Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 3 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 189?
IDUN
Skall kärleken rätteligen växa till, så måste de äkta makarne dela allt med hvarandra.
H. Mortensen.
jämt i München. Under skämtet och leken
växte djupare känslor fram, och vid 17
års ålder lofvade Carola sin tro åt den
nordiske främlingen. Ännu fyra år stan-
nade Boklund i München, återvände därpå
till Sverige och blef år 1856 kallad till
ledamot af Akademien för de fria konsterna
och utnämnd till professor samt fick i upp-
drag att vid nämnda akademis läroverk
bilda en målareskola. År 1858 hämtade
han sin unga brud, och på sensommaren
anlände fru Boklund till sitt nya foster-
land.
I en atelier vid Klara norra kyrkogata
— sedermera bebodd af bl. a. konstnärs-
paret Winge och baron Cederström — redde
de båda makarna sitt första hem. Atelier
och sofrum — det var hela våningen, kök
fingo de till en början reda sig utan, och
Boklunds vänner brukade på skämt för-
säkra, att allt hvad denne skaffat i hus-
gerådsväg till sin hustrus ankomst var ett
dussin punschglas! Man kan väl förstå, att
det fordrades en energisk vilja och en stor
praktisk förmåga för att i ett främmande
land finna sig tillrätta i förhållanden så
olika dem hon vuxit upp uti. Den älsk-
värda och intelligenta unga frun redde sig
dock med heder. I mannens umgänges-
krets fann hon också snart många trofasta
vänner, som omfattade henne med stark
sympati och jämnade vägen för henne. Sin
mans arbete ägnade hon ett lifligt intresse
och var honom till stor hjälp vid den mängd
olika uppdrag, som kommo honom till del.
Så t. ex. skötte hon vid utställningen 1866
en stor del af den korrespondens Boklund,
i egenskap af ledamot i komitén för ord-
nandet af konstutställningen, då hade att
ombesörja. När så professor B. år 1867
utnämndes till hofintendent och till direktör
vid Akademien för de fria konsterna, var
fru B. helt initierad i svenska förhållanden
och fullt vuxen de många och maktpålig-
gande plikter, som väntade henne i det nya
hemmet i Akademiens byggnad.
Den gästfrihet och hjälpsamhet, som voro
i så hög grad utmärkande för herr och fru
B., fingo här de yppersta tillfällen att ut-
veckla sig. Karl XV:s glada konstnärskrets,
hofvets herrar, akademiens elever och en
mängd andra vänner —- alla trifdes de väl
i det gästfria hemmet, där de voro i till-
fälle att beundra lika mycket den praktiska
husmodern som denj behagliga värdinnan.
Fattiga och hjälpbehöfvande elever kunde
alltid vara säkra på att i direktörens hem
få bistånd med råd och dåd, och många
af dem bevara ännu i dag i tacksamt minne
den myckna välvilja de där åtnjöto. En
gång t. ex. hände det en elev, att han, när
han målade på ett prisämne, fick en svår
halsböld, och denna omständighet hotade
att beröfva honom arbetsförmågan. Men
fru B. skötte bölden medels täta pålägg-
ningar af varma grötar, och den unge konst-
nären kunde arbeta vidare och vann priset.
Nu känna vi honom alla — det var Carl
Larsson. I detta sammanhang må nämnas,
att fru B. var mycket hemmastadd i sjuk-
vård. Vid samaritkursernas inrättande i
Sverige var hon en af de första deltagarna.
Boklund var som bekant Karl XV:s lärare
i målning och en af hans närmaste vänner.
På somrarna ville kungen ha honom i sin
omedelbara närhet, och familjen bodde där-
för på det för kung Karl och hans närmaste
krets så kära Ulriksdal. Från vistelsen
därute mindes fru B. många drag af kun-
gens glada lynne och hjärtegodhet, och Ul-
riksdal förblef henne alltid kärt. »På den
tiden var det sol och lifsglädje i konstens
värld, och kung Karl var den af alla älskade
medelpunkten,» yttrade fru B. många gån-
ger. Boklund hyste den innerligaste till-
gifvenhet för sin monark, och han hämtade
sig aldrig fullständigt efter det förkrossande
slag han erhöll genom konungens död.
Utom de yttre plikter, som under alla
dessa år hvilade på fru B., hade hon äfven
det ansvarsfulla värfvet att vårda och upp-
fostra en stor barnskara. Inom det bok-
lundska äktenskapet föddes åtta barn, två
söner och sex döttrar. Sina moderliga plikter
uppfyllde fru B. med aldrig sviktande tro-
het. På sin dödsbädd yttrade hennes man
en gång farhågor för hennes och barnens
framtid. »Jag lämnar dig ju ensam med
sju oförsörjda barn,» sade han. »Hur skall
det gå för er alla?» Men fru B. lugnade
honom i det afseendet fullständigt och gaf
honom ett heligt löfte att fullborda barnens
uppfostran och söka göra dem till verk-
samma och dugliga samhällsmedlemmar.
