Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 26 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 37g
rättvisligen uppmärksammade gobelin, hvars mön-
ster, framställande Gripsholms slott, är kompo-
neradt af fröknarné Gisberg och Sjöström.
–––- *–––-
Teater och. musik.
Vasateatern ger i dag fredag den med spänning
motsedda reprisen af Strindbergs »Mäster Olof».
Vi återkomma i nästa nummer.
Hr. A. Elfåkers orgelkonsert i Jakobs kyrka
förliden lördag, hvars halfva intäkt var ansla-
gen till Jakobs och Johannes’ skollofskolonier,
hade samlat en föga talrik publik. Programmets
värdefullaste nummer utgjordes af Bachs prelu-
dium och fuga i d dur, i hvilket konsertgifvaren
fann tillfälle att dokumentera sig som en solid
konstnärpå sitt mäktiga instrument,j De öfriga or-
gelnumren voro mera obetydliga. Som medverkan-
de föredrog fru Dagmar Möllermed innerlig värme
Davids’ psalm 39 af Wennerberg och Ave Maria
af Svedbom, fick hr Zetterqvist utförde med ädel
ton en Air religieux för violin af konsertgifvaren.
Hr Lundqvists sångnummer ersattes af en amatör
och hr Lindström biträdde med ackompagne-
mentet.
Andra kammarmusiksoarén för säsongen gafs i
måndags af Aulinska kvartetten och hr Stenham-
mar inför en talrik, konstnärligt distinguerad
publik. Den inleddes af en nyhet: kompositö-
rens till »Syrsan vid spiseln» Carl Goldmark
stråkkvartett i b-dur. Det var ett ganska in-
tressant verk, hvars andante och allegro vivace
särskildt slogo an och det fick ett i allo förträff-
ligt utförande. Som mellanpjeser utförde nu
först hr Stenhammar på Malmsjöflygeln några
synnerligenkaraktäristiskasmåstycken af Sinding,
hvarpå han ackompagnerade hr Aulins violin-
sonat af Händel. Som slut- och glansnummer
följde César Franks, af samma konstnärer redan
en gång tidigare utförda pianokvintett. Det allti-
genom moderna, praktfulla och passionerade
verket fick ett medryckande utförande, och de
stora kraf det ställer så pä pianisten som stråk-
förarne motsvarades förträffligt. Publikens bi-
fall och tillfredsställelse med den gedigna musik-
aftonen voro lifliga.
Fru Vilma Norman-Neruda (Lady Hallé) gaf i
tisdags konsert i Musikaliska akademiens stora
sal, som till sista plats var upptagen af en lif-
ligt intresserad publik. Men så äro de också
högtidsstunder, dessa konserter, där man med
odelad beundran och tacksamhet kan hängifva
sig åt njutningen af ett violinspel, som väl näp-
peligen öfverträffas af någon annan nu lefvande
konstnärs. De egenskaper, man vid föregående
uppträdanden härstädes lärt sig beundra, äger
lady Hallé fortfai-ande i oförminskad grad: nobless
och själfullhet i spel och uppfattning, varm känsla,
stilriktighet, skönhet och bredd i tonen samt så-
som en fast grund en allt absolut behärskande
teknik, hvilken ej vet af några som helst svå-
righeter.
Konserten inleddes med Schuberts fantasi i
c-dur för violin och piano, en tämligen lång-
dragen, men ingalunda ointressant komposition,
som kanske dock skulle hafva verkat något tröt-
tande, om ej föredraget å båda händer varit så
förträffligt. Lady Hallé utförde för öfrigt Han-
dels solosonat i d-dur, Spohrs Barcarolle och
Schozer, Sérénade mélancholique af Tschaikowsky
samt Ungerska danser af Brahms-Joachim. Och
i alla dessa fick man höra den celebra konst-
närinnans eminentaste egenskaper framträda.
Konsertens värde förhöjdes ytterligare däri-
genom, att den biträdande pianisten mr Leonard
Borwick visade sig vara en framstående talang
på sitt instrument. Med smak och finess före-
drog han såväl Chopin som Liszt och under hans
händer blef ett sådant stycke som Saint-Saëns’
»Capriccio» ett mycket njutbart litet konstverk.
Främst af de utförda pianonumren skulle vi
emellertid vilja sätta Liszts Rhapsodie n:r 12,
hvilken svåra komposition föredrogs med öfver-
lägsen smak, elegans och en aldrig svikande
träffsäkerhet. Äfven som ackompagnatör visade
sig mr B. besitta solida och goda egenskaper.
Bifallet från den fulltaliga publiken, hvaribland
märktes h. m:t konungen, var hela aftonen ytterst
lifligt.
Ytterligare tvänne konserter gifvas, nämligen
i afton och på måndag.
–––-*––––
Ottefåglar.
En midvinterskiss för Idun
af
Torkel Berg.
» Met här tycks arta sig till en småtreflig
jul!» puttrade sjuttonåringen Eut
Lovén, i det hon med olycksbådande upp-
syn trädde in i »flickornas rum».
»Hur så?» frågade tankspridd hennes
två år äldre syster Disa och synade be-
kymrad en trasig strumphäl. »Ja, jag
säger då det,» utbrast hon därpå energiskt,
»att får jag en gång pojkar, så det första
jag lär dem, så ska det då bli att stoppa
sina egna strumpor.»
»Mina ska stoppa sina systrars med,»
proklamerade Eut bistert.
