Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 3 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 383
Vi tåga kanske fram med blixt och dunder
Mot våld, som knappt i verkligheten finns,
Och se och märka icke, hur därunder
Af tusen starka trådar kring oss spinns
Ett nät, som räknar sekelgamla anor,
Hvars maskor kallas •— gamla, fula vanor.
Den vanan att vår nästa omildt döma,
Att i hans öga genast se ett grand
Samt mycket hellre klandra än berömma
Har snärjt oss alla uti hårda band.
Förr’n vi den vanan lyckats öfvervinna,
Kan man ej tala om en frigjord kvinna.
Vi låta icke mera oss förtryckas
Af, hvad vi kalla, männens tyranni —
Och det med rätta! Dock må ej förtyckas,
Om här jag pekar på ett slafveri,
Hvarunder vi oss alla lydigt böja:
Mot modet våga vi ej rösten höja.
Själfständig vill hon vara, nutidskvinnan,
På rösträtt och på valrätt gör hon kraf.
Men borde hon dock icke dessförinnan
Ha slutat upp att vara modets slaf
Samt hafva mod att följa egna tycken
I stället för den sista modenycken?
I andens rike vill hon intet stängsel
Ju veta af — vill trotsa hvarje tvång.
Sin egen kropp hon likväl snör i fängsel,
Som hämmar hennes lifskraft mången gång :
Det är dock underligt, att ej försköning
Hon äger m,ed sin egen andes boning!
Men har hon öfvervunnit dessa vanor
Och vill så verka med de pund, hon fått,
Såväl på gamla som på nya banor,
Hon först sin kallelse dock rätt förstått,
När hon därunder som en ödmjuk kvinna
Kan säga: Herre, se din tjänarinna!
–––-*––––
Gör edra juluppköp i tid!
M
an må vid julens firande fästa hvad
betydelse man vill: man må, som de
kristna, anse att denna högtid är instiftad
till minne af Frälsarens födelse ; man må
med fritänkaren kalla den en det återvän-
dande ljusets fest; man må, som flertalet
människor, helt och hållet förbise den and-
liga innebörden däri och uteslutande hän-
gifva sig åt nedärfda vanors och barn-
domsminnens makt, — i ett äro dock alla
ense ! Julen bör och skall vara en veder-
kvickelsens, en fridens, en glädjens högtid.
Det är därför med full rätt vi fordra, att
samhällsinrättningarna ordnas så, att hvarje
individ, hur anspråkslös hans ställning än
må vara, kan komma i åtnjutande af litet
julglädje och julfrid.
Det är inga orimliga fordringar vi ställa
på hvarandra, då vi begära, att åtminstone
vid den tid, då öfver hela jordens krets
tusentals klockor ringa in det glada bud-
skapet om frid och försoning, tusentals kär-
leksmaningar höjas, vinningslystnadens och
själfviskhetens grottekvarn skall hämma
sina hjul och vi alla, stora och små, fattiga
och rika, höga och låga, söka förhjälpa
hvarandra till en »god jul».
Hur öfverensstämmer emellertid verklig-
heten med dessa, som det tyckes, rimliga
fordringar? Tyvärr visas oss där en annan
tafla än den brödrakärleken önskade att
måla i ljusa färger. Verkligheten visar oss
nämligen, att just vid jultiden blir flertalet
af människor på ett fruktansvärdt sätt öfver-
ansträngdt. Den visar oss att grottekvar-
nen, långt ifrån att hvila, just då är i sin
mest svindlande fart ; den visar oss bodägare
och fabrikanter, som låta sina arbetare ja-
gas, tills de äro färdiga att störta af trött-
het; den visar oss öfveransträngda husmö-
drar och tjänarinnor; den visar oss post-
kontor, där oro och brådska hålla tjänste-
männen vakna till långt inpå natten o. s.
v. Jag skall aldrig glömma det samtal
mellan tvänne butikfröknar jag en gång
åhörde strax före julafton det år, då influ-
ensan härjade som värst och ökade de stac-
kars arbetandes kval. Det var icke många
ord de yttrade, det var blott några korta
misslynta frågor och svar, som de kastade
till hvarandra, medan de rusade af och an
för att expediera, men af dem framgick,
att hvarje slags julfirande, äfven det an-
språkslösaste, hade försvunnit ur deras dröm-
mar, att all den glädje de begärde af de
stundande helgdagarne var den ytterst nega-
tiva att få lägga sig till sängs och riktigt
sofva ut.
En genomgripande revolution på julfiran-
dets gebit vore emellertid naturligtvis lika
omöjlig som föga önskvärd; julklapparne
bereda ju på så många håll en stor glädje,
liksom den vid jultiden ökade omsättnin-
gen af varor åstadkommer en måhända
omistlig lyftning i penningemarknaden. Men
en hälsosam reform i juluppköpen skulle
dock med god vilja ganska lätt kunna åstad-
kommas.
