Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 19 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 IDUN 1897
djupa skogen; men de andra jagade vidare,
fram öfver berg och dalar, och bland dem
var också det löf, där tanken tagit sin bo-
ning.
Han låg därinne, tyst och orörlig, han var
stel af skräck och vågade ej öppna ögonen.
Han frös och kände sig hungrig — förut
hade han haft sin näring af safven, som
kom flytande ur ekens gren, varm och söt,
men nu var den uttorkad, han kände, hur
de mjuka väggarna hårdnade och blefvo allt
skörare — snart skulle de kanske alldeles
brista, och hvart skulle han falla då i
mörkret från den svindlande höjden.
Hur lång tid den stormande färden vara-
de, visste han ej ; men när han kände sig
som mest dödstrött Och förfrusen, fick han
liksom en känsla af att den närmade sig
sitt slut; luften blef varmare och ljusnade
sakta, och farten minskades. Han slog upp
ögonen och såg sig skyggt omkring; väg-
garna i hans kammare skiftade i rödt och
gult, och genom en springa i dem såg han
ut i fria luften. Den synen gjorde honom
både glad och undrande; det var solsken
och blå rymd, i den sväfvade hans blad
ensamt, och i stället för nordanvinden flög
där en ljus och leende varelse med röda
vingar och guldgult hår; han svingade sig
hit och dit som på lek, han blåste sakta
på bladet, och hans andedräkt var varm och
ljuflig som blomdoft; så- nickade han mot
bladet med en mild blick och flög bort.
Mot norden flög han, hem igen; ty det var
nog nordanvinden, kärlekstanken kände igen
honom trots hans förvandling; han kände
dunkelt med sig, att han hade någon del i
denna, att det var hans närvaro som gjort
ett ljust och fagert väsen af den hårda,
vilda nordan. Och han log och kände sig
lefva upp igen, när han sakta sjönk mot
jorden i sitt flygande röda slott.
6.
Det skulle bli en lång historia, om man
följde kärlekstanken på alla hans äfventyr
och vandringar. Jag skall därför bara tala
om några af dem kort och enkelt.
Bladet föll ned i en park, just i en hop
andra vissna löf. Där multnade det snart
och smälte samman med jorden, och tanken
låg där i gräset, naken och utan skydd.
Men han hade inte legat där länge, förr
än där kom en geting flygande mellan gräs-
stråna. Han surrade och brummade, och
hvar han såg ett lefvande väsen, där mät-
tade han med gadden och stack till. Det
var en gammal elak fuling, som aldrig gjort
annat än ondt i alla sina dar.
Han såg vild och hungrig ut, och allt när-
mare kom han. Tanken kröp ihop af rädsla
och såg sig om efter något att gömma sig
under. Men i detsamma blef det svart för
hans ögon — odjuret slök honom och sväljde
honom som en matbit!
Från den stunden blef getingen en annan
människa, så att säga. Han surrade på ett
annat sätt, gladt och sjungande; han glöm-
de att han hade en gadd och förstod ej,
att han nånsin kunnat sticka och göra nå-
gon illa. Jag ska’ aldrig göra så mer,
tänkte han.
Om han också inte fattat den föresatsen,
så hade han nog ändå stuckit för sista gån-
gen. Ty han blef nu i sin tur slukad, och
med honom kärlekstanken — det var en
grönsiska, som kom sväfvande och tog dem
båda i en munsbit.
Hos henne fick nu tanken stanna en tid,
och där hade han det bra. Hon var ett
lättsint och fagert väsen, och jämt sjöng
hon och kvittrade; det var väl tankens för-
tjänst, det.
Men så en dag tystnade siskan, det blef
mörkt därinne i hennes hjärna, där tanken
satt och sjöng, och han kände att hon ej
rörde sig längre, ännu mindre flög. Då ma-
kade sig tanken undrande fram till hennes
ögon för att se hvad som händt; och då
såg han, att hon fastnat i en snara, hon
låg där och slog maktlöst med vingarna och
kippade efter andan. Och öfver henne stod
en pojke lutad, han hade en bur i handen
och skulle just till att stoppa in siskan i
den.
Men då passade tanken på och hoppade
ut ur siskans ögon och rätt in i pojkens.
Och då släppte pojken fågeln och lät den
flyga. Sen gick han hem och hade kärleks-
tanken med sig, och han blef en bra karl
med tiden, som verkade mycket och gjorde
mycket godt.
