennes make utnämn-
des till landshöfding i Västernorrlands län
och med sin familj tog sin bostad i Hernösand.
Sådan är ramen kring det andliga kon-
terfej, jag nu med några penseldrag vill
måla. Genom sin ställning satt att föra
spiran här uppe i »björnlandet», har lands-
höfdingskan Ryding med kärlekens troll-
makt vunnit alla sina undersåtars tillgifven-
het. Hon föddes att härska genom sitt
medfödda skarpa förstånd, sitt från världs-
lig fåfänga frigjorda sinne och sitt öppna
hjärta och öga för hög som låg. Uppfo-
strad i ett hem, där den största grann-
lagenhet och försynthet lade band på ord
och omdöme, men sedan förenad med en
make, hvars hela väsen präglas af den
mest öppna rättframhet, förvärfvade hon
denna älskliga, aldrig sårande öppenhjärtig-
het, som är fri från skärpa, men äfven från
smicker. — Som värdinna målas hon bäst,
om det säges, att bland de hundratals gä-
ster, som fylla residenssalarna, hos hvar
och en vill insmyga sig den angenäma käns-
lan att vara den mest välkomna, en för-
villelse och förmätenhet, som ursäktas just
genom det hjärtliga välkomnande och detta
aldrig tröttande intresse, som så osökt äg-
nas hvarje enskild. — Vänfast som få,
delar hon ut sitt hjärtas tröstande håfvor
i hem, där sorgen med sin dystra skepnad
gjort sitt inträde. —- Genom ett sinne fritt
från braskande öfverdåd är hon särdeles
lämplig till den styrande plats, som hon
alltid intar, då basarer och soaréer äro af
nöden för att i välgörenhetens tjänst fylla
hvarjehanda behof, såsom hon ock i stadens
skyddsförening med sin tankereda och lugna
beräkning är en lika nyttig som nödvändig
prydnad. Här svänger hon sina vapen, sax
och nål, med en färdighet och omtänksam-
het, som låta en förstå att hon äfven är
hemmets förnämsta klipperska och söm-
merska.
Hemmet — ja, skulle vi våga oss inom
denna helga tempeldörr, då förblekna kan-
ske andra förtjänster, ty där är hon den
mest helgjutna maka och moder, ett före-
döme för hög och låg. Åt make och barn,
som dyrkande se upp till henne, åt dem
skänker hon sin kraft, sin rika, solljusa själ.
Den allmänna sympati, som hon vunnit
i residensstaden Hernösand, gaf sig uttryck
då hon förlidet år fyllde 50 år, i det att
hon då från stadens damer fick mottaga en
subskriberad gåfva, åtföljd af en hyllnings-
adress. Följande lilla vers, vid en enskild
festlighet tillägnad landshöfdingskan Ryding,
tolkar väl hennes älskliga väsen:
Värdes sägl Hvar fick du denna glans,
som sä vänligt strålar ur ditt öga?
Denna blandning utaf skämt och sans,
skattande åt världens äflan föga?
— Ej jag vet. — Dock sällsamt lik du är
Vätterns klara våg i sommarnatten,
med en liten stjärna här och där,
speglande sig i dess trollska vatten.
S.
–––- ❖–––-
Gossar och skjutvapen.
»Mor, får jag ett gevär! Det är så många
pojkar i min klass, som ha gevär. Säg ej
nej, söta mor!»
»Kära min gosse, hvad skall du med ge-
vär att göra ? »
»Skjuta till måls, förstås, och så ekorrar och
gråsparfvar och kråkor. Ekorrarna ta fågel-
äggen, har magistern sagt, och mor minns
ju, så tråkigt vi hade af gråsparfvarna i
somras, som körde bort både bofinkar och
trädgårdssångare och sedan spelade herrar
på gården. Aldrig hörde vi annan fågel-
sång än deras enformiga kvitt, kvitt! Och
kråkorna blefvo också alldeles för närgångna,
därför att aldrig någon lossade ett skott.»
»Men så händer det någon olycka, kära
barn; lille bror kommer springande — usch,
jag törs ej tänka ut tanken ! — eller skottet
klickar, och i en hastig vändning tittar du
efter i mynningen, hvad det är för fel, och
så brinner skottet af, och du ligger där.
Nej, jag törs ej låta dig få ett gevär.»
»Tror verkligen mor, att man bär sig så
dumt åt. Åh nej, man är nog försiktig!»
»Ja, men alla olyckor, man läser om i
tidningarna då.»
»I tidningarna står det ju också, att folk
sätter en köttbit i halsen och kväfs. Skulle
man därför inte äta kött? Olyckor komma
bara af oförsiktighet, och jag lofvar att vara
så försiktig. Jag lägger till hvad jag har i
sparbössan, får jag då ett gevär, älskade,
rara lilla mor!»
»Nej, min gosse, nej!»
»O, mor!»
De klara barnaögonen, som nyss voro så
spelande, få ett utfayck af sorgsen besviken-
het, och med hängande hufvud går den
lille sin väg. Det skär i modershjärtat att
se honom sådan, men hon kan ej annat än
handla, som hon gjorde.
Var det rätt? Goss.ar kunna taga sig
värre oråd före än att skjuta kråkor och
gråsparfvar.
Vi stå här inför en ej oviktig fråga vid
våra gossars uppfostran, och önskvärdt vore,
att den blefve föremål för ett meningsbyte,
och i all synnerhet att ej blott vi fruntim-
mer, utan ock en eller annan far och lärare
ville skänka den en smula uppmärksamhet
och komma med ett belysande inlägg.
Ellen Bergström.
–––- ❖–––-
Kvinnofrågan i f’aris.
Bref till Idim.
Från en framstående författare och ve-
tenskapsman, som f. n. vistas i Paris,
hafva vi mottagit följande intressanta bref :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
