Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 12 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 361
makten. Hon lät doek fienden dyrt betala
hvarje fjät hon öfverlämnade åt honom. Man
kämpade man mot man. Emilie stod om-
gifven med en vall af sårade och döde, då
öfverste Kiekiernicki fick syn på henne,
hoppade af sin häst och med halft våld
lyfte upp henne i sadeln, besvärjande henne
att söka rädda sitt lif. Ögonblicket därpå
var han själf omringad och tillfångatagen,
men Emilie jagade i sporrsträck midt emel-
lan kosackhoparne och lyckades rödja sig
en med slagna fiender höljd väg.
Några dagar efter det olyckliga slaget vid
Kowno syntes en grupp af tre personer,
klädda i grofva linnerockar <jch små san-
daler af bark på fotterna, smyga sig fram
mellan skogarne och träsken i palatinatet
Augostowo. Men deras fina anletsdrag för-
rådde deras härkomst, likasom ock de under
kläderna dolda vapnen tillkännagåfvo, att
de tillhörde den upplösta polska armékår,
som nu likt vilda djur jagades af kosac-
kerna. De två af flyktingarne buro den
tredje: det var den trogna Maria och grefve
Cesar Plater, hvilka sålunda förde med sig
den alldeles utmattade, febeisjuka Emilie.
Mot natten funno de en skogvaktarkoja,
där den sjuka fick någon stunds hvila. Skog-
vaktarhustrun igenkände den unga grefvin-
nan Plater och fick sändt bud till en när-
liggande herregård, bebodd af ett patriotiskt
polskt herrskap; dit bars Emilie för att
kunna få bättre vård.
Dock, hennes lifslåga flämtade allt mat-
tare och mattare, och utslocknandets stund
var synbarligen nära. Emilie bad att få sin
sabel till sig, tryckte den mot sitt hjärta
och hviskade: »Låt mig få den med i graf-
ven.» Därpå mottog hon dödssakramentet
och utandades sitt jordiska lif. Det var den
23 december 1831.
Hon jordfästes i tysthet. Hela landet
var öfversvämmadt af ryska trupper, och
huru kunde man under sådana omständig-
heter gifva henne en frihetshjältinnas äre-
betygelser ! Intet tal hölls vid hennes graf,
och endast ett träkors sattes därpå.
Men i polske skalders sånger hedras den
19-åriga hjältinnans bedrifter, i polska hjär-
tan bor martyrens minne och i hoppet om
Polens slutliga befrielse lefver hennes ädla
ande.
–––-❖–––-
”Postkvinnop”.
I Jå redaktionen i senast föregående num-
mer beredde en plats för Adam Lux’
uppsats »Postkvinnor», insågo vi till fullo,
att denna snart skulle framkalla genmälen.
Vi voro själfva ingalunda blinda för den
ensidighet och öfverdrift, hvartill dess förf.
gjort sig skyldig, låt vara att han själf är
en inom postverket sedan många år anställd
och med dess förhållanden förtrogen person.
Vi tänkte dock som så, att han gärna måtte
»ropa i skogen» — han skulle förvisso
»få svar». Det kunde ej skada, att äfven
våra vid posten arbetande systrars förhållan-
den en gång komme på tapeten i Idun;
och att våra spalter, nu som alltid, skola
stå öppna för en oväldig diskussion, därpå
behöfde ej någon af våra vänner tvifla.
Hvad vi väntade har inträffat. Ridderligt
varmhjärtadt tar i dag en erfaren gammal
postmästare —- som för oss personligen gif-
vit sig tillkänna —- postkvinnornas försvar,,
och vi äro liksom han själf öfvertygade, att
han skall följas af flere. Hans skrifvelse
lyder:
Till Red. af Idun.
I de två senaste numren af eder ärade
tidning har en hr Adam Lux skildrat »post-
kvinnornas» lif inom disken på ett post-
kontor. Detta har emellertid skett på ett
sådant sätt, att det väckt både förvåning
och förtrytelse inom postkåren och natur-
ligtvis mest bland dess feminina del.
Att gensagor mot dessa hr Lux’ interiö-
rer ej komma att utebli, tar jag för gifvet.
Helt säkert skall mer än en både värdigare
och bättre rustad riddare än en gammal,
skröplig gubbe känna sig uppfordrad bryta
en lans för damerna i posten. Måhända
skall också någon bland de angripna vara
»karl» att gifva hr Lux svar på tal. Vare
härmed huru som helst, känner sig en gam-
mal postmästare, som under flere decennier
haft kvinnor som biträde, manad hålla en
liten vidräkning med dessa interiörer.
Jag har dock litet svårt besluta mig för,
om jag skall ta dessa skildringar från den
allvarsamma eller komiska sidan. Har hr
Lux’ afsikt varit att åstadkomma en verk-
lighetsbild ur »postkvinnornas» lif, så har
detta totalt misslyckats, ty ingen, som aldrig
så litet känner till förhållandena, kan väl
tro, att dessa ointresserade, dåsiga, utsvultna,
giftassjuka och t. o. m. litet »långfingriga»
fjollor, som hr Lux presenterade för Iduns
läsekrets, äro typiska representanter för den
kvinnliga delen af svenska postkåren. De
kunna ej betraktas annat än som karrika-
tyrer. För sådana äro våra skämttidningar
lämpligare plats än det pressorgan, som tagit
till sin speciella uppgift att häfda kvinnans
sociala ställning. En karrikatyr kan gärna
vara litet elak, om den är kvick; men är
den både elak, dum och tråkig, då har den
ingenstädes sitt berättigande. Jag tviflar
på, att någon funnit dessa »interiörer»
spirituella, men elaka äro de odisputabelt.