––––*–––-
Up notisboken.
Lea Ahlborn f. Det betydelsefulla dödsmär-
ket ha vi i dag att rista vid ett af våra mest rykt-
bara kvinnonamn: medaljgravören vid kungl.
myntet Lea Ahlborn är ej mer. Den sjukdom,
som i förra veckan drabbade den åldriga konst-
närinnan och hvilkens allvarsamma natur vi re-
dan då omnämnde, tog hastigt en afgörande
vändning och förliden lördag afsomnade hon
stilla. Redan i sin årgång 1890 meddelade Idun
(i n:r 5) hennes själftecknade porträtt och ut-
förliga lefnadsbild; hänvisande till denna, kunna
vi nu därför inskränka oss till dödsfallets korta
omnämnande.
Lea Ahlborn sörjes närmast af två söner, den
ene kapten vid Vaxholms artillerikår och den
andre kammarskrifvare i tullverket, en ogift dot-
ter samt en svärson, rektorn och riksdagsman-
nen Carl von Friesen, hvilkens hustru afled för
ett flertal år sedan.
––––- *––––-
Teater och musik.
Kung!, operan. Den 10 dennes uppfördes
för första gången härstädes C. Goldmarks
3-aktsopera »Syrsan vid härden», med text ef-
ter Dickens’ bekanta novell. Innehållet i denna
senare är nog ganska sentimentalt, men då
.musiken är underhållande och särskildt hvad in-
strumentationen beträffar särdeles rik och an-
slående, torde flertalet bland publiken efter åhö-
randet af denna opera ansett sig hafva haft en
ganska angenäm afton. Af någon rik uppfinnings-
förmåga i melodiväg finner man väl ej mycket,
liksom ej heller af originalitet och själfständig-
het. Bland nummer, som särskildt tycktes slå
an, vilja vi framhålla början af första akten med
Syrsans och Dots sånger samt älfkören, den för-
träffliga kvintetten i andra akten, somföröfrigt
synes oss vara operans i musikaliskt hänseende
bästa akt, äfvensom detpräktigaförspelettilltredje
akten. Det hela gör sig föröfrigt ganska nätt,
och sentimentaliteten brytes här och där af nå-
gon muntrande scen med leksaksfabrikanten Tack-
leton, hr Brag, hvilken framställer en ganska
rolig giftaslysten gammal ungkarl. Utförandet
var äfven beträffande de öfriga uppträdande gan-
ska godt. Särskildt förtjäna fröken Thulin och
hr Lundqyist loford för det vokala utförandet af
syrsans och postiljonen Johns roller. Fru Frö-
din-Lindberg må äfven gifvas erkännande för fram-
ställningen af Dot, Johns skalkaktiga, men präk-
tiga hustru, om man ock gärna skulle önska en
något korrektare intonation. Som docksömmer-
skan May, hvilken löper fara att tvingas till gif-
termål med narren Tackleton, har fröken _Hul-
ting fått en nästan alltigenom sorgmodig uppgift,
som hon dock löser efter bästa förmåga. Led-
samt dock, att textuttalet skall vara så grumligt,
hvilket gifvetvis förringar den klangfulla stäm-
mans verkan. Hr Lemon har ej heller fått någon
vidare glad uppgift som sjömannen Edvard Plum-
mer, och det är ej egentligen något annat än
hans visa om hafvet, som förmår framkalla något
vidare intresse. Hvad han emellertid förtjänar
loford för är det tydliga textuttalet. — Orkestern
skötte sig mycket bra under hr Hennebergs led-
ning och firade i förspelettill tredje akten en sann-
skyldig triumf.
Iscensättingen och dekorationerna äro särdeles
förtjänstfulla och anslående samt lända k. ope-
rans konstnäi-lige ledare hr Elmblad samt dekora-
tionsmålaren hr Grabow till välförtjänt beröm-
melse.
— K. operan gaf i onsdags Nicolais opera
»Muntra fruarna i Windsor» i ny instudering och
iscensättning af hr Elmblad, som då äfven själf
uppträdde för första gången efter sin anställning
vid. operan. Utom hr Elmblad, voro fruarna
Linden och Frödin-Lindberg samt hrr Lemon
och Söderman nya i sina respektive partier. Vi
kunna först i nästa nummer lämna en närmare
redogörelse för den intressanta reprisen.
