Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 3 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 1 Dü N 1897
sakkunnig person (äldre, skyttekunnig
släkting eller bekant, för ändamålet
vidtalad skogvaktare el. dyl.). Skjut-
öfningar eller ströftåg med bössan
pä axeln böra ej tillåtas, utan att
den utsedde »instruktören» är när-
varande för att vaka öfver, att nödig
försiktighet iakttages.
Först när ett par år gått framåt och
ynglingen därunder, tack vare sin
äldre följeslagares föredöme och väg-
ledning, förvärfvat sig insikt i skyt-
tets teknik och förmåga att själf be-
döma mötande situationer, är han
förtjänt af tillåtelse att sköta sig på
egen hand — en tidpunkt, som un-
der inga förhållanden bör anses vara
uppnådd förr än vid — låt oss säga
-— 15—16 års ålder.
I dessa trenne punkter tror jag mig
hafva sammanfört de för denna frågas be-
dömmande viktigaste momenten. I viss
mån torde föräldrarnes gossen gifna tillå-
telse böra tilläggas karaktären af kontrakt,
i det att bestämda villkor fastslås, hvilkas
öfverträdande omedelbart medför särskild
straffpåföljd (t. ex. förbud att på något sätt
idka skytte under Va—1 år). Sådana vill-
kor kunna rent af uppsättas skriftligt för
underlättande af den unges minne. Hit
höra t. ex.:
1) Handtering af bössa eller ammu-
nition i »instruktörens» frånvaro.
2) Påtaglig oförsiktighet (äfven om den-
samma faktiskt ej medfört olyckor,
t. ex. : siktande på person, marsch
med spänd hane, kvarlämnande af
patron i bössan efter hemkomsten.
A andra sidan är visadt välförhållande
förtjänt af uppmuntran, t. ex. i form af ökadt
anslag till ammunitionsinköp.
Hvad jag med detta obetydliga inlägg
velat framhålla är:
dels att skytte-idrott ej kan frånkännas
en viss betydelse för ynglingens
kroppsliga och t. 0. m. andliga ut-
veckling,
dels att den med nämnda idrotts planlösa
bedrifvande af omogna ungdomar före-
nade faran kan förebyggas eller vä-
sentligen minskas genom ett konsekvent
tillämpande af bl. a. ofvan närmare
angifna villkor.
Till en sådan uppfattning har jag kom-
mit under bekantskap med »systemet», både
som »instruerad» och som »instruktör».
____ C. Th. M—r.
II.
Med anledning af redaktionens uppma-
ning till uttalanden i frågan om »Gossar
och skjutvapen», så tager jag mig härmed
friheten sända följande :
Under rubriken »Gossar och skjutvapen»
ha uti Iduns två senaste nummer före-
kommit uppsatser, som afhandla huruvida
barn böra få skjutvapen eller ej, och synes
fru B—m vara tveksam, innan hon gifver
sin gosse ett bestämdt nekande svar.
Då man får veta, hvartill geväret skall
användas, så finns endast ett svar, ett be-
stämdt: -’»Nej, mitt lilla barn. Då du blir
stor och kan handtera skjutvapen, då skall
du få ett, men icke nu. Tänk om du skju-
ter ett ben eller en vinge af en fågel eller
på annat sätt gör den illa, så att den får
ligga och plågas, frysa och svälta ihjäl!
Hvilken synd och hvilket djurplågeri! In-
tet djur är skapadt för att misshandlas,
Begär
alltid
och äfven om det gäller att utrota skade-
djur, måste man ledas af tanken på att
söka göra deras död så snabb och smärtfri
som möjligt. Kom själf ihåg och säg dina
kamrater att heller aldrig förstöra fågelbon
eller göra de värnlösa varelser illa, som äro
oss anförtrodda. Omhulda dem på bästa
sätt och smek de stackarne, som äro utsatta
för omänsklig behandling!»
Detta är min moders lärdom från min
tidigaste barndom, och jag skall alltid min-
nas den. Djurvän.
–––––*–––––
€n sirejkbryterska.
Nutidsskildring af Emil Linders.
P
et var i dagarna för den stora kvinno-
strejken, — jag kallar den så, därför
att det var vår första större strejk, vid
hvilken de strejkande voro kvinnor.
Elin Löman var anställd vid det stora
bolag, hvars personal proklamerat strejken,
hon hade som de hundratals andra lidit af
det enerverande arbete, som stal bort det
bästa af hvad ungdomen skänkte, hon hade
sparat och försakat för att kunna göra det
stora underverket att reda sig själf på den
lilla aflöningen; när det blifvit för svårt,
hade hon följt de andras exempel och
strejkat.
För resten var hon en liten söt tös med
burrigt hår och fylliga kinder, dem det
ansträngande arbetet ännu ej hunnit att
göra bleka och magra. Hon var från ett
af de tusen stockholmshem, där man har
det rätt knappt om slantarna, men ändock
vill ge barnen en god uppfostran för att
de sedan skola kunna försörja sig själfva!
