Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 5 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 1D U N 355
Teater och musik.
Kungl. operan. Det parti, hvarmed fru Sigrid
Arnoldson afslutade sitt senaste gästspel härstä-
des, var Julias i Gounods opera »Romeo och
Julia». Att fru A. under detta gästspel visat
sig som en verklig konstnär, torde de flests vara
ense om, säga på somliga håll hvad man vill.
Och detta bekräftades ännu mera genom hen-
nes förträffliga utförande af Julias ingalunda
lätta roll. Näst Jjakmé sätta vi denna uppgift
för fru A. främst bland dem, i hvilka hon här
uppträdt. Hur fint var ej hennes spel, hur vac-
ker hennes sång! Oaktadt stämman ju som be-
kant ej är stor och stundom kan förefalla något
spröd, förmår sångerskan att, då så behöfves,
förläna den både; volym och klang, som göra
den väl gällande äfven i ensemblen. Fru A.,
som denna gång härifrån medför en rik skörd
af lager och blommor, har vid hvarje afton haft
att glädja sig åt fullt eller nästan fullt hus och
det lifligaste bifall.
— Södra teatern. Det skrattades så kraftigt
och hjärtligt där uppe på Mosebackehöjden i
måndags kväll, att det bör ha gifvit eko öfver
halfva staden. Och det ekot skall helt visst
locka en ringlande lång ström af teaterbesökare
upp genom hisskorgarne de närmaste veckorna.
Hvad som slik kraftig verkan åstadkom var »Den
förlorade sonen», en fransk fars af två fransk-
franska herrar, en galenskapernas galenskap, som
nu öfversattes på det gemytligaste »Söder»-mål
af »Södrans» dugande krafter. Någon specifika-
tion är lika obehöflig som ogörlig på en vinkel-
hakes knappt tillmätta utrymme. Alla voro med
och alla voro bra. Men allra bäst var frö-
ken Hjorth, när hon dansade sin stora spanska
dans i andra akten. Det tyckte hela publiken
och det sade den ifrån, så att gipsen rök från
taksparrarne.
Ja, nöjda voro vi, så nöjda till och med att
vi på hemvägen lofvade oss själfva att tiga still
om den s. k. förpjäsen. Dock må det vara oss
tillåtet att antyda, att den slutar vid pass kloc-
kan 8.
— Musikföreningen gaf sin första konsert för
säsongen i går torsdag. Vi kunna af naturliga
skäl nu endast nämna, att programmet upptog
F. Mendelssohns berömda oratorium »Paulus», och
att bland de under professor Nerudas ledning
medverkande funnos sådana förmågor som fru
Dina Edling, fröken Ester Sidner och hr Salomon
Smith. Till ett närmare omnämnande få vi åter-
komma i nästa nummer.
— Fru Dagmar Möller gaf i tisdags åter en af
sina omtyckta romansaftnar, denna gång efter
ett alltigenom danskt program. Ej mindre än
nio olika tonsättare voro representerade, däri-
bland Gade, Heise, Lange-Miiller m. fl. Med
fru Möllers särdeles framstående egenskaper
som romanssångerska — i denna bransch står
hon otvifvelaktigt främst hos oss - var det gif-
vet, att de sinsemellan så olikartade sångerna
skulle komma till sin fulla rätt. Den friska och
varma stämman, hvars höjdtoner äro något tun-
na, stödes af ett klart och korrekt textuttal, en
intelligent uppfattning och ett alltigenom konst-
närligt utförande, hvadan framgången på förhand
är alldeles gifven. i Bland sånger, som särskildt
tycktes slå an, torde böra nämnas Heises »Lille
Karen», Gades »Farvel lille Gretel» samt Lange-
Müllers »På fjeldet» och »Alverden er syg». Vär-
defullt biträde lämnades af hr Oskar Lejdström,
som med vanlig omvårdnad och vid god disposi-
tion utförde ett par sånger och tillsammans med
soarégifvarinnan en duett »Sommerfuglefangst»
af Steenborg. Ackompagnemanget sköttes hela
aftonen på det förträffligaste sätt af hr Wilhelm
Stenhammar. Publiken var ganska talrik, men
märkvärdigt nog ej fulltalig.