— Andra symfonikonserten gafs i lördags efter
ett omväxlande och anslående program. Som gäst
uppträdde violinisten fru Anna Lang, hvilken
med känsla och aktningsvärd teknik utförde
Mendelssohn-Bartholdys bekanta violinkonsert
samt en romans för violin af M. Bruch, där man
särskildt kunde lägga märke till solid ton och
bredd i föredraget. Fru L. belönades med lifiigt
bifall och inropningar. Programmet upptog där-
jämte tvänne sångnummer, nämligen en aria ur
op. »Faust» af Spohr, briljant föredragen af fru
Östberg, som här hade tillfälle lägga i dagen sin
nobla sångkonsts alla företräden — att den fram-
stående sångerskan hälsades med stormande bi-
fall, behöfver knappast nämnas — samt »Flod-
sånger» för en röst och orkester af B. Beckman.
Dessa senare sånger, som voro mera egendomli-
ga än anslående, företedde dock i orkesterbe-
handlingen flere förträffliga saker. De utfördes
på ett förtjänstfullt sätt af hr Forsell. Aftonens
orkesternummer utgjordes af Mendelssohn-Bart-
holdys uvertyr till »En midsommarnattsdröm»
och Beethovens glädtiga och humoristiska åtton-
de symfoni i f dur, båda briljant föredragna af
k. hofkapellet under förste hofkapellmästaren
Nordqvists säkra ledning. Bland den fulltaliga
och animerade publiken märktes konungen, her-
tiginnan af Dalarne samt prins Carl med gemål.
K. Dramatiska teatern gaf i tisdags afton för
första gången »Den beryktade fru Ebbsmith»,
skådespel i 4 akter af Arthur W. Pinero, öfver-
sättning från engelskan. Lukas Cleeve har an-
sett sig äga skäl att öfvergifva sin hustru och
lefver i ett olagligt äktenskap med »den beryk-
tade fru Ebbsmith», hvilken visserligen är myc-
ket bättre än sitt rykte, till och med en i grun-
den ganska hederlig kvinna, men mycket öfver-
spänd och som anser sig, om ock dunkelt, ha
en mission att uppfylla.
Den mycket uttänjda, föga intressanta, men
så mycket mera krystade handlingen rör sig om-
förhållandet mellan Cleeve och hans älskarinna
samt något om den förres förhållande till hans-
öfvergifna hustru. Slutligen infinner sig den öf-
vergifna hustrun och öfveröser mannens älska-
rinna med förebråelser. Den senare har dock
redan beslutit att bryta förhållandet till Cleeve,
ehuru hon varmt älskar honom, och så far hela
sällskapet till England — platsen har förut va-
rit Venedig — men Cleeve och hans älskarinna
äro för alltid skilda.
Framställningen var i det hela erkännansvärd.
Främst sätta vi fru Fahlmans framställning af
titelrollen, som präglades af mycken glöd och
kraft, i några moment kanske till och med för
mycken. Vidare gaf hr Lindberg en förträfflig
tolkning ’ af en cynisk gammal roué, och i sin
korta roll som den öfvergifna hustrun i sista
akten gjorde fröken Janzon ett vinnande intryck.
Trots detta var bifallet föga lifligt, och »Den
beryktade fru Ebbsmiths» dagar i Stockholm
torde snart vara räknade.
Fru Anna Bendixson, elev af Signe Hebbe, fru
Falck-Hofer och madame Artôt, gaf i tisdags af-
ton med biträde af konsertmästaren herr Tor
Aulin och herr Wilhelm Stenhammar. konsert i
Vetenskapsakademiens hörsal för en talrik och
intresserad publik. Konsertgifvarinnan, som med
en stark, klangfull och omfångsrik, ehuru ej fullt
behärskad stämma förenar en aktningsvärd tek-
nik, föredrog till herr Stenhammars fulländade
ackompagnemang arian »Ah, Perfidob af Beetho-
ven, en aria af Händel samt romanser af Brahms,
Jensen, Sjögren, Stenhammar och Grieg. Den
kyla, som, måhända förorsakad af rädsla, karak-
täriserade den unga sångerskans föredrag, vek i
vissa moment, så i Stenhammars hänförande ro-
mans »Du hade mig kär», för en värma och in-
nerlighet, som ryckte åhörarne med sig. Herrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