Man vore nästan frestad tro, att det funnes
litet jalousie de metier med i spelet.
Tillåt mig säga er, hr Lux, att på ett
postkontor, där 4 à 5 kvinnliga biträden äro
anställda, ha de nog annat att göra under
expeditionstiden än hålla kaffekonselj och
sköta kurtisen; och jag betviflar, att t. o. m.
en sådan Don Juan som hr Åke Wäst skulle
lyckas förmå sina kvinnliga arbetskamrater
att svika sin plikt och försumma sina göro-
mål, ty ni skall veta, att det just är plikt-
känslan och samvetsgrannheten, som jag
under min långa tjänstetid funnit vara ut-
märkande egenskaper hos de kvinnliga biträ-
den, jag haft med att göra. Jag har också
funnit både intresse för och duglighet i
tjänsten hos dessa i lika hög grad som hos
deras manliga kamrater.
Fordringarna på allmän bildning och spe-
ciell fackkunskap äro ju ock lika för såväl
manliga som kvinnliga postfunktionärer. Ni
bör därför ej glömma, att det är med bil-
dade kvinnor, ni har att göra. Hvarje
flicka, som vunnit anställning i postverkets
tjänst, måste nämligen anses ha ungefär
studentkunskaper.
Det vore väl för mycket begärdt att å-
lägga de unga damer, som ägna sig åt
postverkets tjänst, celibat. Jag antar, att
det egna hemmet hägrar för dem lika väl.
som för hvarje annan flicka. Genom sin
i ekonomiskt hänseende relativt betryggade
ställning äro de dock befriade från att be-
trakta äktenskapet som en försörjningsin-
rättning. De torde nog i allmänhet före-
draga sin visserligen sträfsamma, men dock
oberoende ställning framför att länka sina
öden med någon ung herre af herr Åke
Wästs cert.
Mycket mera skulle jag ha lust att säga,
men fruktar att för mycket inkräkta på
utrymmet. Jag vill därför endast tillägga,
att jag ej alls undrar på, att min confrater
så fort som möjligt försökte bli af med
unge herr Åke Wäst. Hetlefrad som alla
gamla postmästare, tror jag nästan, att jag
låtit honom före afresan göra bekantskap
med mitt fäderneärfda spanska rör.
Onkel Adam junior.
Sagan om en tanke.
För Idun af KarI Erik Forsshmd.
M et var en gång en människa, som skulle
till att dö.
Hon hade left ett rikt och fullt lif, hade
verkat mycket och älskat än mer, och hon
väntade på döden som på den lugna söm-
nen efter en lång och lycklig dag.
Hennes händer, som mest burit andras
bördor, lågo redan matta och hvita utsträckta
på det röda täcket. Solen låg in genom
fönstret, och den döendes ögon, som med
sitt varma leende lyst upp mörkret för
många, de sågo nu rätt in i solen, som om
deras blickar i stilla sång vände hem igen
till sitt ursprung. Och hennes tankar bör-
jade att domna.
Men en af dem var ännu vaken och lef-
vande. Det var kärlekstanken, som bodde i
hännes hjärnas största gemak. Det var han
som styrt hela hennes lif, styrt alla de an-
dra tankarna. Han satt där på sin tron
midt under hjässans höga tempelhvalf; han
var hög som en konung och mild som so-
len, de andra tankarna voro hans barn och
hans tjänare, och han sände nt dem på
nervernas vägar genom hela den stora,
sköna människokroppen, som var hans rike.
De ilade fram genom alla lemmarna; det
var de, kärlekstankens barn, som tittade ut
genom ögonen, så att det lyste och log ur
dem, det var de, som klädde sig i ordens
varma, skimrande dräkter och smögo sig ut
genom läpparnas röda port, det var de som
spelade i fingrarna, så att de blefvo mjuka
att smeka bort smärtor och starka att bära
bördor för andra. Och när så tankebarnen
vände åter till sin fader och berättade, att
de sett sina syskon nicka mot sig ur ett
par andra ögon, skygga, men leende, att de
hört varma ord tåga ut genom ett par an-
dra läppar, trefvande, men lyckliga — då
log kärlekstanken, då grep han till harpan
och slog eit ackord på nervernas strängar,
så att det gick en rysning af lycksalighet
genom hela den stora, sköna människokrop-
pen!
Men nu skulle harpan tystna, nu skulle
kroppen dö. Med undran hörde kärleks-
tanken, hur det blef tyst kring honom i
hans slott, där det eljes brukade vara lif
och spel och sång — med bäfvan såg han
de andra tankarna falla ned i sina kam-
rar, sjunka samman, domna. Hvarför lyda
de mig ej längre, sade han, hvem har tagit
makten från mig, bvem har kommit? frå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
