Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 12 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 IDUN 1879
Ett par gamla mässingslampetter och krona
äro visst utom klocka det enda, som fattas för
att göra salen komplett. Har jag äfven en stor
öppen spisel, ett par stolar samt brasdyna fram-
för den, tror jag ej, jag kan önska mig mer.
Väggarna vill jag ej förstöra med några tvifvel-
aktiga prydnader.
I min salong kan jag ej fä nog mycket. Små
trefliga grupper här och hvar, piano, skärmar,
blommor, böcker, konstsaker. En och annan
liten pärla till tafla, tidskrifter och fotografier,
ett förtjusande litet kaos.
Tack vare en och annan auktion och liten un-
dangömd möbelaffär har jag några små skåp,
en sekretär, litet gammalt porslin, gravyrer etc.
Plysch och tapisseriarbeten äro alldeles bann-
lysta.
Nu till min mans skrifrum. Ja, jag möblerar,
få se om han gillar.
Möbel af mahogny, soffa med förgyllda lejon-
tassar, den och stolarna klädda med höggul eller
högröd damast. En rak mahognybyrå samt mitt
lilla sybord med uppstående messingskant passa
förträffligt.
Ett bokskåp med mycket böcker. Detta blir
visst hvardagsrummet, så det bonar jag om med
fönstertäcken, mattor och draperier. Hvarsin
skön hvilstol samt vid sidan af den ett litet lågt,
åttkantigt rökbord, hvarpå vi kunna hafva vår
bok, tidning, kaffekopp och hvarför ej litet rök-
verk äfven.
Ja, naturligtvis kan jag ej räkna upp allt,
hvad som tarfvas i ett hem, endast något så
när gifva en bild af, hur jag tänkt mig mitt,
och finner ni, att jag allt för mycket vändt mig
till forntiden för att få- ihop ingredienserna där-
till, så svarar jag, att så länge ej nutiden bju-
der på något bättre, så är det bäst att hålla sig
till det gamla goda.
Isa.
–––––*–––––
Kvinnoöden och
kvinnobilder.
För Idun af Birger Schöldström.
Emilie Plater.
Till segerstrider ej jag rycker ut:
Jag får ej se uppståndelsens minut.
Men, själf af fädernas exempel väckt,
Jag går att minne bli för eftersläkt.
Snoilslcy: »Den polske frivillige.»
För ej länge sedan har i Sveriges hufvud-
stad en framstående skriftställare, hr Alfred
Jensen, i en räcka liffulla och medryckande
föredrag skildrat de stora skalder, hvilka i
vårt århundrade framträdt inom Polens lit-
teratur, och i hvilkas sånger det under
främlingsoket suckande landets folkkarak-
tär och politiska öden afspeglas.
En af dessa föreläsningar spelade delvis
mot bakgrunden af det för Polen lika olyck-
liga som ärofulla frihetskriget 1831.
Och vid åhörandet af detta föredrag strå-
lade fram i mitt minne den unga hjältinna,
hvars bild och namnteckning här — efter
original i Kungl. Biblioteket — ses.
För Iduns allra flesta läsarinnor torde
hennes namn hittills varit alldeles okändt,
men deras mormödrar och farmödrar kunde
kanske tala om den tid, deras barndom,
då vida omkring i världen flög ryktet om
hennes fosterlandskärlek, bevisad genom
hennes bedrifter och beseglad genom hennes
död, den tid, då föräldrar, äfven i Sverige,
uppkallade sina nyfödda döttrar efter Emi-
lie Plater.
Grefvinnan Emilie Plater tillhörde en af
de förnämsta adelsfamiljerna, en af svärds-
riddarsläkterna i Lithauen och var född i
Wilkomierz 1812. Sin första ungdom till-
bragte hon å en af sina föräldrars stam-
gods. Det dystra, gamla slottet och den en-
samhet, som rådde öfver nejden, utvecklade
hos henne en tidig benägenhet för allvar-
liga tankar och sysselsättningar. Sina jämn-
årigas barnsliga lekar undvek den lilla flic-
kan, som lade i dagen en energi och ett
kunskapsbegär, som gingo i jämnbredd med
hennes allvarliga lynne. Med otrolig lätthet
lärde hon främmande språk, och vid 16 års
ålder läste och skref hon med färdighet
polska, franska, tyska och italienska. Af-
ven i teckning hade hon uppnått en vac-
ker färdighet. Men mest öfverlämnade hon
sig åt historiens studium, och hennes foster-
lands häfdaböcker sysselsatte henne förnäm-
ligast. Hvarje blad af dessa, hvilka bevara
minnena af så mycken ära och så stora
olyckor, var för henne en källa till ytter-
ligare allvarliga betraktelser. Emellertid för-
glömdes ej heller vid hennes uppfostran öf-
vandet af de talanger, hvarmed den bildade
kvinnan försvarar sin plats inom det förfi-
nade sällskapslifvet. Då hon vid 17 års
ålder infördes i detta lif, väckte hon också
uppmärksamhet och hyllning, och flere gif-
termålsanbud gjordes henne, bl. a. af en
rysk general, men hon afslog dem alla.
