Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 19 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 369
Skålen för damerna
På Västgöta Gilles högtidsdag den 17 mars 1877.
Med fyllda bägare en skäl, en skål,
som ingen prutmån tål!
Ej tömmas må den med haranger granna,
men några enkla ord och sanna.
Och hvilken är då skålens föremål?
Jag ser här ögon tindra “himmelsblå
och mörka äfvenså,
men mörka som en himmel fylld af stjärnor.
I ädla fruar, hulda tärnor,
för er må skålen uti botten gå
Yår hembygds fägring, som i sammandrag
en härlig sommardag,
I linden kring vår fest den väna kransen.
Det gälle talen, sången, dansen,
åt allt I stämning gen och .mildt behag.
Man säger oss att kvinnans lif är tryckt,
på riktig grund ej bygdt;
det är ej artigt sagdt, det vill jag hålla.
Har hon ej makt att allt förtrolla,
ja, stundom göra världen rent förryckt?
Vi männer ha en verkningskrets så rik,
affärer, politik,
och vi, bevars, fått makten att befalla.
Jo vackert! Kvinnan styr oss alla
med fräset blott utaf sin klädningsflik.
Tänk då, med blickar, leenden och tal!
Ej sjunger näktergal
så ljuft, som dessa läppar hviska.
Och tårars allmakt se’n! Så friska
daggdroppar glindra ej i vårens dal.
Du blir vid misshumör, det går emot,
ditt öga blickar hot,
du brummar, harmen upp i kinden springer,
men hon dig lindar om sitt finger
på stund och lägger björnen för sin fot.
En hemlig sorg du gömmer i ditt bröst,
du ger ej henne röst;
nej, rocken tätare om den du knäpper.
Men hon dig smeker, hon ej släpper
dig, förr’n du biktat och fått ljuflig tröst.
Hvad är det då som gör att kvinnan styr?
Månn’ skönhet, grann paryr,
naturens drottningsmycke öfver pannan?
Är detta grunden? Nej, en annan
som stark gör henne, stark än som martyr.
Det är den makt, som godhet henne ger,
en öm instinkt, som ser
långt mer än vi, en känsla, som förklarad
af blixt från högre världen, parad
med fint förstånd, af hjärtat skärpt än mer.
Det gör att kvinnan, både stark och vek,
med allvar och med smek
det goda främjar, tröstar, stöder, leder.
Och trasslar tråden sig, så reder
.hon härfvan mjukt och lätt liksom på lek.
Och hvem kan lida såsom hon —- och le,
för törnen rosor ge
och älska ömt ännu, om ock förskjuten?
Hur mången tår i tysthet gjuten,
som världen ej fick ana, mindre se!
Och hvem kan lindra lidandet så mild
och lik en änglabild
med tröst och hjälp beträda nödens boning?
Hvem kan så läka, så med skoning
förbinda sår och tämja sorg, hur vild?
Och hvem kan vingar ge åt glädje så
som hon, och hvarje vrå
af hemmet med behag och fägring smycka;
hvem kan sa själfva himlen rycka
till jorden ner och bro dit uppåt slå?
Ja, stort och högt är kvinnans kall, men svag
dess äras tolk i dag.
I hulda damer, eder skål vi dricka:
för Västergötlands fru och flicka
ett varmt och högstämdt »lefve» kring vårt lag!
’> ’ C. K.
Då jag sedan i ett bref till Kullberg tac-
kade för dikten och omtalade det bifall
den vunnit i gillet samt att jag ej kunnat
dölja, hvem författaren var, och satt hans
initialer under verserna, yttrar han i sitt
svar på detta bref* sin fruktan att genom
initialernas utsättande det kunde se ut, som
om han själf och kvädet velat tränga sig
in i samlingen. »Det vet du,» säger han,
»var långt ifrån händelsen. Jag såg till
och med i en tidning ord framkastas om
»svensk akademisk signatur», detta var för
mycket ’bruit pour une omelette’ ; jag kunde
kompromettera mina confratres in Apollo.»
Han slutar emellertid sitt bref med tack
för den välvilja, hvarmed man mottagit hans
»poetiska barnunge».
Aruid Västgöte.
–––- $–––-
Gossar och skjutvapen.
■TT tt en moder icke alltid kan bifalla sitt
r barns önskningar är ju någonting helt
naturligt. Men att hon, äfven då hon vid
sin vägran ledes af en kärleksfull omtanke
för sitt barns väl, kan begå fel, härpå
synes modern i uppsatsen: »Gossar och
skjutvapen» utgöra ett exempel.
Det, som bör klandras, är dock icke själfva
hennes vägran, utan i stället sättet att fram-
ställa densamma. Hennes naturliga ömhet
berofvar henne det mod, som fordras för
att kunna genast göra ett bestämdt utta-
lande, oaktadt hon från första stund inser,
att slutet måste bli ett afslag. Först sedan
hon genom en onyttig disputation, i stället
för att kunna öfvertyga sin gosse, genom
hans fiffighet själf blifvit bragt i förlägen-
het, använder hon sin myndighet.
Hur har väl barnet uppfattat hennes sken-
bara obeslutsamhet? Hans sätt att framställa
sin begäran låter ana, att han redan på för-
hand har tämligen godt hopp om att få sin
vilja fram, och detta hans hopp minskas
icke genom moderns vid ett hastigt påse-
ende betydelselösa fråga. ‘Tvärtom — det
fordras nu bara att kunna ge skäl för sig.
Nu komma såsom ett sista hinder moderns
betänkligheter. Det gäller att vederlägga
hennes påståenden. Han gör det på ett i
sitt eget tycke tillfredsställande sätt, och
-— nu kommer helt omotiveradt moderns
med bestämdhet uttalade nej.
Man kan ej fordra, att han skall kunna
fullt fatta bevekelsegrunderna till moderns
handlingssätt, och han har på visst sätt
rätt. Är det underligt, om han känner sig
bittert besviken?
Mindre bittert skulle det hafva känts för
båda parterna, om modern såväl nu som
vid dylika fall tillförene, i rätt tid, d. v. s.
genast, uttalat sitt nej. Barnet hade då
utan invändningar böjt sig för moderns
myndighet, och dess tillgifvenhet skulle där-
för icke hafva minskats.
P. G. H—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
