Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 5 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 IDUN 1897
Jag misstänker, att den värde talaren
snarare var en stor skämtare än katolsk
boxningslärare. Men de radikala damerna
togo tydligen hans katolska sätt att boxas
med feminismen på fallt allvar. Och de
interpellerade honom med den försåtliga
frågan: »Men hvar gör ni då af barnen?»
— »Barnen!» genmälde boxaren, »de läm-
nas till statens stora barnanstalter!» —
Det var ju helt enkelt.
En indisk dam förordade den utmärkta
regimen i hennes hemland, där barnet en-
dast bär moderns namn. Nå, den frågan
afvisades såsom icke stående på dagord-
ningen. — En fransk dam framhöll omöj-
ligheten för kvinnorna att samtliga bli gifta,
då det finnes många millioner flere kvinnor
än män på jorden. Fordrar sålunda staten,
att de skola gifta sig, så får den också
skaffa dem det härför erforderliga — män-
nen. För öfrigt var det icke för mycket
att fordra, att staten, som tager tre år af
de vuxnas lif för krigstjänsten, toge hand
om barnen motsvarande tre år närmast efter
deras födelse i egenskap af »l’état-père».
Det var ingen, som frågade hvart bar-
nen sedan skulle taga vägen, efter fyllda
tre år. Förmodligen togo dessa framtids-
kvinnor för gifvet, att vid den åldern en
världsborgare bör kunna försörja sig själf.
Det anförda torde vara nog för att ge
en föreställning om den gruppen af femi-
nister, och jag besparar mina läsarinnor
fortsättningen af referatet. Mötet slutade
för öfrigt med en så liflig strid mellan tvänne
medborgarinnor, att ordföranden måste visa
ut dem, och mötet upplöstes, utan att man
lyckats komma till något resultat i frågan:
»La femme est-elle faite pour la vie con-
jugale?»
Att de uppträdande damerna ej voro det,
det hoppas jag — för männens skull.
»fc tjî
Komisk, ehuru på ett annat sätt, före-
faller mig ock situationen vid ett annat
kvinnosaksmöte, som hölls här i våras, och
hvarifrån inledningsföredraget nu kommit
i bokhandeln.
Det var madame Clotilde Dissard, den,
framstående utgifvarinnan af Revue Fémi-
niste, som anordnat detta möte och inbjudit
en mister James Arthur Cree att därvid
hålla ett föredrag om »Kvinnans mission
enligt Auguste Comte».
Ni känner, hvilket dominerande inflytande
en kvinna haft på den ryktbare positivistens
hela moraliska och religiösa lifsuppfattning.
Helt visst skulle dennes »Politique positive»
aldrig sett dagen, om icke författaren gripits
af en om medeltidens mystiska madonna-
dyrkan erinrande passion för Clotilde de
Vaux. Och ni vet kanske ock, att Comte
anser kvinnan såsom mannen i moraliskt
hänseende öfveriägsen. Om ni icke närmare
känner hans underliga samhällsteori, så
kunde ni kanske ock hafva narrats att af
hans lärjunge vänta ett instämmande i den
moderna kvinnosakens program.
Men sannerligen, hyste mister Créés
åhörarinnor några sådana förhoppningar, så
blefvo de bittert besvikna.
Comtes kvinnoideal är medeltidens. Han
har ej ord nog varma för att erkänna det
berättigade i den katolska kyrkans madonna-
kult och för att fira minnet af riddarväsen-
dets kvinnohyllning. Han ser i kvinnorna
hjärtats representanter, liksom i filosoferna
hufvudets och i proletärerna handens — alla
lika nödvändiga i den socialistiska fram-
tidsstatens hierarki; men han vill icke veta
af någon förblandning mellan dessa olika
samfundsorganer. Kvinnan, förfelar därför
enligt Comte sin kallelse, om hon på något
sätt ägnar sig vare sig åt den intellektuella
kulturen (som är filosofernas sak) eller åt
det praktiska arbetet (som är proletärernas).
Jag skulle vilja hafva sett de ärade fe-
ministdamerna, då »det positivistiska aposto-
latets» fransk-engelske chef med all önskvärd
tydlighet utvecklade för dem dessa Comtes
teorier. Och hvad skulle kvinnosakens för-
fäktare i Stockholm väl i samma situation
gjort för min — de, som så stött sig på
fröken Keys vida moderatare försvar för
» moderligheten » ?
Nå, i Paris får man vänja sig vid en
andlig diet, som på det fysiska området
har sin motsvarighet blott i — absinten.
Men* kvinnofrågan här har ock allvarli-
gare uppslag.
Den, som framför andra i dessa dagar
bragt frågan på den parisiska dagordningen,
är en mademoiselle Jeanne Chauvin, -»licen-
tié ès lettres, docteur en droit, » såsom hon
så stolt skrifver under sitt namn. Hon är
i detta ögonblick damen för dagen; hennes
mottagningsrum belägras af interviewande
tidningsmän; krönikorna strö för hennes
fötter dét parisiska kåseriets elegantaste
blomster; ja, de allvarligaste »Premiers-Pa-
ris» ägnas åt hennes sak.
Men hvad har mademoisellen då gjort
för att hvirfla upp så mycket damm? — Hon
har lämnat - in en ansökan, som man ej rätt
vet i hvad form man skall kunna afslå.
Det är allt, mais c’est assez.