Filharmoniska sällskapet ämnar under inneva-
rande musikår gifva tre abonnementskonserter
under ledning af sin dirigent hr Vilhelm Sten-
hammar. Programmet till första konserten, hvil
ken skall äga rum inom fem veckor, är samman-
satt af V. Stenhammars invigningskantat till
årets Stockholmsutställning, Joh. Brahms här
hittills okända Rhapsodie ur Göthes »Harzreise»
(för altsolo, manskör och orkester), Spinnvisan
och Balladen (för fruntimmerskör, sopransolo och
orkester) ur B. Wagners »Flygande Holländaren»
samt orkesterstycken och solosång.
––- –––––-
Romanarket för veckan
måste på grund af detta nummers stora om-
fattning uteslutas, och medfölja i stället två
romanark i nästa vecka.
Juvelerare
K. ANDERSON
1 Jakobstorj? 1
Gn septembersaga.
Af Mari Mihi.
en däfna, månlösa höstkvällen hade skrämt
inom hus alla badgäster, som ännu dröjt
sig kvar på Saltskär, hade drifvit dem in i sina
gistna, oeldade korthus, där de sutto och kurade
i skumrasket omkring tebrickan, under det her-
rarne med dvalna händer ordnade de tjugusex
papperslapparne på femtioälfva olika vis för att
få en kvistig vira bedrifbar, innan de med en
hopplös axelryckning, följd af en hädelse åt
lyckan, slängde dem i bordet och satte beten.
Strandpromenadens långa länga, döpt, jag vet
ej hvarför, till Den smala vägen, tycktes ändt-
ligen börja uppbära sin trånga titel. Trist och
enslig låg den där, trumpet bidande öfvergifven-
heten; dess djupa, regnbundna flygsand,förrådde
ej mera något namn, vårdslöst tecknadt med
parasollspetsen af en sysslolös, behandskad hand,
präglades ej som förr af tenniskängornas rutade
gummisulor.
Men då och då singlade sakta ett vissnadt,
frostbitet kastanjeblad ned till dem, som fallit
förut, småningom samlades de därnere att
skrumpna, multna och förintas, de fordom lyck-
liga, som skälft af fröjd, af minutens jublande
fröjd vid vindens svala, flyktiga kyss.
Villa Vestra, Saltskärs stoltaste sommarpa-
lats, bjöd dock i sorglös dristighet nordens kulna,
skumögda september spetsen, där den låg och
tindrade ljkt en exotiskt ’brokig japanesisk pap-
perslykta i en syrénberså. Från de öppnade
fönstren vällde i vida vågor ett stort, varmt ljus-
sken, hvars skilda reflexer mot det vindlösa
hafvets kvällsömniga dyningar togo sig ut som
slingrande, trollguldskimrande spiraler, de där
långsamt och beständigt tycktes borra sig ned
i det svarta, blanka djupet.
Ett tjogtal väl klädda, leende och världsvana
män och kvinnor sade hvarandra små älskvärda
elakheter på ett stilla och fridfullt, kanske litet
vårdslöst sätt i den rymligt tilltagna salongen,
hvars fadda karaktär af tillfällighetsbostad skick-
ligt maskerades af en massa moderna, praktiska
och stillösa möbler jämte hvarjehanda grann-
låtsgrejor från alla fyra väderstrecken, en sam-
mangyttring, hvari särskildt yngre fruar älska
att gifva gestalt åt förlofningstidens skiftande
funderingar på det blifvande hemmet, och som
förvandlar det, hvilket annars så att säga skulle
stöta i möbelmagasin till det trefligaste tillhåll
man någonsin kan drömma sig.