Och det löftet infriade hon till fullo. Ord
förefalla fattiga,’ när man vill tolka den
outtröttliga moderskärlek, hon ägnade dem.
Men sällan har väl också en mor så rikt
belönats af barnens genkärlek och full-
ständiga förtroende. De flesta af dem
byggde redan under hennes lifstid egna
hem, men aldrig rönte hennes barn en fram-
gång, aldrig drabbades de af en sorg, utan
att de först skyndade till modersfamnen
för att där få sin glädje delad, sina bekym-
mer lindrade, för att där jubla ut sin glädje
eller gråta ut sin smärta. Aldrig läto de
af annat än sjukdom eller bortavaro hindra
sig från att, dagligen besöka henne. För
barn och barnbarn var hon, för att begagna
hennes egna ord om Karl XV, »den älskade
medelpunkten».
Man skulle kunna tro, att fru Boklunds
tid och krafter så togos i anspråk af hem-
mets plikter, att hon ej kunde skänka sitt
intresse åt utanför liggande saker. Så var
dock ej förhållandet. Gällde det att lindra
nöden, att trösta sorgen, att verkligen
hjälpa lidande medmänniskor, alltid var hon
färdig att offra tid och arbete. Så t. ex.
ordnade hon år 1891 helt och hållet på
egen hand och med stora personliga ansträng-
ningar, det hellqvistska tafvellotteriet, i
syfte att skaffa Hellqvists i mycket små
omständigheter varande änka och barn ett
litet kapital. Hon hade också den glädjen
att se detta sitt arbete krönas med fram-
gång. Det är väl till att märka, att fru
B. ej var genom något särskildt vänskaps-
band fäst vid denna familj. Men hon råkade
händelsevis fru Hellqvist ute i Tyskland
och fick kännedom om hennes och hennes
barns svåra belägenhet. Mer behöfdes ej
för att fru B. skulle åtaga sig att söka på
ett verksamt sätt hjälpa och stödja. Här
var ett lidande, som hon kunde lindra;
i dylika fall fanns ej hos henne någon
tvekan, och hon stannade aldrig på halfva
vägen.
I Dräktreformföreningens sträfvande tog
hon alltifrån dess stiftande verksam del.
Hon var i 11 år ledamot af styrelsen och
under fiere år föreningens kassaförvaltare.
I hennes gästfria hem höll styrelsen sina
sammanträden, och hos alla dess medlem-
mar väckte hennes bortgång stor saknad.
Det var en glädje att samarbeta med henne,
och aldrig förspordes från hennes sida några
störande inverkningar. Hon var villig som
få att åtaga sig uppdrag för föreningens
räkning och ända in i det sista intresserad
af dess verksamhet. Det var fru B. som,
för Dräktreformföreningens räkning, från
Tyskland till Sverige införde den nu så all-
mänt brukliga Lahmannsbomullen.
För literatur och konst hyste fru Bok-
lund alltifrån barndomen varmt intresse.
I hennes morfaders hem umgicks bl. a.
Heinrich Heine, och en af hennes närmaste
ungdomsvänner var den populäre författa-
ren Felix Dahn. Hans novell Felicitas öf-
versatte hon till svenska.
Med vaken blick och godt omdöme gjor-
de hon sina iakttagelser öfver kvinnans
olika ställning i Sverige och Tyskland. Un-
der de senare åren besökte hon flere gån-
ger sitt fosterland och var då i tillfälle att
konstatera, hur mycket längre vi i det af-
seendet hunnit hos oss. Många gånger ut-
talade hon sin glädje öfver att det var i
Sverige och ej i Tyskland, som hennes
döttrar fått sin uppfostran. »Jag kan inte
begripa, att min man kunde gifta sig med
en miinchener-flicka, » brukade hon då skämt-
samt tillägga.
Carola Boklunds minne kommer för visso
att lefva genom många led af den släkt
hon tillhörde. Där skall sagan om denna
söderns dotter, som här uppe i Norden ut-
förde en ädel och god lifsgärning, berättas
om och om igen. Men hennes minne skall
länge lefva äfven i en större krets. »On
ne meurt qu’avec le dernier de ses amis,»
heter det. Och fru Boklund hade förvärf-
vat många vänner, ej minst bland den
yngre generationen, som hysa aktning för
hvad hon verkade och tacksamhet för hvad
hon gaf dem af godt föredöme och sann
hjärtevärme.
Gurli Linder.
–––-❖––––
Frihet ocI\ bojor.
Några tankar i kvinnofrågan
af Fanny Chrysander.
jPrigörelse är lösen nu för tiden,
Och icke minst vill kvinnan varda fri.
Ja väl! Må framgent vi gå ut i striden
Och slita banden, som vi fängslats i!
Men — må vi ock se till, då vi det göra,
Att vi mot — väderkvarnar strid ej föra!
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
