Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 5 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 IDUN 1897
Att kvinnan af olika samhällsställning under de
senare decennierna utvecklat sig i högst betydlig
mån hvad bildning och kunskaper, upplysning
och humanitetssträfvanden samt ansvarighets
känsla beträffar, förnekar väl numera ingen. En
klass har dock blifvit efter: tjänstflickornas.
Hvarför? Emedan ingenting har gjorts för att
draga dem med in i de rörelser af olika slag,
som fört kvinnan framåt. De mångahanda väckel-
ser, som stått öfverklasskvinnan till buds, be-
höfva icke här påpekas. Och arbeterskau af fol-
ket och utom hemmet har påverkats af det in-
struktiva föreningsväsendet, af folktalare, folk-
bibliotek, stundom folkhögskolan och stundom
också genom de tillfällen till upplysning, som
humana arbetsgifvare äro måna om att förskaffa
sina arbetare.
Men från allt detta står tjänsteflickan utestängd.
Om hon tjänar i ett om blott någorlunda bildadt
hem, så kommer hon visserligen i kontakt med
det, som väsentligast uppfostrar till ett bättre
slag af människa. Men förhållandet är, att
det väl gifves många upplysta unga fruar, som
taga sina första tjänarinnor, besjälade af varmt
intresse för dem och önskan att kunna göra
något för dem, men att de, efter närmare be-
kantskap med den råvara de vilja förädla, bli
afkylda, ledsna och slutligen i tjänarinnan se
blott redskapet, hvaraf de äga att betjäna sig,
utan att öfverskrida befogenhetens gräns. Ty
de flickor, som veta att efter förtjänst uppskatta
matmoderns nitälskan till deras bästa, torde höra
till undantagen, då det däremot är nära på regel,
att de, från barnsben intagna af underklasshatet
och misstron mot de bättre lottade, gå ut i lifvet
till sitt arbete utan tillgifvenhet för detta senare
och med instinktartad motvilja för matmodern,
i hvilken de se nästan en fiende, från hvilken
det gäller att hänsynslöst tillkämpa sig så många
fördelar som möjligt.
Det talas så, ofta om att tjänarinnan, slafven,
efter att hela sitt lif ha släpat för andra, på
ålderdomen icke äger något att lefva af. Först
måste då frågas : hvem, med syfte att skaffa sig
ett lefvebröd, måste icke arbeta för andra? Ifrån
diplomaten ned till skoflikaren är det allas lott
att arbeta för andra och få det olika tillmätta
lefvebrödet eller äran i utbyte. För de flesta,
icke blott för tjänstflickorna, räcker vanligen
hvarken det ena eller andra, men i synnerhet
icke lefvebrödet, för ålderdomen. Tjänstflickan
delar här öde med flertalet. Se fattigvården, de
ålderstigne utblottades sista tillflykt —man skulle
ju kunna tro, att största procenten där utgjordes
af den gamla, utblottade pigan. Men så är ej
förhållandet. De flesta utgöras nog i stället af
de gamla utsläpade husmödrarna. Hvad blir det
då af tjänarinnan på ålderdomen? I några få fall
äger hon ju en samlad styfver, eljes blir hon gift
eller hyses af släktingar eller lefver på forna
matmödrars godhet, tminstoneär vindsskrubben
med sin bleka nöd långt ifrån regel.
Af hvad som sagts torde alltså framgå, att
tjänarinnans ställning-från en del fall tages allt-
för sentimentalt medlidsamt. Det gifves en annan
klass flickor, värda i oändligt högre grad all-
mänhetens medkänsla: butiksflickornas. Med en
lön af 20 till 50 kronor i månaden måste dessa
hålla sig med logis, kost, kläder och tvätt. Räcker
detta alltid? Blir något öfver till nöjen och ålder-
dom? Sträfva de icke också för andra? Många
ha väl föräldrahem, hvarifrån de ju erhålla någon
hjälp, men i fiere fall stå de utan eller äga så
fattiga sådana, att de snarare få hjälpa till med
det lilla de förtjäna. Och hvilket arbete sedan I
Stående från morgon till kväh, oftast oupphör-
ligt flyttande fram och åter tyngre och lättare
bördor. Och ständigt måste de visa samma tå-
liga intresse, samma artiga väsen, hur det än
månde se ut inom dem. Men hvilken matmoder
har ej fått vidkännas sin tjänstflickasbuttra humör
emellanåt — ja, blifvit snäst — ja, fått släppa
till litet af porslinet då och då, när »slafvinnan»
ansatts af det dåliga lynnet eller tycker att hon
bör hämnas liden eller inbillad oförrätt.
Stackars den butiksflicka, som försökte prak-
tisera dylikt!
Tagen äfven upp butiksflicksfrågan, mina da-
mer ! E. I.
Tjänarinnan oeh îabriksîliekan.
Att tjänarinnan är mer bunden och att hen-
nes tid är mer upptagen än fabriksflickans är
sant. Men är nu i själfva verket den senares
ställning så mycket bättre och eftersträfvansvär-
dare än tjänarinnans? Ja, kanske, om man ser
den med af socialistiska idéer och agitatorer skärpt
blick; men ifrån moralisk, etisk och sanitär, ja,
ifrån rent kvinnlig synpunkt är den det sanner-
ligen icke. Och det vore väl äfven värdt att
belysa fabriksarbeterskans lif, hennes arbete och
behållning däraf för lifvet samt uppdraga några
paralleller mellan henne och tjänarinnan, isyn-
nerhet för den sistnämndas skull, efter som fa-
briksarbetet står i så mycket högre kurs hos henne.