Jag har ofta tänkt, att om någon fjärrskå-
dande »modern aand» ville stänga till ett dylikt
rum och bryta axet af nyckeln samt lagligen
förordna, att det ej finge öppnas på ett par
hundra år, skulle det framställa en vida mera
helgjuten bild af vår tid samt det i mångt och
mycket konstiga och beaktansvärda och fina och
idiotiska däri, än hvad ett dussin senfödde forn-
tidsforskare kunna rå med, de där en gång
skola slå sig ned och med tillhjälp af de kul-
turhistoriska samlingarnas årtullar och urvisare
arbeta sig skalliga för att fröjda en häpen värld
med skildringen af, huru du och jag egentligen
hade det i nådens år 1897. Detta är en tanke,
som fördelaktigt skiljer sig från de flesta andra
därutinnan, att den måhända vore värd hand-
lingens äreskrud.
Saltskär hade från begynnelsen varit ett
skäligen anspråkslöst samhälle, som låg och sof
borta i en afkrok, där Bohusläns kala klippor
halka ned i Kattegatt, en bortskymd plats i lä
om stora stråkvägen, där man badade och seg-
lade, skvallrade och friade på ett mildt och öf-
verseende sätt, som hade föga gemensamt med
yrkesbadorternas skandalhunger och toalettom-
byten. Så hade det varit, och så vore det väl
än, om inte Lizzie Wahren råkat dödligt stöta
sig med de öfriga direktionsmedlemmarna i
Marstrand och likt Aeneas kuskat i väg att
eröfra sig ett nytt rike. Hon hade hört Saltskär
omtalas såsom en sla^s halfvild näjd, och som
det äfventyrliga alltid haft sin dragningskraft,
for hon dit med sin kammarjungfru, sina pudlar,
sin Fritz, sina nitton koffertar och sin dottpr.
Ortens stillsamma, beskedliga societet verkade
för mycket kalikå; endast ett fåtal däraf be-
fanns tillräckligt märkvärdigt att slippa in i Villa
Vestra, men till förstärkning lät hon i dussintal
sina vera-violettadoftande biljetter med de ut-
dragna, svårlästa bokstäfverna löpa riket rundt
med upprop till sina vintervänner att hjälpa
henne slå ihjäl eremitstämningen på Saltskär
och att göra platsen på modet.
Så kommo Brandlings dit med Berndt Bergk
och Tarras Ulff jämte en del älskvärda och väl-
uppfostrade dagdrifvare, som jagat på Vallö ett
par veckor mot sensommaren, så att sedan
ytterligare ett slags pensioneradt, preussiskt
Gud-vet-hvad-Rath samt en gammal siratlig
mrs Leighton med fyra långa, slanka, evigt rod-
nande döttrar blifvit indragna i cirkeln, fick
Lizzie Wahren slutligen ihop ett litet elithof,
som hon styrde med den samlade erfarenheten
af ett obestämdt antal säsonger.
Många människor undrade och undra för-
modligen ännu, om fru Wahren någonsin haft
hvad man kallar tråkigt, om hon lefvat hvardags-
människans gråa lif en enda dag af sin fladdrande
lyxtillvaro. Att spåra det i hennes drag hade
aldrig gått för sig, och inte var det stort värdt
att komma med några enfaldiga funderingar, om
hon sörjt sin dotters fader, ty Hack Wahren
hade hunnit ställa till med så mycket krångel
och vidlyftigheter under den korta tid, .som blef
hans, att då han för evigt lade ihop sina spotska
ögon efter sin sista filet à la Wahrendorff, fanns
det inte en lefvande själ, som önskade honom
tillbaka till denna jordiska skröpligheten.
