Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 5 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 353
lig juris doktor — och det dessutom en
dam, som ej undervisar i en flickskola, utan
redan från en af vårt äldsta statsuniversitets
professorskatedrar.
Ordningen kan snart komma till våra
jurister att diskutera liknande spörsmål som
de, med hvilka nulle Chauvin nu oroar deras
franska kollegor.
Paris, oktober 1897. Esse.
–––- *–––-
”Postkvinnop”.
jSlågra interiörer ur lifvet inom disken
på ett postkontor.
För Idun af Adam Lux.
(Forts. o. slut )
K
an gjorde ingen hemlighet af sin ring-
aktning för kvinnliga posttjänstemän.
Åke hade dock kommit rätt väl öfverens
med honom, fast tvistefrön visserligen ej
saknats.
Hans närmaste man var artig och che-
valieresk mot sina kvinnliga underlydande,
men det var en artighet, om hvars inne-
börd man ej ett ögonblick misstog sig
Den som bäst redde sig inför denna
öppna och dolda ovilja, var fröken Verner,
detta tack vare sitt goda hufvud och ett
visst uppenbart förakt, som hon visade hvar
och en, som ej behagade henne.
Liksom sina manliga kamrater fingo flic-
korna tura om att ha kvälltjänstgöring. Det
var en tjänstgöring, som var afskydd af
alla, därför att den ryckte en bort från
hemmet den tid det hade mest att ge.
Men för Åke var det den angenämaste
tid, han tillbragte på postkontoret, ty hans
kvälltjänstgöring inföll alltid samtidigt med
fröken Verners. Under sådana kvällar kunde
fröken Verner visa sig mycket vänlig mot
honom och dessa officiella på-tu-man-hand
förflöto vanligen på det viset att Åke gjorde
bådas arbete, medan fröken Verner pratade,
skrattade och sjöng, så att det gaf eko i
de tomma kontorslokalerna.
Det bedreEs mycken flirt under sådana
kvällar, och det föll nästan som af sig själft
att de två kamraterna en kväll blefvo »hem-
ligt förlofvade». Åke ville, att det skulle
eklateras, men hon genomdref, att förlof-
ningen skulle hemlighållas några månader,
Dagen efter denna händelse inträffade
dock något, som gaf dem annat att tänka
på än sin kärlek och försatte. hela post-
kontoret i uppror.
Af ett eller annat skäl tog chefen sig
för att under fröken Bergers frånvaro in-
ventera en kassa, för hvilken hon stod i
ansvar, och kassan befanns innehålla jämnt
25 kronor mindre än den skulle, beroende
på att fröken Berger, efter som det var i
slutet af månaden, hade lånat ur kassan
för att sedan lägga dit penningarna igen,
då hon erhållit, sin aflöning.
När sedan fröken Berger kom för att
tjänstgöra, upplyste chefen på ett brutalt
sätt henne om sin upptäckt och hotade med
anmälan och afsked, hvilket allt gjorde den
stackaren hardt när utom sig af sorg och
förskräckelse.
Hela personalen tog hennes parti mot
tyrannen, fröken Verner nyttjade skarpa
och fröken Almgren föraktfulla ord om hans
beteende, fröken Kos grät med den föro-
rättade, och fröken Karlsson grät ensam i
en slags rädsla för att det en annan gång
kunde vara hennes tur.
Så beslöts att man skulle utse en, som
ögonblickligen å samtligas vägnar skulle
öfverlämna de felande 25 kronorna till post-
mästaren och samtidigt afge en protest mot
hans handlingssätt. Det blef Åke, som åtog
sig ombudskapet och som utförde det och
därigenom ådrog sig chefens oförsonliga
ovilja. Samma dag hade alla flickorna en
kaffefest för sin riddare, och Åke kände sig
fullt belönad för sitt ädelmod.
En månad därefter hade Åkes chef genom
en del intriger lyckats få honom förflyttad
till ett annat mindre postkontor.
