Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 26 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 I DU N 1897
insändarnas artiklar. Hvad jag sagt härom —
delvis till mina manliga kamraters nackdel —
vidhåller jag. De manliga tjänstemännen äro
alltför benägna att ringakta och nedgöra sina
kvinnliga kamrater och ej alla af dem få som
den af mig skildrade Åke Vest lära sig se or-
saken till det missnöje och det mindre intresse,
en »postkvinna» stundom visar.
Och att ej alla postmästare anse sig ha gjort
så enbart goda erfarenheter af kvinnornas arbete
i posten som onkel Adam junior är ganska sä-
kert. Den »omröstning», som Eredika-Bremer-
förbundet för några år sedan anställde, visade
att af 92 postmästare ansågo 48 kvinnorna
mycket lämpliga för postgöromål, 39 ansågo dem
någorlunda lämpliga och 5 icke lämpliga.
Till sist några ord om den del af »kvinnliga
postfunktionärers» artikel, som utmynnar i ut-
ropet:
Ni ser sålunda, herr Adam Lux, att vår ställ-
ning ej alls är hopplös !
Jag beder att få bemöta detta påstående, och
när jag gör det helt kort, är det därför att jag
tror att insändarinnorna i detta fall ej föra de
öfrigas talan.
Eller är det utan betydelse att på sista post-
mötet bland andra frågor behandlades denna :
Är det rättvist, att de kvinnliga funktionerna,
tvärt emot förhållandet dels för de manliga kam-
raterna inom postverket, dels för de kvinnliga inom
andra verk som telegrafen, användas i posttjänsten
utan hopp om ordinarie befattningför att,på äldre
dagar utslitna, sakna pension af postverket?
Under diskussionen yttrades bland annat:
— — — Hon har visserligen inkomsterna, så
länge hon tjänstgör, men hon saknar öfriga med
ordinarie befattning förenade förmåner. Hon är
endast tillförordnad. Hon kan skiljas från be-
fattningen när som helst. Blir hon sjuk, är hon
utan inkomster. Blir hon gammal, är hon utan
pension. Gifta sig med en manlig extra och så-
medels söka försörja denne, som icke lyckats
nå hennes ställning, får hon ej, utan att lämna
sin befattning.
Och i en daglig hufvudstadstidning förekom
nyligen en insänd artikel, som tydligen hade en
kvinnlig posttjänsteman till författarinna. I denna
artikel hette det.
— — ■— Enligt hvad nu sägs inom postman-
nakåren, lär dock de kvinnliga biträdenas ställ-
ning vara ifrågasatt att få en stöt, som eget nog
skulle i synnerhet träffa de i tjänsten äldsta och
mest meriterade. —• - —
Slutligen! Hafva »Kvinnliga postfunktionärer»
reda på, att det lär vara ifrågasatt att deras man-
liga kamrater skola komma att befordras fram-
för dem, det vill säga att de kvinnliga post-
tjänstemännen skola skjutas ur turen till att bli
»ordinarie»? Och anse de likväl »ställningen ej
alls vara hopplös»?
Adam Lux.
–––- *–––-
Xovisa petterl^vist hos
negrerna.
Utmärkta herr redaktör!
Här är jag igen, nere för att se’ på neg-
rerna! Kommen från Hernösand, där vi
hälsat på släkt.
»Det kan inte hjälpas, Ruffen,» sa jag,
»jag måste se dem! Tänk, ett sån’t vax-
kabinett det måtte vara. — Panoptikon blir
ju bara strunt i jämförelse, vet jag.»
»De är visst lefvande,» sa Ruffen,, som
alltid vill säga emot.
»Prata inte smörja,» sa’ jag litet bäskt.
»Tror du, att det kan var tillåtet i lag att
släpa omkring med lifslefvande människor,
stänga in dem som vilda djur, rifva i de-
ras själslif, beröfva dem både sol och luft
och släppa in en hungrig publik i deras
intimaste förhållanden? Negrer ha väl
människorättigheter, de med . . . Nej natur-
ligtvis ä’ de af vax!»
