Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 26 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 375
hvardagslag springer upp på klubben på
en stund för att läsa tidningarna eller mu-
cisera. Men komma ett par vänner för att
ostördt få samspråka, hafva de trefligast
inne i förmaket med dess bekväma soffor
och länstolar. Yill man skrifva, finns det
skrifbord så väl i förmaket som i biblioteks-
rummet, där klubbens ganska välförsedda
bibliotek är inrymdt.
Innanför biblioteksrummet har klubbens
värdinna sitt rum, hvilket på samkväms-
aftnarne oftast står till medlemmarnes dispo-
sition. Denna värdinna eller husmor —
fru A. Grafström •— har välvilligt åtagit
sig att sörja för att allt i lokalen är i bästa
ordning, men hon har icke förbundit sig
att i hvardagslag göra les honneurs. Vid
de ordinarie klnbbaftnarna däremot är det
hon, som har bestyret med den materiella
välfägnaden. Kaffe med dopp serveras då1
för dem, som så önska, vid samkvämens
början, och den enkla supén, till öfverens-
kommet, billigt pris, består af godt te och
utmärkta smörgåsar.
Hvarannan torsdag har Kvinnoklubben
samkväm ; en gång i månaden sällskapsafton,
då det ofta är musik, andra gånger före-
drag eller diskussion. I synnerhet till
diskussionsaftnarna pläga medlemmarna tal-
rikt samlas och frågor af vidt skilda slag
hafva underkastats lifliga och sakrika de-
batter. Förhandlingarna ledas af klubbens
älskvärda och intelligenta ordförande, frö-
ken Hanna Andersson, eller af dess vice ord-
förande, fröken Sofia Gumælius, hvilken se-
nare ända sedan klubbens stiftande omfattat
den med varmaste intresse.
Diskussioner hafva inledts och föredrag
hafva hållits, dels af klubbmedlemmar, dels
af utom klubben stående såväl herrar som
damer.
Ellen Key, Anna Sandström, Elna Tennow,
Hulda Lundin, Gertrud Adelborg, Ellen Fries,
Anna Whitlock, Lydia Wahlström, Agda
Montelius — se där några mera kända bland
de kvinnliga föreläsarna och diskussionsin-
ledarna. Bland de manliga märkas profes-
sor Almqvist, major Schenström, d:r Raphael,
d:r Läffler m. fl.
Vid den musikaliska underhållningen ha
bland många andra Ida Brag, Valborg Aulin,
Alma Hulting, fru Holmboe-Schenström,
Alma Hallström och Sven Scholander låtit
höra sig. Klubben har äfven haft en egen
kör, som en tid välvilligt leddes af fru
Pettersson-Konow.
Utom dessa ordinarie klubbaftnar ha
julfester, vårutflykter och dramatiska före-
ställningar ägt rum. Det glada skämtet
trifves särdeles väl inom klubben, där till
och med ett par kostymbaler, från hvilka
man har många muntra minnen, anordnats.
Kvinnoklubben är således både till nytta
och nöje för sina medlemmar. Där knytas
vänskapsband och där kan man träffa sina
vänner, utan att behöfva bjuda dem. Där
komma personer med olika åsikter och från
vidt skilda kretsar i beröring med hvar-
andra, där får man vana att tala och disku-
tera, där har man tillfälle till allvarliga
tankeutbyten lika väl som till att få sig ett
godt, uppfriskande skratt och framför allt,
där känner man sig fri och ogenerad, på
neutral mark, men ändå som hemma hos
sig. Dessutom är det ju något värdt — i
synnerhet för de medlemmar, som icke
hafva egna hem — att veta, att när som
helst på dagen hela året om står Kvinno-
klubbens lokal öppen för dem, vare sig de
där vilja hvila eller arbeta, vare sig de
söka ensamhet eller sällskap. ’
Och nu, när Kvinnoklubben d. 2:dra de-
cember med en enkel fest firar sin tioåriga
tillvaro, är det helt visst med glädje dess
medlemmar samlas. De fröjda sig öfver
att deras klubb, trots svårigheter af många
slag, blifvit hvad den är. De veta att den
har sin uppgift och sin betydelse. Säkert
skall den växa sig större och starkare, blifva
till gagn och glädje för allt flere kvinnor
och en gång i framtiden till fullo motsvara
hvad dess stiftarinnor drömde sig.
Gerda Meyerson.
–––––––––-*——-
”Postkvinnor”.
