Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 19 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 IDUN 1897
”/Viårtens i{ÿcl{ling.”
En episod af Laura Fitinghoff.
» KÅ ärtens gås» firades med stor middag. Man
jvt hade kommit öfver svartsoppan och pièce
de résistance, själfva gåsen, och var inne på de
lättare anrättningarna med vin, som gnistrade,
och champagne, som pärlade i glasen, medan de
sedvanliga talen kommo, fåordiga, konventionella
att börja med, sedan, allt eftersom middagen skred
fram, upprymda, till sist sentimentala. Värden
blickade rörd öfver till sin hustru, hvilken i
sällskapsdräkt af halmfärgadt siden presiderade
som värdinna vid bordets motsatta ända.
»Så vilja vi, min hustru och jag,» afslutade
han sitt tal, »alltid år efter år fira denna dagen
med er, våra sanna, trofaste vänner; ingen svikel
I ären alla själfskrifna gäster här den tionde no-
vember. Den dagen skall alltid firas som vårt
hems och vår vänkrets lyckofest, och på lyckans
och framgångens altare lägga vi som brännoffer
den feta gåsen. Så må gudinnan alltid vara oss
huld! För den skålen dricka vi i botten och så
— ned med glasen/»
Stämningen hade nått sin höjdpunkt. Efter
skålen och de fyrfaldiga hurraropen flögo vid
det elektriserande kommandoordet af värden gla-
sen i golfvet, med rasslande klingande ljud.
De unga fruarna, ty det var mest unga par,
slungade sina glas lika käckt som deras män. Den
nästan febrila feststämningen hade gripit äfven
dem.
Men den unga värdinnan, som hittills skämtat
i yster täflan med det öfriga sällskapet, följde ej
de andras exempel ; sedan hon läppjat på glaset
satte hon sakta ned det, och när hennes upp-
sluppet glada unga väninna ville rycka det ifrån
henne, för att äfven -det skulle krossas mot golf-
vet, lade hon sin späda hand skyddande öfver
det. Mannen såg öfver till henne med en egen-
domligt hotfull, förnärmad uppsyn; en hastig
blekhet for öfver hans förut starkt upphettade
ansikte. Världsvan som han dock var, bekäm-
pade han sig, och den lysande festen fortsatte i
bullrande munterhet, i hvilken den unga värdin-
nan nu äfven tog del, gladare tycktes det, lifli-
gare än någon af de andra närvarande damerna.
Hori var ung, hon var rik — hvarför skulle hon
ej hängifva sig åt den lycka som därigenom bjöds
henne? Hon hade just nu fått en aning om att
den kanske skulle bli af kort varaktighet. När
hennes man i upphettad, nervös stämning läm-
nade hemmet för att fortsätta festen med kam-
raterna, gick ej- heller hon till hvila. Hon gled
ljudlöst in i det vackra, väl ombonade rummet,
där en rosenfärgad ampel spred sitt mildasken
öfver luftiga draperier, öfver lätta-små ting till
möbler med mönster af törnrosknoppär och fjäri-
lar. Det var hennes helgedom. Hennes lilla
dotter sof däriijne. Modern sköt till dörren till
det angränsande rummet, där sköterskan sof.
Barnet, en omkring åtta års flicka, vaknade, lik-
som under en förnimmelse af moderns närvaro.
Hon sträckte sömnvr fram sin lilla hand—»mam-
mas älskling» !
Så somnade hon igen med ett svagt, lyckligt
leende, slumrade timme efter timme med samma
ljufva förnimmelse af moderns närvaro.
Nästa »mårtensgås» visade sig ej de trofasta
vännerna. Törhända ägde de en förkänsla af, att
stämningen ej skulle bli så munter som sistlidne
tionde november. Ja, de voro till och med säkra
på, att de ej skulle komma i frestelse att krossa
tömda champagneglas, då de själfva bevittnat
proceduren med hela det vackra, dyrbara boets
förskingrande. De infunno sig ej, ville ej såra,
ej väcka minnet af hvad som varit, grannlaga
som de voro, de trofasta. Därför blefvo de
båda, livilka föregående år så gästfritt utöfvat
värdskapet, allena den dagen i den nya lilla
lägenheten, allena den dagen och kommande
dagar, som fortgingo i grå enformighet. Fruk-
tansvärd enformighet tyckte mannen, allt för
fruktansvärd för att kunna uthärdas 1
När åter en gåsmiddag närmade sig, hade de
trofasta alldeles förgätit att han funnits till, den
stackars svindlaren, som själf beröfvade sig lifvet;
frun, som for farande bibehöll det tarfliga lilla
hemmet, behöfde ej befara att de trofasta skulle
söka upp henne.