Resan vill jag inte tala något om : jag
var sjösjuk, vare det nog sagdt. Knappt
hade jag hämtat mig litet och fått litet
varmt kaffe, hos min rara »Prins Oscar»,
förr än jag snodde i väg upp till etnogra-
fiska förevisningen i cirkus-industripalatset.
Nog kände jag mig så där märkvärdigt
kall om vänstra sidan, som jag alltid gör,
när inte Ruffen är med, och fasligt svårt
hade jag att hålla takt med mig själf, men
fram kom jag ändå. Där stod en kö, o,
en kö ! !
Måntro man får kaffekoppar gratis, tänkte
jag. Ja, då ska jag då riktigt ha mig en,
ty negerkoppar är bra mycket intressang-
tare än kaffeförädlingskoppar, fast nog är
de också alldeles utmärkta, mest därför att
de verkligen förädlar kaffet i en så rent
af otroligt hög grad. Ändtligen slapp jag
in. Vid trappsteget satt en svart byting,
idel mage, skenben och ögon samt med
ett skinn som svart olja.
»Gud, så utsökt väl han är modellerad,»
sa jag åt en herre bredvid mig. Men han
bara flinade. Han var tydligen inte van
vid något finare tankeutbyte!. ..
Inte att jag sett några andra negrer än
tobaksskyltarnes förstås, men nog kan man
väl ha sitt omdöme klart för det.
Pojken grinade som en solvarg, och så
kved han, litet grötigt i halsen, men
rätt klart ändå för att vara en automatisk
pojke: »tio öre» och så räckte han mig
någonting programaktigt, som jag likväl
inte tog. Se själf är mitt program.
Är det inte alldeles förunderligt, hvad
konstindustrien står högt nu för tiden, till
och med i fråga om människor!
Som jag inte hade någon annan att nypa,
så nöp jag mig själf (jag måste nypa, när
jag är riktigt förtjust, eller också kreverar
jag), efter jag inte vågade mig på någon
ny herre.
Rundt kring cirkusen stod hyddor och
s. k. cabaner med halmtak och hufvud-
skålar utanför, på höga stänger, till pryd-
nad och varnagel.
Hu, sådana seder, sa jag för mig själf.
Men så ofantligt godt om hufvuden de må-
ste ha i det landet. Annat är det hos oss.
Sen fick jag visserligen höra, att skal-
larna inte var skallar, utan kurbitser. Men
jag undrar just hvem som kan hindra dem
att begagna skallarna både till kurbitser
och skallar! Utanför hyddorna, ack, tänk
på onkel Toms hydda, hur har man inte grå-
tit öfver den!!! Jo, som sagdt, utanför hyd-
dorna satt snusbruna, riktigt vackert fernis-
sade arbetare och arbetade riktigt natur-
ligt och bra på guldsmedssaker och allt
sådant där. Visserligen var de litet ryc-
kiga i armarna, och nog hvilade de sig fas-
ligt länge mellan hvart tag, men som au-
tomater betraktade tyckte jag att de fullt
ut kunde mäta sig med våra egna handt-
verkare, som minsann inte är för kvicka i
fingrarna, de heller, ål minstone inte när
man har dem hemma för dagspenning och
maten.
På en tribun satt en hel samling negrer,
gamla och unga, herrar, damer och barn;
alla halfnakna med turbaner och, o, him-
mel turnyrer ! ! ! som syntes, indigoskor
och brokiga skynken, tydligen under upp-
sikt af en slags turk med värdigt skägg
och ädel uppsyn. Mammor fanns där i
massa och ammor med! Nå ja, när det
gäller att naturtroget återge naturbarns va-
nor och seder, så får man ju inte vara för
nogräknad, men nog tycker jag, att en
amma som prof på landets rikedom hade
varit nog, ty något skönt skådespel erbjöd
icke de taflor de upprullade. Där på tri-
bunen höll ungdomen ett fasligt väsen ;
flera herrskynken slog på trästycken, eller
var det grytlock ? ? I så fall var det åt-
minstone ovanligt omusikaliska grytlock.