Med sin af sporttermer och slangord myll-
rande, på de mest oväntade uppslag bjudande
konversation, med sin ypperligt eleganta, orm-
likt smidiga figur, iförd en toalett, hvilken mera
stämde med hennes utseende än ålder, föreföll
hon baron Brandling föga olik den stolta, strå-
lande flicka, som satte hans äfventyrarehjärta i
brand i midten på 70-talet, då han tog sina
första fjät på politikens vingliga, försåtliga stråt.
Flott karl för resten, Erland Brandling, och
den ende man i världen, till hvilken Lizzie
Wahren tvingats se upp; alla de andra hade
endast sett upp till henne. Han lefde midt uppe
i striden, stod där rak och förbindlig med sin
orubbliga tro på lyckan i politikens och konjunk-
turernas svindlande hvirfvel, rastlöst kämpande
för. sitt långsamt vikande partis bestånd och
sin ställnings hållbarhet med ett lejonmod, som
förde tanken långt tillbaka, bort till renässan-
sens storsvenske hjältar, hvars direkte ättling
han var. Då och då lyckades han fördelaktigt
afyttra en skog eller löpte någon af hans hästar
sig till ett pris, hvilket skänkte både ägaren och
djuret en smula andrum. Han hade en fenome-
nal förmåga att jonglera med sina affärer, att
med yrkesspelarens fatalistiska kallblodighet se
den mest kritiska situation i hvitögat; han skulle
gjort sig ett namn som finansminister i Portugal,
ehuru det torde vara osäkert, om han skulle
antagit en kallelse därtill.
Dottern var i allo fadern lik, en duktig,
ostyrig tös, ett världens barn, en ärkesnobb med
armar och ben, som slängde åt alla tänkbara
håll, men alltid med en viss grace, fullflugen i
alla sorters onyttiga talanger samt hjälplöst
okunnig om till och med begreppet huslighet.
Med sitt ötver öronen nedkammade, rika, burriga
hår, gult som korset i Sveriges fana och fritt
från svenskornas ledsamma nationallyte att för-
tunnas vid tinningarna, med sin högblå, dristiga
blick påminde långa Mari Ann närmast om en
vacker, äfventyrslysten page från drottning
Kerstins glada hof.
Sedan hon till banjo sjungit några af Yvette
Guilberts och Cissie Lofthus’ visor, med öfver-
dådig lefnadslust ackompagnerade af hennes
från allt slags pryderi kemiskt rena fölungs-
fasoner, hvilket allt drifvit purpurn högre på de
fyra misserna Leightons mjälla, anglosachsiska
persikokinder, strök hon omkring en stund bland
sällskapet, lotsande sig fram mellan atenienner
och konsolbord, urnor och blomstergrupper med
samma säkerhet som ett skalligt boulevardlejon
på Pavillon d’Armenonville, muntert pladdrande
en hel hoper, som alldeles lika gärna kunnat
förbli osagdt, tills hon hamnade bredvid honom,
som en gång varit hennes skolflickskärleks blå-
aste dröm.
Hans granne vid supén hade nyss dragis sig
tillbaka för att intaga sina järnpiller, och nu satt
han där vårdslöst tillbakakastad i en emma med
blicken ännu dröjande vid den dörr, hvarigenom
Märta Wahren försvunnit.
Nej, det var inte mycket kvar af det, som
gjort Berndt Bergk till »den vackraste karlen
på sin tid». Det glesa håret hade ljusnat starkt
vid tinningarna, den skarpa gåsfoten vid ögon-
vinkeln samt de bruna, ovaxadt nedhängande
mustascherna gåfvo något trött och utslitet åt
den högdragna, härjade profilen.
»Har du några cigaretter på dig? — Jaså,
tackl Murattis, nåja di går ju an. Märkvärdigt,
att du aldrig fått smak på Fennia. — Isch, hvad
tror du det bekommer mig, om gumman Leigh-
Modernast!
Solidast!
Billigast!
Ringar, Armband, Kedjor, Silfverarbeten,
Broscher, Kedjearmband, Nålar, Bordsilfver.
Bref besvaras omgående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
