Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 26 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 377
ändå aldrig så ohöflig som ett ohöfligt frun-
timmer, nota bene mot ett fruntimmer —
för öfrigt begriper jag inte, hvarför folk
ska’ vara ohöfliga alls?? Men det blir ett
kapitel för sig det —. Allt nog — den här
herrn såg riktigt snäll ut, och snäll var han,
ty han bet mig inte alls, utan svarade både
hyggligt och höfligt.
Så här ljöd samtalet:
»Ursäkta,» sa’ jag, »men inte vet herrn
händelsevis hvad det är för en kraft, som
drifver dem?»
Han såg på mig litet lustigt, men det ut-
trycket är jag vand vid.
»Eldvatten, har jag hört,» sa’ han till
sist.
»Nej,» sa jag, »så intressangt ! På det viset
skulle man ju få en praktisk användning för
den outrotliga brännvinsfloden i vårt land.
Är det hästkrafter de gå med?»
»Hva falls?»
»Jaså — frågan var visst opraktisk ! Jag
menar, hur många hästkrafter gå de med?
Och hvar dras de upp?»
»Hvilka?»
»Negrarna och japaneserna förstås!»
Nu skrattade han riktigt godt.
»Jag tror det är frun som drifver, jag,»
sa’ han sedan muntert.
»Jag drifver aldrig,» sa’ jag stött, ty om
något kan stöta mig, så är det beskyllnin-
gen för drift!! Drifver jag, så är det åt-
minstone omedvetet. I detsamma kände
jag något varmt och mjukt äntra upp på
ryggen på mig och så slogs ett par små
runda svarta armar kring min hals.
Den som en enda, enda gång i sitt lif
känt en liten barnakropp tryckt mot sin
egen, kunde inte ta’ miste, och det var ock-
så verkligen en af de små svarta bytin-
garna, jag nyss sett i skolan, som på det
viset »intog» mig, tydligen drifven af in-
tresse, inte för min person, utan för mina
guldörhängen.
»Lefver du, byting?» sa’ jag alldeles hä-
pen. Herrn skrattade så han kunde dö.
Och pojken stämde i så tänderna tindrade.
Visst lefde han — och det i alldeles ovan-
ligt hög grad till. Han begagnade mig
fortfarande till äppelträd, hon ryckte i ör-
hängena, kuttrade, var näpen, inställsam,
söt, småelak — ja, med ett ord han var
ett alldeles lifslefvande barn.
Jag satte mig, mest för att få stöd, ty
han gjorde sig tung som en klump, den
lilla apan.
»Du min Gud!» sa’ jag plötsligt och blef
både röd och blek, jag hade nämligen fått
en tanke: Lefde den här, så lefde väl alla
de andra! Begreppen hvirflade upp och ned
i hufvudet på mig som papperslappar. Jag
måste ha klarhet.
»Förlåt,» sa’ jag och mutade i tysthet
min lilla inkräktare med mitt ur. »Men
är de af vax, eller är de inte?»
»Vax! Har inte frun reda på att prin-
sen hållit föredrag här i Industripalatset?»
»De är således lefvande?» sa’ jag.
»Visst.»
»Jaså. Hvad höll prinsen föredrag om,
om jag får fråga?»
»Om kristendom.»
»Ja, det kunde behöfvas,» sa jag med
eftertryck. »Att tänka sig, att det i våra
tider kan finnas en människa, som vågar
spekulera i människokött och i människo-
själar, ty att negrerna har själar, antar
jag ingen kan förneka, utan att förneka
Guds ord. Det riktigt gläder mig in i hjärte-
roten, att han fick höra sanningen, den
där herr impressarien. Brännmärkas hör
han ! Jag ska säga herrn, jag, att det här
är en mycket värre slafhandel än någonsin
den i onkel Toms stuga, ty onkel Tom
fick åtminstone vara en slaf, han, och inte
ett etnografiskt ’föremål’, som släpas om-
kring och förevisas som om det hade hvar-
ken tanke eller känsla. Fy!»
Herrn skrattade igen, fast skrattet allt
lät litet ampert den här gången, så svängde
han sig på klacken och gick sin väg.
Jag fick sedan af vakten höra, att han
var tolk åt den där impressarien. Håll till
godo, det var honom väl unnadt! ! !
Emellertid tål jag inte vid att bli så
där altererad nu mera. Jag är för gam-
mal. Jag darrade, så att den lille gossen
i mitt knä hoppade som en dansgubbe.
Men, ju mera han hoppade, dess mera jub-
lande glad blef han, den välsignade ungen.
Han trodde nog vi lekte rida ranka, han.
Sedan jag hämtat mig litet, tryckte jag
den lilla främlingen riktigt innerligt intill
mig, kysste hans lilla svarta mun, gaf
honom den ena af de åtrådda öronringarna
till minne och sa, så stadigt i rösten jag
kunde åstadkomma.
»Förlåt oss, lilla barn, bed också ... de
andra förlåta oss, men ser du vi .. . är så
svarta ännu under det hvita skinnet, ja,
mycket svartare än någonsin ni, som aldrig
varit hvita — och värre hedningar är vi
med — ja, hundra gånger värre ! »
Så lyfte jag varligt ned min lille gäst,
— kysste honom ännu en gång — och
gick röd och med nedsänkt hufvud, som
man går när man blygs!