Vid denna tid inträffade en händelse in-
om hennes familj, hvilken gjorde Emilies
sinne ännu allvarligare. Hennes fader, grefve
Xaver Plater, och hennes moder, grefvinnan
Anna von Mohl, beslöto att gifva det dishar-
moniska äktenskap, som länge rådt dem
emellan, en upplösning genom laglig skils-
mässa. Med modern, hvilken skildras såsom
en bildad, dygdig och saktmodig kvinna,
drog dottern sig nu tillbaka ur sällskaps-
lifvet och bosatte sig ånyo på landet, hos
en äldre kvinnlig släkting. Här började hon
finna nöje i att ströfva kring i trakten, dels
till fots, dels till häst, hvarjämte hon lärde
sig fäkta och handtera skjutvapen; särskildt
öfvade hon sig dagligen i målskjutning,
däri hon snart närmade sig mästerskapet.
Det var liksom hon anat den bestämmelse,
hvilken skulle blifva hennes återstående
korta lifs, och velat förbereda sig till att fullt
rustad möta densamma.
De politiska rörelserna i Polen, hvilka
ledde till 1830—31 års frihetskrig, hade
emellertid börjat, och en medlem af Jf1 ies
familj, hennes kusin grefve Michaë a el’’
blef invecklad däri, men upptäck*"6® oc.
dömdes att som simpel soldat instlc as 1
ett ryskt regemente, och detta greP en
patriotiska flickan djupt. Ett ännu har<^al’e
slag drabbade henne, då modern 18°® a6_
led. Hon ansåg sig nu böra endast *e*>va
för fosterlandet, och från denna tid var *ien‘
nes glödande längtan fäst vid den bidade
dag, då stridssignalen skulle ljuda.
Denna dag kom, och underrättelsen om
insurrektionen i Warschau utbredde sig med
löpeldens fart öfver hela Lithauen. Polen
kallade sina lithaueske bröder till vapen och
lithauerne flammade af begär att strida för
Polens frihet. Alla voro intagna af den
stora tanken att återupprätta Polens frihet
och oafhängighet.
Emilie Plater beslöt att i Lithauen an-
tända frihetsgnistan. En söndagsmiddag,
då folket strömmade ur kyrkorna, visade hon
sig i Duzioty, några få mil från Dünaburg,
med nationalfanan i hand, samlande folket
kring sig, och uppmanade i glödande orda-
lag männen att gripa till vapen. Man mot-
tog hennes uppmaning med jubel, och inom
några timmar var en friskara bildad, hvil-
ken med den modiga flickan i spetsen mar-
scherade mot två i närheten garnisonerade
ryska regementen, hvilka man hoppades öf-
verraska. Kommendanten på Diinaburg hade
dock fått kännedom om den började revol-
ten, och båda regementena stodo uppställda
i slaktlinie. Icke desto mindre angrep Emi-
lie med sin skara, och det med den fram-
gång att ryssarne efter ett par timmars
strid nödgades slå till reträtt, lämnande ef-
ter sig ett stort antal döda och sårade.
Detta var början till Emilie Platers hjälte-
dater. Hon visade sig snart inpå själfva.
polska området med sin friskara, den hon
själf kommenderade, biträdd af sin kusin
grefve Cesar Plater samt en ung fröken
Maria Raszanowitz, hvilken tjänstgjorde som
hennes adjutant. Hennes kår blef emeller-
tid till slut upprifven af en öfverlägsen fi-
endtlig styrka och hon själf sårad. Knap-
past hade såren hunnit läkas, förrän Emilie
åter stod midt i stridsvimlet. Hon och Ma-
ria togo nu anställning i ett wolhyniskt
jägareregemente, där de kämpade modigt
och trotsade hvarje fara. Där striden var
som häftigast, såg man de båda unga flic-
korna främst i leden och ofta trodde man
dem vara förlorade i kulregnet eller mellan
sabelhuggen. De voro sitt regementes stolt-
het.
General Gielgud utnämnde henne till kap-
ten för l:stakompaniet i det l:sta lithaui-
ska regementet. Hon hängaf sig åt studiet
af militäriska manövrer ; tröttande marscher,
junisolens brännande hetta, nätternas kyla,
allt uthärdade hon med tålamod; hon var
ett exempel för sina soldater, hvilka ej trött-
nade att beundra henne. Men hennes hälsa
blef dock angripen, och det var under en
börjande feber hon uppställde sitt kompani,
när vid Kowno hennes regemente beordrats
att under öfverste Kiekiernicki hindra rys-
sarnes angrepp mot en strategiskt viktig
punkt. En oförsiktighet af öfversten afgjor-
de striden till polackarnes nackdel, och hela
hans regemente blef upprifvet. Ställd på
högra flygeln, hade Emilie Plater i flere
timmar hållit stånd med sitt kompani, hvil-
ket med bajonetterna mottog det ena ryska
anfallet efter det andra; men fram mot af-
tonen nödgades hon retirera för öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