Afskedet från de kvinnliga kamraterna
hade en nästan rörande prägel, alla förstodo,
hvarför han kom bort, och kände sig lifligt
tacksamma mot honom. För Åke var det
svårast att skiljas från fröken Verner, och
trots hennes varma kyssar och tusen för-
säkringar om obrottslig trohet kände han
det, som de två för alltid skiljdes åt.
Två månader efter det han lämnat staden,
fick Åke följande bref från den, som blifvit
hans efterträdare:
Käre bror!
Jag lofvade dig, att ge dig några nyhe-
ter härifrån, och här har du dem.
Staden är ju ej otreflig, utan tvärtom,
men på kontoret är det ett h—e. Bråk
och trassel och oreda, så snart postmästa-
ren vänder ryggen till, och ibland ännu
värre, när han är där, som du nog vet.
Härom dagen förbjöd postmästaren alla kaffe-
kalas i vaktmästarerummet, hvilket natur-
ligt mottogs med tysta protester och ström-
mar af tårar.
För resten saknar nu oppositionen hufvud,
sedan fröken Verner gått och förlofvat sig.
Kan du gissa med hvem? Jo, med själfve
postmästarn. Jag hoppas du ej tar det
allt för hårdt!
Fröken Verner har tagit afsked från pos-
ten, och de skola gifta sig snart nog, säges
det.
Du skulle sett, när fröken Verner hög-
tidligt tog adjö af flickorna! De tycktes
alldeles ha glömt, huru skamligt hon svikit
deras fana. Fröken Berger var den enda,
som ej sade något till den blifvande post-
mästarinnan, de andra klappade och kysste
henne som hon minst skolat resa till Ame-
rika, och alla sågo de ut, som deras högsta
önskan varit att vara i hennes ställe.
Lilla fröken Karlsson lär skola förlofva
sig med »expeditören». Där får hon allt
en skön gosse — — •—!
Alla flickorna hälsa dig så mycket!
Din tillgifne Karl Eriksson.
Åke Väst tog ej underrättelsen om fröken
Verners förlofning så hårdt, men det för-
argade honom smått, att hon hade valt just
postmästaren.
–––-*–––––
I tjänarinnefrågan.
O
tan anspråk på att göra ett direkt inlägg i
tjänarinnefrågan, ber jag endast att få yttra
några ord med anledning af det, som redan
sagts i Idun.
Det synes mig, att inan i allmänhet ser tjäna-
rinnans ställning i allt för mörk dager. Det ny-
ligen gjorda inlägget af E. K. lämnar, hvad reda
och sakrikhet vidkommer, intet öfrigt att önska.
Men de paralleller,sömuppdragasmellanentjänst-
flickas och en fabriksflickas ställning, torde dock
tåla vid någon jämkning. De uppgifter, som
förf. lämnar, om den förras löneförhållanden och
fritider höra lyckligtvis till de ledsamma undan-
tagen, eller få de hänföras till de mindre be-
medlade hemmen med sin »ensampiga», men där
äfven husmodern är så betungad, att man san-
nerligen icke vet hvem man skall skänka största
medkänslan — husmodern eller tjänarinnan. Den
förra har de ekonomiska bekymren, omtanken
för det hela, och icke sällan en bräcklig hälsa
och en förfining, som lider af de betryckta, små
förhållandena, då däremot den senare vanligtvis
är oberörd af sin omgifning, visserligen har ett
styft arbete, men också mestadels god hälsa och
ett gladt lynne.
Men antingen tjänarinnan är »ensam» eller har
kamrater, så är det väl numera högst sällsynt att
hon nöjer sig med endast »en fritimme en och
annan sön- eller helgdag», såsom E. K. säger,
eller att hon har »i bästa fall fjorton timmars
arbetsdag» samt i lön 150 kr. Ett »därutöfver»
medgifver visserligen förf., men synes anse detta
såsom mindre vanligt.