På kvällen telegraferade jag till Ruffen:
»Kommer så fort det är möjligt! Läng-
tar efter dig och efter Jockmock. Stor
negerskandal! Kulturen är inte alltid hvad
den bör, minsann.» Louisa.
–––––––––- *–––––––––-.
Gossar och skjutvapen
tanke att det af mig nyligen i Idun gif-
r na uppslaget till meningsbyte möjligen
af andra missuppfattats lika grundligt som
af den person, som gömmer sig bakom
märket P. G. H—g, hvars uppsats i sena-
ste numret endast genom sin öfverskrift
anger, att det skall utgöra ett inlägg i
den framkastade frågan, ber jag att ytter-
ligare få taga till orda.
Om min pojke begärde en kortlek eller
cigarretter, skulle jag på en sådan begäran
utan minsta tvekan svara ett bestämdt nej.
Emellertid skulle jag nog motivera min
vägran, ty jag gillar ej den uppfost-
ringsmetoden att låta ett tänkande, utveck-
ladt barn nöja sig med ett imperatoriskt:
»du får icke» eller »du skall», utan anser
att barnet ej endast har rätt, men ock nytta
af att få veta, hvarför man förbjuder det
ena och befaller det andra, samt att för-
äldramyndigfteten ingalunda nedsättes ge-
nom ett resonnemang om det fördärfliga
i hvad man nekar barnet. Men nu rörde
gossens begäran en sak som på intet vis
skadligt kunde inverka på hans karaktär
eller moralitet, och enda skälet för en väg-
ran var en måhända fruntimmersaktig räd-
sla för olyckshändelse. Däraf tvekan. Däraf
frågan: »Yar det rätt att neka? Gossar
kunna taga sig värre oråd före än att skjuta
kråkor och gråsparfvar.»
Att skjuta till måls och, sedan man hun-
nit en viss träffsäkerhet, äfven börja jaga
litet är enligt min tanke för en gosse intet
ondt. Skjutskicklighet kan en gång blifva
honom till nytta, om han väljer krigaryr-
ket, och hvad jakten beträffar, är den ett
sundt, friskt nöje, som ej demoraliserar.
Ty i sin lagstadgade form få den ej anses
som djurplågeri. Att plåga ett fånget djur,
det är nedrigt och afskyvärdt, och jag tror
ej jag skulle finna något straff strängt nog,
om jag komme på’ mina gossar med något
dylikt, men det har Gud ske lof aldrig
händt. Däremot att i »naturens stora gym-
nastiksal» spänna sina krafter och »run a
race» med skogens åbor, det är något helt
annat. Det djur, som dör svältdöden eller
råkar i rofdjurens klor är mer att beklaga
än det som faller för jägarens kula. Må
mina söner gärna en gång bli skickliga
skyttar, tappre krigare eller duktiga jägare!
Det har jag ingenting emot. Men finnes
hågen i naturen, visar den sig tidigt, och
huru länge och i hvad grad bör man hålla
emot?
Jag tror att jag en gång förut i Idun
påpekat faran af att föräldrar gent emot
sina barn allt för mycket begagna sig af
sin vetorätt i fall, där det ej gäller absolut
orätta saker. Af flere skäl bör man enligt
min tanke handskas försiktigt med denna
rätt, och jag vill anföra ett par sådana. Barn
äro i allmänhet enligt min erfarenhet upp-
finningsrika i fråga om att sysselsätta sig
på lediga stunder, och det är ett godt
tecken när de äro det och ej ständigt fråga:
»Hvad ska, vi göra ? » Men därför att dessa
upptåg och lekar så ofta kollidera med vårt
eget behagliga lugn, förbjuda vi dem kort
och godt. Till en viss grad är ju detta
berättigadt, men vi kunna gå för långi. Vi
kunna med våra ständiga förbud till sist
kväfva barnets förmåga af initiativ, hvilket
längre fram i lifvet blir till oberäknelig
skada. Vidare utsätta vi barnen genom
att neka dem än ett, än ett annat, som
för dem är af stort intresse, ehuru vi kun-
na anse det onödigt, dumt, farligt o. s. v.
för faran att ha tråkigt. Tråkighet är en
rot till mycket ondt.
Därför, när vi ej hafva något bättre att
föreslå eller gifva i stället för det vi vägra,
borde vi låta förbudet eller afslaget beled-
sagas af en allvarlig pröfning. Och stanna vi
vid denna pröfning i ovisshet, hvarför
ej rådgöra med andra föräldrar ? Detta var
den tanke, som ledde mig vid framställan-
det af min fråga. Då samma fråga säkert
är före i hundratals hem, kunde den ju
både intressera och förtjäna meningsbyte i
hemmens tidning.
När man ser, huru ganska förståndiga
föräldrar redan låta sina 11—12 åringar
få salongsgevär och 14-åringar dubbelbössor,
är frågan helt säkert ej löst med ett Alexan-
dershugg, såsom P. G. H —g tyckes anse
utan torde nog tåla vid en liten diskus-
sion. Ellen Bergström.
–––––*–––––
Några öfverblifna exemplar
finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af
BARNGARDEROBEfl
för innevarande år. Mot insändande af 2 kr.
i postanvisning erhållas alla de under året ut-
komna numren, äfvensom de återstående till årets
slut. Iduns Expedition.
- —❖—...........
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
