Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 26 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 IDUN 1897
Från Iduns läsekrets.
En rojalist.
Föremålet för min betraktelse är idealet af en
ung man. Friskhyad och välväxt, med klara blå
ögon, som frimodigt blicka ut i världen. Dess-
utom hvarken röker han, dricker eller svär och
lägger sig i mycket ordentlig tid om kvällarna.
Visserligen var det en tid han mycket anlitade
flaskan; det låter ju rysligt nedsättande, men
som förmildrande omständighet må nämnas, att
det var med napp på och mjölk uti. Många
dagar ha svunnit sen dess. Nu studerar han
språk med ungdomens hela intresse och ifver,
men än så länge endast det svenska och det är
ju vackert så, ty han är endast två år. Det
första däraf han lärde sig var »mamma», det
andra »pappa», det tredje »kungen», men sedan
dess har han lärt sig mycket, mycket mera. Både
»tronprinsen» och »tronprinsessan», »pins Tal»
och »pins Schen» och »pins Benandott» med
mera, men mest älskar han tala om kung »Ostaj»
och — förlåt.— »tant Fia». Han är så där fa-
miljär, den gossen. Alla hans tankar röra sig
omkring »tunnen». »Tunnen månna hästaj, tun-
nen månna vagnaj, tunnen månna böckej!» Ingen
visa gillas, där ej kungen är med, och när hans
mamma därför sjunger för honom om »Borgmästar
Munthe, han red på sin brunte», så sjunger hon
i stället: »Den kära kung Oscar, han åkte i droska»
och så vidare hela kungahuset igenom, som här
ej kan repeteras. På så vis öfversätter hon alla
visor på fria vers, till sonens stora belåtenhet.
Också känner hans förtjusning inga gränser, och
i vild hänförelse ropar han sitt hurra, hurra,
hurra! Att han sätter konungen högre än både
far och mor, det syns tydligt. Hvarifrån han
fått idén, vet jag ej, om ej att kungajubileums-
firandet kan vara orsaken, då konung1 Oscar var
på »hvar mans mun», och hans, gossens, vak-
nande intelligens gjorde sig ett eget litet be-
grepp ; alltnog en större rojalist tror jag man
får leta efter, åtminstone vid den åldern.
Tuttan.
Ett tack till —g—g.
Det är verkligen med stor tillfredsställelse man
läst eder förståndiga artikel i den mycket disku-
terade tjänarinnefrågan och jag tackar eder på
det varmaste för den kloka, klarseende, opartiska
och fullt rättvisa belysning ni lämnat. Det är
alltsammans fullt utredt, intet är glömdt eller
halft. Sällsynt ar det äfven i denna pjunkigt
ömsinta och slappa tid, då mången för att icke
anses ej »följa med», förfäktar åsikter, som
ett sundt förnuft nödvändigt måste hålla för,
minst sagdt, enfaldiga, att finna någon kvinna,
som vågar uttala sin mening, äfven om den stri-
der något emot den antagna ljufva älskvärd-
heten, som ser mellan fingrarne med allt, blott
för att bli berömd för humanitet, —g—g säger
i sitt anförande, att tjänarinnorna uppföra sig så,
att man till sist nödgas umbära dem. Detta är
just förhållandet med mig, som nu på gamla
dagar, sedan jag i inånga år haft från tre till
en tjänstflicka, icke mer har någon. Hvarför?
Emedan jag icke står ut därmed, ty en gammal
matmor vill hafva någorlunda som hon är van.
Detta får man icke för tjänarinnorna nu för tiden.
Den nya jungfrun har sin egen smak; hon kan
flnna det vara för mycket husgeråd, som står i vä-
gen, detta ändras då alltsammans, om diverse saker
stufvas in i skrubbar, bäres upp på vinden o. s. v.
och när man vill använda sina saker, finnas de
ej tillstädes, man får leta i oändlighet, och om
man vågar en anmäikning, så — flyttar hon
genast. Den sista jag hade flyttade, emedan jag
framtog lappar att klippa till trasmattor. En
annan flyttade, därför att jag bad henne sopa
bort dammet under en soffa i det rum, där hon
nyss sopat. En flyttade, emedan hon ej kunde äta
den simpla maten; hon svalt, ty icke kunde hon
äta sill och potatis till frukost, då hon var van att
äta ägg och biff, icke heller välling till middagen
— det skulle vara buljong med pastejer. Mjölk
kunde hon ej dricka, endast öl. Jag kände en
himmelsk lättnad, då dörren slöts efter henne.
Deras gensvarighet, själfrådighet, romanläsning
(med boken gömd i sängen), olydnad och näsvis-
het trotsa all beskrifning. Allt skall gå efter
deras pipa för husfridens skull.
Då de därtill äro med i en mängd föreningar,
så att de sällan äro hemma, och då de äro så
fina, att de ej kunna hålla rent i köket, »ty de
smutsa ner sig», då må man väl fråga, hvad
man skall med en tjänarinna, på hvilken man
själf får passa upp? Börja de sen på att skrifva
i Idun ... ! Det vill säga göra allt utom sin skyl-
dighet, då måtte väl måttet vara rågadt.
Nej, tacka vill jag hjälpgummorna, de äro myc-
ket att föredraga; de stackarna hafva slitit ondt
och veta att sätta värde på en ordentlig inkomst.
Och det bästa är att husgeråden få stå på sin
bestämda plats.
Gammal matmor.
»Ett modernt hem».
Hvad är Isa? Hon tyckes vara antik, lika-
som hennes möblering af ett hem, men en
ungmö är hon dock, ty hon talar om hvad hon
önskar i »lysningspresent». Hennes sätt att
bedöma ett hem är särdeles öfverlägset i formen,
men klent och motsägande i praktiken, och en
närmare granskning torde lättast bevisa detta.