Hvad ”postkvinnorna” själfva säga.
Till Herr Adam Lux.
K
i har i ett par af de senaste numren af »Idun»
fått införd en berättelse, benämnd »Postkvin-
nor,» som på ett mycket obehagligt sätt berört
oss kvinnliga »posttjänstemän».
Egentligen är hela er novell så osant och illo-
giskt hopkommen, att den borde helt och hållet
ignoreras, men — som ni genom denna berättel-
se hos dem, som, utan att känna till de förhål-
landen ni vidrör, hastigt ögna igenom den, kun-
de sprida ett dåligt omdöme om oss och vårt
arbete, ha vi känt oss manade att offentligt be-
möta densamma.
Ni framställer oss kvinnliga posttjänstemän,
som om vi först vid mognare ålder, efter att
hafva blifvit bedragna på våra förhoppningar om
lifvet, sökte inträde i postverket, och som om
vi då vore mer eller mindre ointresserade af det
praktiska arbetet. — Detta är icke öfverensstäm-
mande med verkliga förhållandet. Vi kvinnliga
tjänstemän — såväl som de manliga — söka
oftast vinna inträde i postverket strax efter af-
slutade skolstudier, och särskildt de kvinnligas
intresse för arbetet skarpes däraf, att vi ju fort-
farande ha att kämpa mot de gamla fördomarne
mot kvinnan i det sociala lifvet. Af de äldre af
våra manliga kamrater, med hvilka vi arbetat
tillsammans i många år, tro vi likväl, att vår
arbetsförmåga bedömes oberoende af dessa för-
domar, och därpå framhålla vi som bevis det
genmäle, niredan erhållit af »Onkel Adamjunior».
Detta genmäle är för oss kvinnliga tjänstemän
af mycket stor betydelse, och har hans vänlig-
het att vilja offentligt tala till förmån för kvin-
noarbete beredt oss ofantligt stor glädje, under
det vi äro nog elaka att föga fästa oss vid att
— låt oss använda edra egna ord, där ni vid
ett enda tillfälle sagt något sant — »den yng-
sta extra ordinarie med harm piotesterar mot
att likställas med en kvinnlig, om hon också varit
anställd i verket tjugu år.»
Det andra skefva i eder teckning, som vi ej
vilja låta passera oanmärkt är, att ni låter edra
hjältinnor klaga öfver det tröstlösa i sin ställ-
ning. Så låter det alls icke i verkligheten. Efter
Kongl. generalpoststyrelsens nya lönereglering
för extra biträden är det proportionsvis lika
ställdt för de kvinnliga och de manliga tjänste-
männen, och detta erkännes äfven tacksamt af
oss. Visserligen kunna vi endast som tillför-
ordnade innehafva ordinarie befattningar, men
hittills hafva så få af oss uppnått det erforder-
liga antalet af tjänsteår för att vara kvalificerade
att söka sådana platser, att några bestämmelser
i den saken ej varit af behofvet påkallade.
Såsom tillförordnade hafva vi emellertid unge-
fär lika villkor som de manliga tjänstemännen.
Skillnaden är, att vi icke få någon pension, men
som vi i dess ställe erhålla lönen oafkortad, kun-
na vi ju själfva genom besparingar betrygga vår
ålderdom.
Ni ser sålunda, herr Adam Lux, att vår ställ-
ning alls icke är hopplös, och att er fröken Ver-
ner i verkligheten skulle ha det pekuniärt bättre
ställdt för framtiden som tillförordnad ordinarie
än som fru till en fattig hr Ake Vest. Vi, verk-
liga kvinnliga posttjänstemän, finna det så märk-
värdigt, a^t icke våra af eder högtflygande fan-
tasi skapade kamrater fått detta klart för sig,
utan gå och —- hur var det? — jo »vänta alla
på en man som skulle komma och skänka dem
ett hem, hur enkelt som helst.»
Och så låter ni en af edra hjältinnor lägga
sig till med en ganska stor del af den kassa,
som blifvit henne anförtrodd! Redbarheten hos
de kvinnliga arbetande är allmänt erkänd af ar-
betsgifvare och chefer, och då har ni ingen rät-
tighet att i tryck framställa en försnillning såsom
typisk, låt vara att er berättelse är romantiserad.