I själfva verket sörjde hon ej mycket öfver
förlusten. Hon var ständigt upptagen af sitt
arbete, arbete frän morgon till kväll. Till om-
växling och vederkvickelse brukade hon med
sin dotter företaga en vandring till de trak-
ter, den eleganta stadsdel, där de en gång lefde
lifvet i lyx och välmåga utan tärande bekymmer.
De talade om de gångna tiderna, stilla, utan bit-
terhet. Den ena, modern, beskref och dottern
lyssnade som till underbara sagor, berättelser
från en annan tid, ja, från en annan planet, så
\främmande föreföll det henne. Men den unga led
stundom därvid, ty hon tyckte att det låg en svag
ton af saknad i moderns röst, när hon talade om
»det förra».
Historien om den där sista gåsmiddagen hade
varit före många, många gånger. I regeln kom
den, när gåsdagen närmade sig ; och nu stod den
åter för dörren.
I de rika hemmen, där modern gaf lektioner,
doftade det af stekt gås hela förmiddagen ige-
nom, helst i själfva anrättningsstunden vid mid-
dagstiden, då hon vände stegen till det aflägsna
hemmet och barnet, som brukade möta henne i
tamburen.
Äfven nu mötte hon »lillan», som modern allt-
jämt kallade henne, röd och varm med strålande
blick. Hon hjälpte »mammis», af med ytter-
plaggen, drog henne med sig in i rummet, det
större af dem. Där inne var dukadt till fest,
ljus skimrade i blanka stakar, blommor prydde
bordet och det var en doft af stekta äpplen,
plommon, ja — en doft som onekligen påminde om
stekt gås. När karotten med det hemlighetsfulla
innehållet aftäcktes, sprang lillan upp, jublande.
Mamma blef.så undersam. Kunde det vara gås ?
Den var ju brun, den var trind och den var
omgifven af äpplen och plommon, men ett så-
dant vidunder till liten söt gåsunge hade mam-
ma för sin del aldrig sett!
»Gås!» — det var ingen gås! — men lagadt
som en gås och köpt för pengar, som voro »lillans»
egna, förvärfvade för att hon sopat förstun åt
frun därnere ; dock hade det inte räckt till en hel
»Mårtens gås», och därför hade det bara blifvit en
Mårtens kyckling! Men trodde inte mammis att
man kunde ha fest och vara glad utan »Mårtens
gås», med bara en söt liten »Mårtenskyckling»!?
»Jo,» det trodde mammis, och så kysste hon
barnet.
I denna stund förstod hon, att hon var rikare,
lyckligare vid denna lilfa mårtenskycklingfest,
än hvad hon var det när hon presiderade som
värdinna vid gåsmiddagarna, medan vinet gnistra-
de och champagnen pärlade i de glas, som de
»trofasta» vännerna krossade.-
Ja, sådana kunna »Mårtenskycklingarna» vara!
––––––––-
6n frustuga.
M
ed hvi ken förtjusning gingo vi ej alla under
den gångna sommarens utställning i Gamla
Stockholm i, livad som isynnerhet intresserade
oss fruntimmer var naturligtvis frustugan med
sina ‘tre väfstolar. Den gaf en bild af forntida
flit och enkla vanor.
Dock hvad hindrar nu oss landtbor, som
ofta bebo stora hus (i trakter där någon uthyr-
ning till sommargäster ej låter sig göra), att i
ett af de många rummen inreda »en frustuga».
Så synnerligen dyrbart bör det ej kunna bli. En
väfstol för gobelin kostar ungefär 5 kronor, en
bandstol 3 kronor, en vanlig liten förtjusande
väfstol 10 kronor. En gammal spinnrock, en kista
och en knyppeldyna antar jag finnas hos snart
sagdt alla. Nu tillkommer målningen af allt
detta, men låter man verkställa dén under vin-
termånaderna, då målarmästaren éj har brådtom,
tror iag nog man får det gjordt för omkring en tia.
Tänk, så förtjusande trefligt att de långa vin-
teraftnarna se unga flickor sitta och spinna.
