Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 19 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 371
Aulin och Stenliammar utförde tillsammans med
sin vanliga gedigenhet och elegans suite af Sin-
ding och fantasistycken af Schumann.
Hr Albert Friedentha! från Berlin hade gjort sig
den mödan att resa långa vägar för att i mån-
dags gifva en pianoafton för den otacksamma
Stockholmspubliken. Han kunde förvisso ha be-
sparat både sig och oss detta besvär. Ej ett ögon-
blick under det ganska långa och skiftande pro-
grammet tog han sina åhörare med sig. Det var
en briljant, men tom virtuosmässighet, sådan
den nu för tiden för rödan guld kan köpas nä-
stan i instrumenthandeln, i alla händelser vid
hvarje hyggligare konservatorium. Om han spelte
Beethoven, Schubert eller Chopin, kunde där-
vid naturligen kvitta lika; tämligen lidlig blef
mannen, först när han kom in på Biilow och
Liszt. Hälften af publiken — den förståndigaste
— hade aldrig infunnit sig. Den andra hälften
hade galoscherna på och paraplyerna uppspända,
redan när hr Friedenthal slutrhapsodierade sin
Liszt. Förty himmelen grät strida och snöbla-
skiga novembertårar. Tisdags morgon bragte våra
nyhetskolleger en half korpusspalt om detta un-
derbara faktum; efter ett längre letande kunde
man också upptäcka fem rader petit om hr
Friedenthals pianokonst. Med denna valuta åter-
vände han till sitt fädernesland.
–––- ❖–––-
Hennes allt.
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
» jV u är droskan framme, frun, » sade
■f ’ jungfru Sofie och stack in ett heder-
ligt trotjänarinneansikte genom sängkammar-
dörren, men frun behöfver inte brådska
tåget kommer inte på en timme än. »
»Det är detsamma, jag vill vara vid
stationen i tid. Så där ja — nu haka-
de mantiljen fast sig i spetsarna också —
a, jag säger då det! Hm, km, hm, tack
Sofie! Emilie glömmer väl inte att frysa
grädden till jordgubbarna, och så kan hon
gärna sätta in en flaska af det gamla port-
vinet, och det var sannt, låt Jansson ta af
några tearosor, vi ska lägga dem i patrons
serviet. Ja,, adjö nu, laga att alltiug är i
ordning, tills vi komma tillbaka.»
Den lilla fetlagda fru Mörk synade som
hastigast af sitt blida ansikte i spegeln, ja,
icke gällde granskningen ansiktet, hon skulle
endast se efter, om hatten satt rätt på det
grånade, släta håret.
Sofie hjälpte henne upp i åkdonet, hade
gjort det ungefär på samma dag och tid
nu i femton år, man ändrade just inga
vanor på Brinkesta, allting gick sin jämna
gång numera, sedan lugnet kommit efter
de många sorgeåren.
När patron Mörk och hans unga fru
flyttade dit med sin nyvunna lycka och
sina rika vårljusa förhoppningar, hade kapri-
folierna blommat just som de gjorde nu,
men då hade de haft något berusande,
hade doftat in sagodrömmarnas lyrik och
glöd genom tvänne vidöppna hjärtedörrar.
Och — ja, nu- blommade de förstås, fru
Mörk skulle nog ha undrat öfver, om de
icke gjort det, men det var länge, länge
sedan de gulhvita blombladen blifvit smekta,
såsom man smeker allt älskadt i vårens
lyckostunder.
Hon hade mistat mycket, den lilla frun
med det varma hjärtat. Det gafs en tid,
då. det var trångt om utrymme på Brin-
kesta, dd låga gammaldags rummen hade
då genljudit af muntra unga röster, och
raska steg hade mätt de bländhvita golfven.
I trädgården kvittrade hela sommaren i
ända små fåglar, icke just klädda i fågla-
Juvelerare
K. ANDEBSOI
X JakolDstorg- 1
hamn, utan små mänskliga fågelungar, hvil-
kas vingar växte, sig starka här i hemmets
hägn. Så mycket sol och blå himmel det
då fanns öfver Brinkesta, det var en lång
sommardag, men när den slutligen dalade, var
det mot en mörk molnvägg; bakom den
gömde sig sorgens skuggor och dödsmörkret.
Fåglarösterna förstummades, vingarna mis-
te sin bärkraft, och det blef så underligt
tyst i de många rummen, när döden sakta
skred fram; som den hvilken måste kom-
ma, böjde han sig ned öfver de små hvita
bäddarna och hviskade något i barnens
öron; kanske hälsade han dem från stora,
blomfyllda ängder, från evig sol och som-
mar, ingen vet, men feber och plåga upp-
hörde och det gled ett sista leende öfver
bleknande läppar.
En enda, lille Bo, tillfrisknade från den
svåra sjukdomen, men han blef halt och
dessutom ytterst klen och ömtålig. När
fru Mörk ett par år därefter blef änka,
var det på ende sonen hon koncentrerade
hela sitt intresse. Så länge han var min-
derårig, följde hon honom hvarje sommar till
badorter, men när han blef vuxen, stannade
hon hemma och skötte gården och framför
allt sina grafvar. Hvarje lördag band hon
fyra minneskransar åt de kära, och hon
gick själf dit ut till de dödas stad, där
allt var så stilla. När hon då lutade sig
ned mot de gröna torfbäddarna, kunde hon
tala med dem, som lågo där under, ty för
kärleken finns ingen död, den ger lif åt
allt, kanske mest åt minnena.
Bo var nu trettiotre år, en vek dröm-
mare, som aldrig lärt sig gå världens till-
trampade allfarväg ; han var skygg och
tillbakadragen med en finkänslig naturs hela
ömtåliga, lätt sårade stolthet.