För några år sedan skulle dock ingen
kunnat i Jeanne Chauvin anat den blifvande
ryktbarheten. Hon var då en helt vanlig
småstadsflicka i den af parisarne så förbi-
sedda landsorten. Hon dref de vanliga
skolstudierna, och om hennes håg pekade
åt något särskildt håll, så var det åt det
konstnärliga. Men så dog hennes far och
lämnade familjen i små omständigheter.
Nu måste den unga Jeanne tänka på att
»bli något». Tillsammans med sin bror
studerade hon latin och grekiska, och hen-
nes plan var att utbilda sig till lärarinna
i något af de nyupprättade gymnasierna
för flickor. För den skull aflade hon 1885
studentexamen och fem år därefter filosofie
licentiatexamen.
Men hennes bror studerade juridik och
snart drogs hennes intresse till detta stu-
dium. Med dess resurser borde hon kunna
gagna kvinnornas sak, för hvilken hon fått
ögonen öppnade under sin egen kamp för
brödet. Och några år senare var hon fär-
dig att promoveras till juris doktor efter
att ha försvarat en afhandling om »De för
kvinnan tillgängliga yrkena», hvari hon för
sitt kön fordrar fritt tillträde på alla banor.
Till en början använde hon dock sina
juridiska kunskaper blott på det fält, där
hon först tänkt söka sitt uppehälle — så-
som lärarinna vid ett flick-gymnasium, nej,
icke vid ett, utan vid fyra, vid hvilka alla
hon undervisar i en elementär kurs i rätts-
kunskap. Hon har själf utarbetat en läro-
bok i detta ämne för sina elever, en »Cours
de droit à l’usage des jeunes filles». M. Colmet
de Santerre, härvarande juridiska fakultets
doyen, har härtill skrifvit ett förord, hvari
han betecknar arbetet såsom »en juridisk
encyklopedi i miniatyr». Samtidigt har hon
verkat för kvinnosaken inom pressen, genom
artiklar i Revue Universitaire, i VIndépendance
Belge, m. fl. tidningar och tidskrifter; ja, i
L’A.vant-Courrière publicerat två lagförslag,
det ena rörande gift kvinnas äganderätt
och det andra kvinnornas befogenhet såsom
vittnen vid publika och privata akter. Det
förstnämnda förslaget har adopterats af de-
puteradekammaren, men efter förändringar,
som nästan beröfvat det dess betydelse, och
det andra hvilar ännu bland handlingarna.
Denna verksamhet har redan sedan länge
gjort nulle Chauvins namn kändt i den
feministiska världen, men tout Paris började
först under de sista månaderna tala om
henne.
Hon har nämligen nu ingifvet den lag-
enliga ansökan för att blifva anställd såsom
offentlig advokat vid domstolarna.
Detta är de sista veckornas stora événe-
ment inom den parisiska kvinnorörelsen. —
Skall man verkligen få se en kvinna i advo-
kat-roben och med den vördnadsbjudande
baretten info’r domareskranket? Eller skall
man förvägra nulle de rättigheter, hvilka
hennes juris-doktorsbref uttryckligen tillför-
säkrar henne?
Det är den brännande, mångdiskuterade
frågan.
Medan tout Paris kåserar och disputerar
om den, afvaktar den kvinnliga juris dok-
torn helt lugnt tiden och försäkrar alla in-
tervieware, att hon skall vinna sin sak.
Sin närmaste fälttågsplan har hon fullt
klar för sig. Hon har inlämnat sitt diplom
till generalprokuratorn för vederbörlig vise-
ring. Sannolikt kommer han icke att vägra
denna, ehuru han förbehållit sig någon be-
tänketid. Försedd med denna auktorisation
ämnar nulle Chauvin begära rättighet att på
grund däraf aflägga sin advokatsed vid la
cour d’appel i Paris. Förvägras detta henne,
.så skall hon inför denna domstol offentligen
försvara sin rätt och sålunda åtminstone
en gång få tala framför la barre. Leder
icke heller detta till det afsedda resultatet,
så förnyar hon sin ansökan vid först den
ena och sedan den andra af i nödfall samt-
liga öfriga franska domstolar af samma art.
Helt visst skall hon vid någon af dem få
sin önskan beviljad. I Paris eller Toulouse
eller annorstädes, det gör henne detsamma,
hufvudsaken är för henne principens seger
inför fransk lag.
En af Belgiens största juridiska auktori-
teter, Paul Jansons, har i ett i dagarne
offentliggjordt bref kraftigt tillstyrkt sina
franska kolleger att så godt först som sist be-
vilja nulle Chauvins ansökan. Han fäster upp-
märksamheten vid, att om den afslås, intet
hindrar den kvinnliga juris doktorn att ge-
nom en omväg vinna målet, äfven om alla
franska domstolar blifva obevekliga. Hon
kan nämligen skrifva sina anföranden och
låta dem uppläsas af någon bland sina veder-
börligen auktoriserade yrkeskamrater. Men
därmed kommer hon att personligen själf
ej vara underkastad de stränga formerna
för den franska advokatverksamheten. För
att undvika därmed möjliggjorda missför-
hållanden bör man, så är den belgiske rätts-
lärdes mening, just i den gamla goda ord-
ningens intresse utan vidare låta nulle Chau-
vin ikläda sig la robe.
Jag har något utförligt refererat denna
historia, emedan den bör ha ett visst aktua-
litetens intresse äfven i Sverige, då vi ju
sedan några månader nu ock ha en kvinn
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