För det första kunde vi mycket väl, utan
att störa julglädjen, och utan att ruinera
köpmännen, inskränka gåfvornas antal; icke
beror väl den glädje de förorsaka på deras
kvantitet, utan därpå, att de äro valda med
omsorg och gifna med ett gladt hjärta, det
vill säga utan något af detta hemliga knot
öfver allt för stora utgifter, öfver svårig-
heten att få de anslagna medlen att räcka
till, ja, kanske rent af blott öfver svårig-
heten att »hitta på» presenter åt dem, som
redan ha fullt upp af detta lifvets goda,
som inom så många familjer utgör den dolda
afvigsidan af julklappsväsendets fröjd.
För det andra — och detta är ändå vik-
tigare — borde vi göra våra juluppköp så-
väl af matvaror och delikatesser som af
toalett- och prydnadsartiklar i så god tid
som möjligt; härigenom skulle många om-
sorger och ansträngningar sparas, icke blott
för butikbiträden, sömmerskor m. fl., utan
äfven för de köpande själfva.
Det mer och mer tilltagande bruket att
vid jul och nyårstid omkringsända kort med
välönskningar till vänner och bekanta in-
går naturligtvis också som en betydande
faktor i julöfveransträngningen, särskildt
för posttjänstemän och brefbärare. Äfven
härvidlag gäller det, att vi kunde bespara
våra arbetande bröder mycket obehag, om
vi dels inskränkte julkortens antal (åtmin-
stone hvad visitkorten beträffar, kunde de
väl utan saknad alldeles slopas?), dels af-
sände dem i tid, det vill säga några dagar
före de respektive högtiderna.
Särskildt skulle jag vilja ställa denna
uppmaning till alla familjemödrar, på hvilka
ju den största bördan af juluppköpen hvi-
lar och som genom sitt exempel kunna
verka inom vida kretsar. Det är ju så ofta
vi människor få göra stora ansträngningar
och försakelser, utan att därför vinna annat
än små, ja, kanske inga synliga resultat;
här föreslås blott en liten reform, som hvar-
ken innebär försakelse eller ansträngning,
endast litet påpasslighet, litet energi, och
dock skulle den, konsekvent genomförd, i
icke ringa mån bidraga att åt våra arbe-
tande bröder och systrar realisera den sed-
vanliga önskan om en »god juli»
Mathilda Roos.
––––- *––––-
Gossar och skjutvapen.
Hvad fäderna säg-a.
I.
anledning af den i n:r 46 af denna tid-
r ning framställda uppmaningen »enkan-
nerligen till papporna» att yttra sig i »skjut-
vapensfrågan» anhålles härmed om plats
för några rader.
Utan tvekan vågar jag uttala den satsen,
att skytte-idrotten, direkt och indirekt genom
dess konsekvenser (friluftsvistelse, strapat-
ser i skog och mark), kan vara af icke ringa
betydelse för våra manliga ungdomars ut-
veckling. Allmän omdömes- och iaktta-
gelseförmåga, ambition, sinne för naturens
skönhet och intresse för naturliga, enkla
tidsfördrif väckas och underhållas; kroppen
stärkes och händighet förvärfvas. Med få
ord: hos den uppväxande ynglingen fram-
manas de olika faktorer, som äro betingel-
ser för manlighet och praktisk duglighet, dessa
begrepp tagna i genereL bemärkelse. Läg-
ger en gosse tydlig lust i dagen för att få för-
söka sig på denna idrott, och ställa sig eko-
nomiska förhållanden icke bestämdt hindran-
de i vägen, böra därför föräldrarne »betänka
sig två gånger», innan de motsätta sig den af
sonen framställda begäran: »låt mig få en
bössa», och allra minst affärda saken med
ett kategoriskt, reflektionslöst »nej». Men
huru skall man våga sätta skjutvapen i den
oerfarne gossens hand? Om därvidlag föl-
jande omständigheter tagas i betraktande, bör,
enligt min mening, den oroliga ängslan för
sakens »farlighet» få vika inför gossens
brinnande lust och af omsorg för hans na-
turenliga utveckling till man.
1. Lämplig ålder. Före 12—13 års ålder
bör saken ej realiseras. Skulle möj-
ligen dessförinnan enträgna framställ-
ningar afhöras från gossens sida, böra
dessa bemötas med löfte om upp-
fyllelse vid ett bestämdt framtida till-
fälle (t. ex. vid uppnåendet af 12
års ålder).
2. Lämpligt vapen. Endast i största nöd-
fall bör numera framladdningsgevär ■—
med ty åtföljande, större försiktig-
het kräfvande handtering — komma
ifråga.
Anskaffandet af ett salongsgevär —
hvarvid, om möjligt, de allra billigaste
kvaliteterna med dessas ringa håll-
barhet böra ur rent ekonomisk syn-
punkt undvikas — eller kanske ännu
hellre af en finkalibrig (kal. 20 eller
28) bakladdnings-enkelbössa utgör basis
för gossens första lärospån som skytt.
3. Lämplig följeslagare under de första
1—2 åren eller, allra helst, för ännu
längre tid. Häri ligger själfva hufvud-
punkten. Den af skyttelust sprittande
gossen bör ej tillåtas experimentera
på egen hand, utan bör ovillkorligen
erhålla ledning af pålitlig, verkligt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