Se här, huru mina egna tjänarinnor, och efter
hvad jag tyckt mig märka de flestas, ha det. I
lön ’ hvardera 12 kronor i månaden, 30 à 25 kro-
nor till julen, 10 kronor till Larsmessepengar,
hvarförutom då och dåerhålles någotdrickspengar,
så att allt som allt årslönen belöper sig till öfver
200 kronor. De börja sitt arbete kl. 1/s 8 om
morgonen och hålla på till kl. 7 e. m., hvarefter
de få arbeta åt sig själfva. Husan skall till denna
tid ha sofrummen i ordning och köksan har seder-
mera endast att servera oss vår lilla tebricka. Det
är visserligen nära på 12 timmars arbetsdag, men
granskar man saken närmare, är det ej så illa
som det låter. Ty livar och en erfaren husmo-
der vet nogsamt, hvilken färdighet tjänstflickan
besitter i att skaffa sig prat- och latstunder. Ar
betet i hemmet kan aldrig så kontrolleras och
systematiseras som i fabriken, är därför icke
heller så tröttande och kraftnedsättande. Kommer
så härtill den ojämförligt bättre kosten för tjänst-1
än fabriksflickan, så är äfven detta ett plus för
den förra framför den senare.
Hvad så frihetstiden för mina flickor beträffar,
så ha de i regel hvarannan söndag hvar ledig —
hela dagen om de så önska eller ock med undan-
tag af den lättare söndagsstädningen för husan
och den likaledes underlättade matlagningen för
köksan. Jag låter dem få ett bad på badinrätt-
ningen hvarannan lördag, och en eftermiddag
hvar i veckan få de gå ut att uträtta sina egna
ärenden, dock med förbehåll att de underrätta
om när de gå. Det säger sig själft att de ha sitt
eget rum, icke sämre utrustadt än d. s. k. bättre
flickornas i de mindre bemedlade hemmen.
Och sådan torde äfven de allra flesta tjänst-
flickornas ställning vara. De finnas, som ha det
mycket »gentilare», det vet jag nog. Och jag
vet också en del fruar, som gjort försök med att
gifva sina tjännarinnor ännu större frihet, så
t. ex. att de skulle få gå ut, utan att begära lof,
sedan de väl utträttat sina sysslor för dagen,
eller närhelst en ledig stund yppade sig — och
när yppar sig icke sådana i ett någorlunda väl
ordnadt hushåll? — såsom medan barnen äro i
skolan, eller efter middagen, då herrskapet tager
sin siesta och barnen leka i parken eller syssla
med läxorna. Finns »baby», ses denna om af
den af tjänstflickorna hvars tur det är att stanna
hemma. Men detta försök har slagit illa ut.
Det har visat sig att tjänstflickans både arbets
lust och moral tagit skada däraf. De okunniga
flickorna förstå i allmänhet nämligen blott att
antingen arbeta eller hemfalla åt — slams. Ju
mindre af det förra, dess mer af det senare.
Och här kunde framhållas, hvilken skuld våra
s. k. bättre herrar ha i det bedröfliga förhållan-
det, att de unga tjänstflickorna så illa veta att
använda sin fritid. Hårresande saker skulle
komma i dagen, om man refve litet i detta
sakförhållande, men kanske tycka de flesta, att
allt ligger utom den egentliga frågan. Här må
blott i förbigående påpekas, i fall någon annan
vill upptaga handsken, hurusom för några år
sedan svenska kvinnor till granskning upptogo
sed)ighetsförhållandena bland de svenska mjölk-
pigorna i Danmark, medan det tills datum högst
litet talats om det sedliga tillståndet bland de
unga kvinnor, vi stå i så daglig -och intim berö-
ring med. I synnerhet i småstäderna lär det
vara sorgligt.
»Gif din tjänarinna mycket mat och mycket
arbete samt så pass skälig lön, att hon kan, om
hon är skötsam, lägga af en styfver för ålder-
domen, då blir hon bra,» yttrade en gång en
gammal husmor, för hvilken en ung fru bekla-
gade sig öfver sitt trassel med pigorna. Och
jag tror den gamla fick rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