Sjuklig och lytt som han varit sedan sitt
tolfte år, hade han blifvit ryckt från barn-
domsfröjden och visste icke, hvad ungdoms-
njutning ville säga. Moderns helande öm-
het hade sökt hålla honom skadeslös för
hvad han förlorat, men kunde den det väl?
Nu slöt hon honom i sin famn. Tåget hade
nyss stannat för att efter en minut brusa
bort igen.
»Välkommen hem, min kära, kära gosse,
få se på dig, om du ser något duktigare
ut! Nej, du har blifvit ännu blekare och
magrare, tror jag, hvad vill det säga, barn,
har du varit sjuk?»
Han log på sitt själfulla, sorgsna sätt;
menar man, att det skall rymmas glädje i
ett leende, borde det icke sägas att Bo
Mörk log, men kan. man tala om smärtans
mörka leende, då gled det som en ordlös
bikt öfver hans läppar.
»Ja, jag har haft litet feber;» sade han,
»men det är öfver nu, jag skall nog krya
upp mig här hemma, skall du se. Hur är
det med säden i. år? Ah, den står kraftig,
tror jag..»
Bo skötte egendomen själf, så mycket
hans hälsa tillät honom det; han var både
insiktsfull och intresserad landtbrukare och
hans underhafvande tyckte, att han var
»nästan likare än gamla patrçn», det var
det största beröm de kunde utdela.
När mor och son efter aftonmåltiden
sutto bredvid hvarandra i kaprifoliebersån,
som de alltid brukade göra, då Bo kom
hem frän badresan, sade hon smekande, i
det hon klappade honom på axeln :
»Du ser så» ledsen ut, kära min Bo,
om jag bara visste, hvad det är åt dig.»
»Det vet jag knappt själf, mamma. Att
Ringar, Armband, Kedjor.
Broscher, Kedjearmband, Nålar,
Bref besvaras omgående.
fara härifrån ut till större förhållanden är
som att lämna en liten fredlig å och kom-
ma ut på hafvei?, där man möter tusen-
tals seglare. Hvar och en har sin kurs,
men ibland händer det, att man tar miste
om riktningen och styr in mot orätt hamn.
Den som inte känner farvattnet kör upp på
sandbankarna, och så borras skeppet. Ja,
det där är ju riktigt prat, mamma lilla.
Jag tror du till och med gäspar smått åt
det,» tilläde han nervöst, »är du trött? Kan-
ske vi ska gå upp och lägga oss.»
»Du har ju ingenting berättat mig, inte
talat om för mig hvad du roat dig med,
om du har haft bra väder, och om du gjort
några angenäma bekantskaper.»
Det var den sista frågan hon hufvudsak-
ligast ville ha besvarad, det visste han. Han
kände till den sjuka punkten i hennes
älskande modershjärta, den fruktan hon
hyste för att mista honom, om icke såsom
hon mist de andra, så dock på ett lika
grymt sätt, kanske grymmare i hennes tycke.
Att ge honom åt en annan skulle vara ett offer
öfver hennes krafter, det hade hon ofta
låtit förstå, och — det offret hade ödet
själft besparat henne, tänkte han bittert,
hvem skulle vilja ha en sådan stackare
som han.
»Den här sommaren har varit ungefär som
de andra,» sade han, »någranya bekantskaper
har jag naturligtvis gjort, men om jag
också höll på dem, gäller nog för dem det
gamlaordspråket »loin des yeux loin du coeur».
En fångad skogsfågel och en född burfågel
trifvas ej tillsammans, eller hvad tror du?»
Hvad hon blef blek, den gamla frun! Al-
drig var det väl kaprifoliedoften, som kun-
de slå henne så åt hufvudet?
»Bo, inte har du någon hemlighet för
mig, det har du aldrig haft förr, » sade hon
ängsligt. Hon trodde så naivt på, att hen-
nes gosses själslif låg som en utbredd
karta framför henne.
»Ah nej, kära lilla mamma, gå nu icke
och oroa dig för det. Fråga bara inte mera
i kväll. Jag är verkligen ganska trött efter
resan. »
»I morgon ska vi vakna i pärlhumör.»
Han kysste henne hjärtligt till godnatt.
Morgondagen kom och flere dagar efter
den, men det var alltjämt, som en liten
osynlig skugga vandrat mellan mor och
son. Fru Mörk anade den instinktivt; det var
ett något i sonens väsen, som hon ville
blunda för, ett något i hans blick, som
väckte gamla minnen hos henne, minnen
om en sommar då allting var vackrare och
friskare och oemotståndligare än annars.
Men i Bos mörka ögon lyste dock icke
lyckan emot henne, det fanns tusen rädda
tvifvel, tusen tvekande frågor och allra
längst inne en liten glimt af hopp.
Fru Mörk nästan skydde kaprifoliebersån
denna tid; det tur som hade röster hviskat
sitt: »Minns du?» till henne, och hon ville
icke höra på, nej, hon ville icke.
Då gick hon ut till kyrkogården med
sina vackra kransar på armen ; sedan hon
delat ut sina skatter, satte hon sig på den
lilla grönmålade soffan vid mannens graf
och försjönk i tankar. »Honom också, skall
jag mista honom också,» mumlade hon mot-
villigt. »Jaså, du tycker det, Gustaf, du
tycker, att jag skall tänka först på min
gosses lycka. Ja, det gör’ jag, men du,
det är svårt, att bli alldeles ensam.»
Hon vaggade långsamt fram och tillbaka
med det gråa hufvudet, böjde sig sedan
Silfverarbeten, Modernast.
Bordsilfver. Solidast!
Billigast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