»Det var kuriöst. . . Jag vet ändå inte,
om det vore så rättvist —»
»Rättvist?» fnös Rut, full af harm. »Ha
inte vi kvinnor gått och stoppat karlarnas
gamla strumpor ända sedan världens be-
gynnelse? Och nu skulle vi kanske nöja
oss med, att de stoppade sina egna? A
nej, min lilla du» — hennes röst skalf af
undertryckt hämndlystnad —■ »först ska de
stoppa våra i lika många tusen år, som vi
stoppat deras, och sedan kan det bli fråga
om, att hvar och en ska stoppa sina.»
»Ja ja, det ligger något i hvad du säger.»
Disa stirrade begrundande framför sig.
»Men de komma att sätta sig på tvären,»
profeterade hon därpå melankoliskt och
började med konstförfaren hand slå ull-
garnsbryggor öfver det gapande svalget.
»Dina möjligen, för de bli väl likadana
tjurskallar som du själf,» förmodade Rut
vanvördigt. »Men du tycks för resten alls
inte bry dig om, att Elin och Ebbe inte
komma hit i jul,» tilläde hon därpå bråd-
skande, angelägen att försvaga intrycket af
sina utmanande ord.
»Prat!» utlät sig Disa lakoniskt.
»Prata kan du göra själf,» genmälte Rut
med värdighet. »Jag bara talar om, hvad
som står i Elins bref till mamma.»
»Och jag bara säger, att det vill jag se,
innan jag tror. Hette det kanske inte så
i fjor också? Och ändå, när det kom till
kritan, julade både systerbiten och svåger-
stumpen här precis som vanligt. Hvad
skulle väl hindra dem i år?»
»Ebbe har förstås inte råd.» Ruts lilla
ansikte fick ett hånfullt uttryck.I »Han
tycks inte riktigt ha reda på sina skyldig-
heter som äkta man, den gode svågern.»
»Och dem vill kanske du lära honom?
Ebbe är en hederspascha, kom det ihåg,
min goa Rut. Han tycker bäst om mig af
sina svägerskor, och det bevisar, att karl’n
har smak. Och säger han, att han inte
har råd, så har han det inte heller och
därmed punktum. — Men ynkligt är det,
riktigt storynkligt, » afbröt hon sig plöts-
ligt nedslagen. »En jul utan Ebbe och
Elin blir ingen jul alls. Pengar, pengar !
(Jsla mammon! . . , Snöda vinning!»
Disa stödde armbågarna mot bordet, satte
händerna för ansiktet och stirrade dystert
fram mellan de utspärrade fingrarna. Rut
iakttog med njutning verkan af sina ord.
»Men, Rut du . . . Rut...» började åter
Disa med tydlig ansträngning, »skulle vi
inte kunna — men nej,! jag vet inte, hvad
jag säger . . . Fast vänta!» tilläde hon med
uppstrålande min. »Här är hufvud, här!»
Hon knackade sig eftertryckligt i pannan.
»Just så ska det gå till.» Hon nickade
så öfvertygande, att lampkupan skallrade.
»Du och jag ska bjuda Ebbe och Elin.»
»Utan schaber?»
»Vi ska skaffa.»
»På hvad sätt?»
»Hvad sa pappa i middags?»
»Att Knut tog för tjockt med smör.»
»Det gjorde han också, den smörmånsen.
Men hvad sa han om ’Tiden’?»
»Hvad skulle han väl säga om tiden?
Middagen var ju inte försenad.»
»Märkvärdigt, att vi båda ä systrar.»
Disa skakade betänksamt på hufvudet.
»Jag menar naturligtvis tidningen ’Tiden’,
som pappa ska förlägga. Ännu en gång:
hvad sa pappa om ’Tiden’?»
»Att den ska ges ut som profnummer
hela december månad, » svarade Rut mot-
sträfvigt och vid dåligt lynne.
»10,000 exemplar bara här i Stockholm,
jaha. Men hvem ska falsa de där 10,000?»
»Det visste han ju inte,» genmälte Rut,
fortfarande misslynt. »Det är så svårt att
få folk så där tidigt om rnornarna, sa
han ju.»
»Men nu säger jag, Disa Brita Lovén,
att du och jag ska falsa dem, hvareviga en.
Begriper du chäsen?»
»Klockan 3 om rnornarna?»
»Klockan 2, om så behöfs.»
»Men hvad ska det vara bra för?»
»Hörde du inte, att pappa ville ge 2,50
till hvar för de där timmarna, bara han
kunde få pålitligt folk?»
»Till att vara af dig...» myste Rut
blidkad och nyter. »Låt mig se: ’Tretti
dagar har november, april, juni och septem-
ber, tjugoåtta’ — det är trettioen dagar i
december. Har du en blyertspenna?»
»Kan du inte räkna ut det i hufvudet,
din kråka? Det blir cirka 75 kronor pr
man, för det blir söndagsnummer också.»
»Det räcker ! »
»Och blir öfver.»
I yrande fröjd svängde systrarna om, så
att strumpor och garnnystan flögo dem om
öronen.
»Men, Rut,» flämtade Disa efter släng-
polskan, »inte ett knyst om det här till
Gösta och Sven. De kallade oss härom-
dagen för slammertackor. Nu ska vi min-
sann visa dem, att vi kunna tiga ...»
»Jo, något!»
Ett handslag bekräftade fördraget.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