Förhållandena nu mot förr äro ju så olika, vår
tids fruntimmer sysselsätta sig mera med själs-
aroete, men efter en i tankeansträngning tillryg-
galagd dag är det alldeles utmärkt bra att på aft-
narna taga till ett handarbete, för hvilket snart
sagdt ingen tanke behöfs. Vi fruntimmer göra
nog mången gång större utgifter för våra hand-
arbeten än hvad de egentligen förtjäna. Men
det har åtminstone den fördelen med sig, att de
binda oss vid härden; och det länder hvar och
en husmoder till stor nytta att så mycket som
möjligt vistas i sitt hem, i stället för att utan
rast och ro löpa ikring på kaffebjudningar, för
att nu ej tala om de litet mera högtidliga namns-
dags- och födelsedagskalasen. Hur skall en äkta
man kunna trifvas i ett hem. där frun i huset
ej trifs och ej hyser något intresse att med sina
händers arbete försköna det!
Ett handarbete, som för sin billighet är att
rekommendera, är knyppling. Tråden kostar ju
så ofantligt litet och för cirka tio kronor fås en
rätt prydlig knyppeldyna. De mångfaldiga olika
slag af broderier, som nu användas, synnerligast
de med ylle och silke, bli bra dyra att verkställa
efter tidens fordringar. Men broderier i bomull
pryda ju äfven bra, såsom serveringsdukar, bord-
löpare m. m., isynnerhet nu sedan vi fått i han-
deln ett nytt slags bomullsbrodérgarn, som allde-
les liknar silke. Att sticka strumpor är ju allra
nyttigast, men medgifvas må att det är till ytter-
lighet enformigt.
Och nu all trefnad i »frustugan» — önskar er
tillgifna
Moster Emma.
–––- *––––
Till damerna.
En tillfällighetsdikt af Carl Kullberg.
jCNland landskapsgillena i hufvudstaden
^ räknar nuvarande Västgöta gille en
ålder af trettio år. Långt förut fanns här
visserligen ett sådant, stiftadt af Arv.
Aug. Afzelius under hans stockholmstid,
innan han 1821 blef kyrkoherde i Enköping,
men detta, ursprungligen afsedt att vara
en förening af härvarande västgötar till fat-
tiga landsmäns understödjande, gick snart
nog sin upplösning till mötes. Tanken på
detta gaf emellertid riksdagsmannen, kyrko-
herde Otterström från Västergötland under
början af ett riksmöte idén att upplifva
nämnda gille. Han ställde sig i förbindelse
med framstående västgötar på platsen, och
så uppstod det nya gillet. Detta hade flere
gånger om året sammankomster, s. k. »herre-
dagar», då endast manliga ledamöter voro
närvarande, men årligen firades, och firas
fortfarande, gillets högtidsdag med sam-
kväm af både herrar och damer, då man
samlas till festmiddag och slutar dagen
med dans.
En sådan högtidsdag firades för tjugu år
sedan, ovanligare festligt, och man beslöt
djl att äfven bringa damerna en versifierad
hyllning vid tillfället. Efter som jag hade åta-
git mig att söka förskaffa ett kväde af
bättre beskaffenhet, riktade jag mina tan-
kar på våra bekanta västgötaskalder och
beslöt att, såsom gammal god vän med
Carl Kullberg, vända mig till honom för att
bedja honom skänka oss en hyllningsdikt
åt hans och våra landsmaninnor.
Svaret på mitt bref dröjde emellertid, så
att jag fruktade afslag på min begäran,
men det kom dock i rättan tid, och orsa-
ken till dröjsmålet var, att skalden flyttat
från Väring, dit brefvet adresserats, till
Sjögerstad och hade, som han skref, för-
villat sig i snöyran, så att han fick det
åtta dagar gammalt. Han svarar mig att
han, förhindrad af göromål och resor, tänkt
skicka mig »ett bleklagdt nej» och att han
ytterst sällan »skrifver tillfällighetsdikter,
emellertid hade han försökt få i hop några
vers dem han sände mig.»
Carl Kullberg lefde och dog ogift, troligen
emedan hans ekonomiska villkor ej tilläto
honom skaffa sig hustru och familj. Att
kvinnan emellertid af honom mycket vär-
derades och respekterades, det tror jag mig
veta, och till den nyligen afiidne gamle
diktarens karaktäristik i det hänseendet kan
det ju ha sitt intresse, ej minst för damerna
och specielt för hans landsmaninnor, att
höra hvad han haft att säga om dem. Jag
vill därför här meddela hvad han diktade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