Musiken var ryslig! På en annan tribun
dansade japaneser! Det stod javaneser i
tidningarna, men det var väl feltryck, kan
jag tro, ty från Java exporteras, så vidt
jag vet, bara kaffe. Fasligt spinkiga, bruna
och magra var karlarna, men ett sätt att
slingra och vrida sig hade de, som var
riktigt grasjöst, ja mycket vackrare och
grasjösare än våra ballettherrskaps krum-
språng — och när man beräknar att allt
skedde per automati, så var det alldeles
förvånansvärdt! De unga kvinnorna var
tydligen litet sämre hopkomna, de; men
det är ju så alltid med kvinnor, vare sig
de är af vax eller inte, så är det inte så
noga med dem. De kunde bara vrida sig
ett halft slag de och slå litet med händerna.
Men rätt söta var de, fast så spröda och
späda att jag inte riktigt förstår på hvad
vis . . . Men det hör inte hit. Ett hade
både män och kvinnor gemensamt ; att de
sågo fina, tillbakadragna och sorgsna ut.
Men deras musik. Gång gång, bång
bång, tång tång, hång hång, kång kång,
burrrrrrrrrr! pap, pap, pap, bom, bam-bam,
bum-bum! Ja, presis så lät det, ty jag
skref upp det! Nu kom jag till en tredje
upphöjning full med barn! Kan man tänka,
med barn, små stackare, medelstackare och
stora stackare till barn. Var det inte en
Guds lycka, att de bara var af vax, eljes
hade jag gråtit ögonen ur hufvudet på
mig och det tvärt. Barn behöfver ju all-
tid sol och luft och frihet; mycket mer
då de där stackars solmättade, solfödde,
soldrickande ungarna ! Men lustiga såg
de ut, och så grufligt lifslefvande. Ja, det
säger jag, att den konstnär, som format de
barnen, borde ha litteris i skulptur allra
minst, att hänga på bröstet, ty en ofant-
ligt stor konstnär måste han vara!
Och när de läste framför svarta taflan
se’n! Hur stack inte de svarta ungarna
fingrarna i mun och magen i vädret och
skelade under lugg på läraren för att se
efter, om de inte kunde »smita undan»!
Presis som våra egna hvita göra!
Det är rysligt för en hustru att vid så-
dana där upprörande tillfällen sakna sin man
vid sin sida. Också var jag då så riktigt
vred på Ruffen, åtminstone en hel minut,
som just skulle gå sta och skära sig för-
därfvad i en liktå! Är det någonsin någon-
ting nödvändigt att skära sig fördärfvad?
Bara slarf, inte alls något annat! I hyd-
dorna låg hudar och stod koffertar och häng-
de skynken och pipor och svärd! Natur-
ligtvis tittade jag in öfver allt, efter som
det ju inte kunde vara ogrannlaga mot vax-
folket, eljes hade jag nog aktat mig. Jag
undrar just hvad jag skulle tycka om, om
en hel massa folk trängde in i mitt hem,
plockade, tittade, undrade — och uttalade
sina refiektioner så ogeneradt om både mig
och mitt rum, som om jag varit en höna
och mitt hem en bosshög ! Ty det var hvad
publiken gjorde här. På läktaren blef jag
så förtjust i två små japaneserskor, som
med benen i kors målade svarta streck på
hvita dukar och bjöd ut’et för en krona,
ja, så förtjust blef jag, att jag inte kunde
hålla mig längre, utan måste få reda på
»hur allt det här gick till».
Jag vågade mig på en ny herre, en som
såg hemmastadd ut, ty en ohöflig herre blir
SSfa Aseptol, Chinasol-Lanolin-Crême i tuber och Chinasol-Lanolin-Tvål %
— ––-de bästa medlen för munnens och hudens vård —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