Utgående från den förutsättningen att det
hem hon klandrar, och det hon själf tänkt sig,
är tillfinnandes i Stockholm eller annan större
stad, får hon väl nöja sig med den storlek bygg-
mästaren gifvit rummen, och följaktligen äfven
sängkammaren, äfven om den icke är »stor, luf-
tig och solig». Hvarför möbleringen helst bör
vara antik och med gravyrer på väggarne, är ett
påstående, som tarfvar bevis, ty mer eller mindre
smakfull, kan det ej kallas.
Salen får ej vara stel, men med de 4 stora,
tunga Lutherstolarne kring matbordet, hvilka
måste flyttas eller vridas hvarje gång man sät-
ter sig eller stiger upp, hvilket för ett klent
fruntimmer isynnerhet nog i längden blir tröt-
tande, är stelheten gifven.
Den klandrade unga frun äger pengar, men
ett gammalt skåp skall tagas från någon liten
stuga och fiffas upp med tennbeslag, hvilket
skall vara bättre än en ny, snygg, omsorgsfullt
arbetad skänk (buffet, gudbevars 1), endast därför
att någon annan kan råka ha en liknande. Så-
dana finnas tvärtom i alla storlekar och i de
mest växlande former, hvarföre denna fruktan
synes onödig. Gamla smaklösa tennsaker och
gamla formlösa messingslampetter skall det vara
för att vara riktigt antikt!
Den klandrade salongen var för fullproppad,
men Isas salong kan ej bli för fullproppad —
där skall råda ett förtjusande kaos, men intet
“billighetskram, bara verkliga konstsaker, hvilka
äfven de anskaffas »från någon auktion eller nå-
gon undangömd möbelaffär» = lumpbod. Tapis-
seriarbeten äro förunderligt nog förbjudna, ty där-
med sysslade dock antikens finaste damer så
mycket.
I en sak är Isa dock modern, hvilket man får
veta af möbleringen i hennes blifvande mans
skrifrum, där hon ämnai’, såsom en nutidens
kvinna anstår, draga sina bloss i sällskap med
honom.
Man skall icke tvista om tycke och smak,
och i alla tider har det funnits och kom-
mer ’det att finnas människor, som anse tiden
vara ond och i intet tåla jämförelse med den
förgångna. Men om man utan inverkan af för-
utfattad motvilja mot allt nytt dock vågar påstå,
att nutiden verkligen Jean bjuda på något bättre
än den gamla, så må Isa ursäkta de kvinnor, som
finna sig väl i nutidens komfort och äro tack-
samma för alla de behag ett nutidshem skänker
—.äfven de föraktade små »plyschpuffmöblerna».
Isa synes vara ett af de farliga frantimmer,
som genast vid inträdet i ett hem med forskande
och klandrande blickar öfverfara allt, utan att
betänka att ett hem för att vara trefligt måste
ordnas så, att det främst passar dem, som dag-
ligen vistas däri, att allt är till hands utan för
mycket besvär, och icke blott för att tjusa be-
sökande.
Isa tycker om att slå ikring sig med fraser
och en god portion af viktighet, men fastän en-
kel och blygsam har jag dock Velat i någon mån
bemöta hennes fantasier.
Augusta.
Tjänarinnefrågan.
1Vu orden måste som ärter rulla!
Tre dussin spalter vi pratat fulla
och Gud vet när det en gång blir slut —
Nu är det frågan om »tjänarinnor»,
som sysselsätta oss, svenskp, kvinnor,
och hardt när riktigt oss slitit ut.
Vi vändt den frågan på alla leder,
vi vändt den upp och vi vändt den neder,
så ut som in och så balt som fram.
Vi diskuterat och resonnerat,
vi dissileerat och fantiserat
och rört upp skyar af rök och dam.
De många tjänande systrars slcara
må evigt tacksam emot oss vara,
för att vi fäJctat och sträfvat så.
Besvär och möda det verket gaf oss,
så svetten riktigt har lackat af oss —
och det kan ingen väl undra på.
En menlös själ kanske tyst vill våga
uti all enfald en liten fråga
■»hvad ha ni uträttat då med allt?»
Vi ha — — vi ha–––Ja, hvar skall man börja ?
Så kan man verkligen nu här spörja
med fog och skäl och med all gewalt.
Hur skall tillräckligt med ord man finna,
hur skall i hastighet väl man hinna
en klar och fullödig skildring ge?
Es geht nicht. Sätt dig själf ner att läsa
hvad allt vi skrifvit — men på din näsa
du först må taga en bra pince-nez,
ty eljes räds jag, att du ej riktigt
kan se hvad allt vi ha gjort för viktigt,
hur bra vi styrt och hur klokt vi ställt.
En fri uppfattning ej skadar heller —
det icke här gäller bagateller,
det må du komma ihåg så snällt.
En smida motståndskraft ock tillika,
för att med tankar och ord så rika
stå ut. Det kommer att fresta på !
Well — nu till verket du modigt drage! -
Ett »lycka till» du då med dig tage!
Ett »välbekomme» till sist också —.
En suensk kvinna.
–––- *–––-
Up notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd har under
den sista tiden varit mindre tillfredsställande, i
det att liksom de senaste åren samma sjukliga
symptom från nervsystemet med åtföljande all-
män svaghet och ofta återkommande svimnings-
anfall åter inställt sig. På grund häraf kommer
h. k. h. att så länge som möjligt fortfarande
vistas på Tullgarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