Vidare är det väl en känd sak, att arbetet vid
postverket är ytterst ihärdigt och maktpåliggan-
de, samt att något öfverflöd på arbetskrafter ej
hör till ordningen. Så tyckes dock ej vara fallet
på det af eder skildrade postkontoret, ty där
hafva alla de tjänstgörande tid att gång på gång
samtidigt samlas kring en kaffebricka för att i
lugn och ro njuta af sitt dolce far niente, såsom
vore de långt från postkontoret på den allra an-
genämaste kaffebjudning. Hvar i Sveriges rike
finnes detta postkontor beläget? är en fråga, som
ovillkorligen ställer sig för en vid Stockholms
postkontor arbetande individ, ty här får ofta en
frukostsmörgås inmundigas i flere repriser.
Dessutom finns på ert postkontor tid till kur-
tis, sång och glam — det går så patriarkaliskt
till, att fröknarna sjunga fart i herrarnes arbete
och herrame arbeta för dem : allt detta förtjänar
ej att bemötas, så barockt är det hopkommet,
så hopfantiseradt!
Förlåt, att vi med torra och tråkiga fakta dra-
git ned för en stund er Pegas från dess färd i
högre rymder. Kvinnliga postfunktionärer.
Adam Lux svarar. Hopplöst eller ieke
hopplöst?
Herr redaktör!
Efter att ha läst herr onkel Adam juniors an-
grepp på min berättelse »Postkvinnor» och se-
dan ni varit nog vänlig att låta mig få del af
»Kvinnliga postfunktionärers» öppna bref till mig,
beder jag att något få ta’ er tidnings utrymme
i anspråk — mindre till försvar för min berät-
telse, än till försvar för mig själf och mina af-
sikter.
Först skall jag tillåta mig att bestämdt pro-
testera mot påståendet, att jag velat skildra nå-
gra »typiska representanter för den kvinnliga de-
len af svenska postkåren.» På samma gång
erkänner jag att titeln »Postkvinnor» och under-
rubriken »Några interiörer,» etc. voro illa valda,
emedan de möjligen kunde inge en sådan före-
ställning som att jag velat ge en generell bild af
den kvinnliga postpersonalens lif och verksamhet.
Hvad har jag då velat? Blott lämna en be-
rättelse, en förtäljning, en händelsehistoria ur
»lifvet inom disken på ett postkontor»!
Jag skildrar endast några enskilda individer
med mänskliga fel och önskningar, ■— att de äro
»dåsiga», »ointresserade» och »utsvultna» får stå
för onkelns räkning! Ett skönliterärt opus är
dock intet tjänstgöringsbetyg, eller hur, herr
postmästare? Med andra ord: de skildrade
»postkvinnorna» äro personer i en berättelse,
intet annat, jag har påträffat alltför många skick-
liga,plikttrogna och genompräktiga kvinnliga kam-
rater för att ej hysa stor aktning och stor med-
känsla (förlåten mig detta ord, ärade insändare,
som ansett att det nästan ar ett brott att jag
sagt att postverket inom sig har olyckliga kvin-
nor!) för den kvinnliga postkåren.
Sedan något om insändarnas och mina diver-
gerande åsikter i vissa saker!
Båda insändarna tyckas fästa sig vid att jag
framställt de af mig skildrade kvinnorna såsom
mycket »giftaslystna». Båda synas härvid se
frågan hufvudsakligen ur ekonomisk synpunkt.
Men är då äktenskapsfrågan i främsta rummet
en pekuniär fråga, är den ej främst en — jag
vill kalla det — en »Ivckofråga» ? Människan
lefver ju ej af bröd allenast!
Jag upprepar hvad jag sagt, jag tror att fler-
talet af kvinnorna i postverkets tjänst skulle
föredraga ett hem, det kunde få vara så litet
och enkelt som helst, framför att vara »post-
kvinnor».
Om påståendet att ha beskyllt kvinnorna i
posten för att uppta tjänstgöringstiden me:l att
dricka kaffe, festa, ta de manligas arbetshjälp i
anspråk etc. hoppas jag ej behöfva yttra mig, ty
det torde vara klart för den, som vill vara rätt-
vis, att jag åtminstone härvidlag skildrat speci-
ella fall.
Detsamma gäller om »försnillningen»; jag be-
höfde för berättelsens utveckling en »konflikt»,
se där hela orsaken till att jag lät den stackars
fröken Berger låna ur kassan!
Förhållandet mellan de manliga och kvinnliga
postfunktionärerna har också berörts i de tv^nne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