Fabriksarbeterskan har sin frihet under de tolf
à fjorton timmar fabriken icke tager henne i
anspråk — det är sant —• men låtom oss då
se just på hennes arbete och arbetets beskaffenhet!
Under de tio à tolf timmar hon arbetar på fa-
briken, vare sig den är af ena eller andra slaget,
är hon tvungen att utan uppehåll utföia ett en-
sidigt, enformigt, mången gång själsdödande
arbete, måhända utan att under hela denna
tid få ändra ställning, och utan tillfälle för
själs- och kroppsförmögenheter att utveckla sig
— då åter en tjänstflickas många olika bestyr
gifva kroppen en hälsosam rörelse och adla så-
väl hennes förstånd som eftertanke. Under sin
tjänstetid utbildas ju ofta tjänarinnan till en
duglig, mångkunnig kvinna, som sedan själf
ordentligt kan sköta om sitt eget hushåll och
egna barn. De många oordentliga arbetshemmen
i våra dagar, de många slarfviga, okunniga, slöa
mödrarna och hustrurna hafva väl oftare sitt ur-
sprung från fabriksflickornas led än från tjäna-
rinnornas.
Och det är ju ej gärna möjligt annatI
Dessa stackars flickor, hvilka kanske redan
som barn kastades in i fabrikens damm-mättade
»grottekvarn» och där dag efter dag arbeta som
automater och, sedan fritimman slagit, i de flesta
fall gå till ett »hem», där de »innebo» och där
de knappast hafva ett hörn, som de kunna kalla
sitt, kunna ju icke under sådana omständigheter
ägna sig åt husliga sysselsättningar eller på nå-
got sätt dana sig för det kall, som väl dock äfven
fabriksflickan innerst känner vara sitt — makans,
moderns och husmoderns. Att det likväl fin-
nes fabriksflickor, som hafva hem och föräldrar,
under hvilkas vård de stå och att förhållandena
för dessa då äro gynnsammare, kan icke förne-
kas.
Förutsättningarna att lättare falla offer för sjuk-
dom och allmän svaghet äro ock större för fa-
briksarbeterskan än för tjännarinnan. Först och
främst ligger det en sådan förutsättning i själfva
arbetets natur, och sedan lika mycket i dietiska
förhållanden. Då den tjänande flickan i regel får
stark, god och närande föda på regelbundet åter-
kommande tider, får kanske hennes syster på
fabriken en knapp och näringsfattig sådan, ja,
hon lefver kanske icke så sällan af kall, torr
mat och kaffe. Och om hon, förutsatt att hon
är i saknad af föräldravård, genom sjukdom
skulle blifva urståndsatt att arbeta, hvem tar då
en vänlig och vårdande hand om henne? Ar
hon icke då bra mycket sämre lottad än den
tjänande flickan, som väl i de allra flesta fall
kan påräkna hemmets tillsyn och läkarevård. —
Om fabriksflickan af sin aflöning kan göra fler
besparingar än tjänstflickan, lämnas därhän; båda
hafva en »tidsenlig» fallenhet att offra en stor
del af sin förtjänst på onödiga lyxartiklar, och
den förstnämnda har blott bättre tid och tillfälle
att plottra bort sina pengar äfven på sällskap
och nöjen, dessa icke alltid af bästa slaget. Huru
skall hon ock kunna välja det bästa, oerfaren
som hon är, omgifven som hon kanske varit på
fabriken af dåliga och lättsinniga kamrater, utan
någon som vill varna, stödja och leda henne?
Tjänarinnan åter kan içke, om också omedvetet,
undgå ett godt hems och goda bildade männi-
skors uppfostrande inflytande.
Fanny Chrysander.
–––- ❖–––-
Up notisboken.
Iduns tryckeri — kungl. hofbok
tryckeri. En underrättelse, som nog kom-
mer att intressera vår tidnings hela läse-
krets, hafva vi att här meddela, den näm-
ligen, att h. maj:t konungen den 3 dennes
behagat tillerkänna Iduns tryckeri titeln
kungl. hofboktryckeri.
Som bekant är Iduns tryckeri ett af
landets största och bäst kvalificerade, och
från detsamma har utgått en hel mängd
framstående arbeten. Vi vilja här ur mängden
endast erinra om det af konungen bekosta-
de praktverket öfver svenska statens gobeliner
af hofintendenten Bottiger, praktupplagorna
af Snoilskys »Svenska bilder» och Anna
Maria Lenngrens dikter, k. Akademiens för
de fria konsterna festskrift, den svenska
originalupplagan af Dorés bibelverk och nu
senast med anledning af konungens regerings-
jubileum utgifna praktupplagan af högstden-
sammes dikter, d:r Rydfors’ arbete »Konung
Oscar II och Sveriges folk» samt d:r Lincks
»Konung Oscar II» ra. m. m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