Nu efteråt har man nästan svårt att för-
stå något sådant som en strejk af kvinnor ;
kvinnorna äro ju så tåliga, så försiktiga ;
männen tyckte nära nog att denna strejk
var ett ingrepp i deras rättigheter.
Elin Löman var lika rädd som någon
för att bli utan plats, men likväl hade hon
strejkat, dels därför att förhållandena verk-
ligen vore pressande och dels emedan hon
kommit under inflytande af nutidens stora
trollformel: »var kamrat !»
De första dagarna efter strejkens utbrott
hade gått, fyllda af entusiasm och seger-
hopp, men sedan hade kommit andra dagar,
under hvilka man tyst gjorde sig den frå-
gan, om ej ändock till sist bolaget skulle
visa sig vara den starkare.
Dunkla rykten började gå om att nu
hade den eller den återgått till sin plats,
man talade med förakt om »strejkbryterskan»
såsom en falsk varelse, men i nästa ögon-
blick kanske man själf sökte vägen till bo-
lagets byrå.
Och så var det en annan sak som fyllde
de strejkande med fruktan: för hvar och
en plats, som lämnats tom, uppenbarade
sig väl tio sökande, hvilka ville kom-
ma i åtnjutande af den ringa lönen. De
stackars flickorna fingo lära sig att det
ej är utan skäl, som diktaren utropar :
»Att bröd skall vara så dyrt,
och så billigt kött och blod!»
De fingo erfarenhet af det billiga köttet
och blodets konkurrens, de mångas kapp-
löpning om »det dyra brödet».
Kom så bolagets dråpslag mot de strej-
kande, förklaringen att de, hvilka ej inom viss
tid inställt sig till arbete, skulle anses skilda
från sina platser, som skulle intagas af
andra tillbuds stående. Strejken var nära
sitt slut.
En afton, några dagar innan det mäk-
tiga bolagets nådeport skulle stängas, satt
Elin Löman ensam i sitt rum, grubblande
öfver hvad hon borde göra.
Förhållandet var att det för henne kan-
ske stod mera på spel än för de flesta
andra. Elin hade nämligen en beundrare,
en ung ingeniör, hvarken fattigare eller
rikare än hon själf och med rätt goda ut-
sikter att om några år kunna bilda ett
hem. Hon höll mycket af honom och
drömde om en framtid vid hans sida.
Men så hade hon också en annan friare,
en sådan där romanernas rike friare, som
har föräldrarnas samtycke, de lönehungriga
brödernas bistånd och föremålets dolda
ogillande och hvars många år uppvägas af
tungt packade penningpåsar.
Och allt detta stod ganska mycket i
sammanhang med frågan om Elin skulle
I återta sin plats eller dela de utestängdas
öde. Miste hon platsen, kanske hon ej
skulle kunna få en annau, och att gå
hemma sysslolös skulle ej gå för sig:
man var i hennes familj van vid att dött-
rarna antingen togo platser eller också
gifte sig, ett tredje tillät ej ekonomin.
Åh, hvarför hade -man ej kunnat ge dem
den lilla förhöjning de velat ha? Då hade
de sluppit strejka och hon hade i ro kun-
nat vänta på att ingeniörens inkomster
skulle bli så stora, att de räckte för två.
Hvarför ? Jo, därför att det fanns så många
andra — ■— •—
Således gällde det kanske att välja mellan
en återgång till bolaget och ett giftermål,
men ett giftermål med en annan än ho-
nom, den älskade, ty han hade ju så litet
ännu.
På allt detta tänkte Elin Löman, där hon
satt hopkrupen i ett soffhörn med hjärnan
uppfylld af upproriska tankar.
Plötsligt stördes hon i sina funderingar
af att det knackade på dörren, och in kom
en flicka, troligen blott ett par år äldre än
Elin, men med något nervöst, oroligt i sitt
sätt och djupa ringar rundt ögonen.
Hon såg bra ut och hennes klädsel var
vårdad, men hade en mera »manlig» prä-
gel än Elins. Det var Elins kamrat, Anna
Klint, en som varit med i bolaget några
år längre än hon och som nu fungerade
såsom en slags ledarinna af strejken.
Så fort de båda flickorna hälsat på hvar-
andra, började de tala om bolagets sista
ukas, men samtalet ville ej rätt ta fart.
Elin var ännu för mycket upptagen af sina
egna tankar och det såg ut, som den ny-
komna hade något särskildt, som hon ville
hafva sagdt.
Efter en stund kom det från henne kort
och bryskt:
»Man säger att du kommer att gå till-
baka till arbetet i morgon!»
Elin dröjde några minuter med svaret,
ty det föll henne in att hvad den andra
sade kanske skulle komma att ske, och då
vore det ju lika godt att redan nu bära
skammen för det. Hon teg.
Den andra log ett litet elakt leende och
sade i en försmädlig ton :
»Ja, sextio kronor äro ju goda att ha —
som nålpenningar ! »
Sedan gick hon utan en hälsning och
utan att afvakta en invändning.
Ännu en lång stund efter det Anna
Aseptol, % Chinosol-Lanolin-Crême i tuber och Chinosol-Lanolin-Tvål ^
—....... de bästa medlen för munnens och hudens vård ––- —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
