Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 3 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 385
t
Doktor J^agdahl.
:\v;v.’■
;Ä!
J.Jet torde vara få manliga författarnamn,
som inom vår kvinno- och specielt
husmoderliga värld åtnjuta en liknande
popularitet som doktor Charles Emil Hag-
dahls, den allbekanta, utmärkta kokbokens
auctor. Då därför underrättelsen ingår,
att den gamle vetenskapsmannen tidigt i
måndags morse i sitt hem här i hufvud-
staden aflidit, skyndar Idun att meddela
sina läsarinnor hans bild. Hans familj har
välvilligt ställt det senast tagna utmärkta
porträttet af den aflidne till vårt förfogande.
Doktor Hagdahl var en i många afseenden
rikt begåfvad och intressant personlighet.
Född i Linköping den 6 februari 1809, blef
han student 1829, med. licentiat 1838 och
med. doktor 1841. Han slog sig som prakti-
serande läkare ned i hufvudstaden, var se-
dan en tid bosatt på Tidö i Västmanland,
men återflyttade i medlet af 1850-talet till
Stockholm, där han dock ej vidare utöfvade
någon läkarepraktik. Han sysselsatte sig i
dess ställe med sociala och ekonomiska
studier, samlade på offentligt uppdrag år
Klint gått, satt Elin orörlig kvar i soff-
hörnet; den andras orättvisa ord hade gjort
henne på en gång ond och ledsen och sam-
tidigt kommit henne att fatta ett beslut i
frågan.
Nästa dag bragte två händelser ; den ena
var att Elin Löman återtog sin tjänstgöring
och på byrån mottogs med öppna armar af
såväl kamraterna, som de öfverordnade.
Den andra händelsen var att en af hufvud-
stadens större tidningar innehöll en skarp
artikel mot det segrande bolaget, och hvari ut-
talades en hård dom öfver alla »strejkbry-
terskor». Under artikeln stod namnet på
Elins gode vän, den unge ingeniören.
Detta slag kom så plötsligt, så förfärligt
oväntadt för Elin. Han hade varit borta
när strejken utbröt, och hon hade ej träf-
fat honom, sedan han kommit hem ; hon
förstod, att han genast efter hemkomsten
insändt sin artikel i den tro att han upp-
trädde till försvar just för hennes intressen.
Det var en underbar dag, denna första
arbetsdag efter strejkens officiella upphöran-
de. Det hade varit en tyst öfverenskom-
melse mellan Elin och hennes vän, att han
väntade henne utanför byrån vid tjänstgö-
ringstidens slut och sedan följde henne
till hennes hem. Och de hade kommit att
älska dessa vandringar genom folkfyllda
gators vimmel, som tillät obemärkt väx-
lande af mången förtrolig blick och månget
ömt ord.
Skulle han komma, i dag? Det blefve en
egendomlig syn, de strejkandes bålde rid-
dare och en strejkbryterska !
Han kom ej. Elin fick gå ensam den
långa vägen hem, och när kvällen kom, grät
hon sig till sömns liksom ett barn, som
man först sagt: »du är en snäll flicka» och
sedan fråntagit dess käraste leksak.
Men dagen därpå fick hon ett bref från
honom, ett underligt bref, för långt för att
vara ett afskedsbref, men fyldt af ord, bitt-
ra som skriken från en slagen. Han före-
brådde henne, att hon svikit sina kamrater,
och kallade henne feg; i slutet af brefvet
kom det dock som ett ödmjukt »förlåt»,
några rader om att, ifall han vetat att hon
skiljt sig från de andra, skulle han trots
allt ej skrifvit gårdagsartikeln. Ej ett ord,
som tydde på att han förstod, hvarförhon
blifvit otrogen sina kamraters sak !
När Elin läst hans bref, bief hennes
första tanke den, att hon måste förklara
sitt handlingssätt för honom. Hon fick en
tydlig föreställning om, att sedan skulle
allt bli godt igen. Han hade i sitt bref ej
sagt något om, att de skulle mötas, men
det var som någon intalat henne, att han
den dagen som vanligt skulle vänta henne
utanför byrån. Och han kom.
Hur snabbt glömde icke Elin vännens
alla beskyllningar för feghet och svek, när
hon såg honom komma sig till mötes,
en smula förlägen och med ett frågande
uttryck i de mörka ögonen ! Hon fann ge-
nast, att han var osäker om, hur hon upptagit
hans bref. Med en varm blick räckte hon
honom handen, och sida vid sida togo de
sedan vägen till hennes hem.
Först rörde sig deras samtal endast om
obetydliga saker, men så småningom kom
det in på det ämne, som så lifligt rörde
dem båda — hennes handlingssätt, och
Elin märkte, hur det insmög sig en viss
främmande sträfhet i hans ton, när sam-
talet kom att beröra strejkfrågan.
Skulle hon verkligen försöka att förklara.
för honom, hvarför hon handlat, som hon
gjort? Måste han ej uppfatta det som en
öppen bekännelse af henne, att hon älskade
honom, såsom ett illa maskeradt frieri?
Efter att ha tvekat några ögonblick
tog hon mod till sig och sade honom allt,
sade honom, hvarför hon svikit sina kam-
raters sak. När hon slutat sin-förklaring,
öfverfölls hon af en underlig lust att gråta ;
det föreföll henne, som alla människor på
gatan hört hvad hon sagt och nu sågo på
henne med spefulla blickar. Men så kom
hon att se på honom, och då hon såg den
stormande fröjd, som hans min utvisade,
förstod hon, att hon handlat rätt, och
att nu skulle intet kunna skilja dem två
åt — — —.
Elin och hennes följeslagare hade nästan
hunnit till målet för sin vandring, då de
på afstånd fingo se en herre och ett frun-
timmer, som kommo emot dem, inbegripna
1841 underrättelser om fångvården i ut-
landet och utgaf 1845 sin rapport om fän-
gelserna i Tyskland, Schweiz, Frankrike, Bel-
gien och England. Som ekonomisk skrift-
ställare intager han en mycket framstå-
ende plats genom sina grundliga special-
studier.
Det arbete, som framförallt gjort honom
populär såväl i som utom Sveriges gränser,
är emellertid »Kokkonsten som vetenskap
och konst med särskildt afseende på hälso-
lärans och ekonomiens fordringar», som ut-
kom 1878—79 och sedan åter utgifvits i
flere upplagor. »Hagdabls kokbok» är nu ett
snart sagdt klassiskt verk i sin art, och
det torde ej vara öfverträffadt inom något
lands litteratur. På samma gång det är
pålitligt och högst rikhaltigt samt upp-
fostrande i fråga om de hygieniska fordrin-
garna på födan, är det skrifvet på ett kvickt
och spirituelt sätt och har att bjuda ej
blott matrecept, utan ock lustiga historier
och originella smådrag.
För den, som nedtecknar dessa rader och
som åtnjöt hugnaden af den hädangångnes
personliga bekantskap, berättade han själf
en gång för några år sedan på sitt fängs-
lande, egendomligt humoristiska sätt, hur
den populära boken först kom till. Det
var en liten tillfällighet som gaf uppslaget
till det stora verket.
»Nog hade jag också, som de otäcka kar-
larne i allmänhet, i mina dar tyckt om att
då och då få smörja kråset,» berättade
doktorn, »men någon så kallad ’matgud’
hade jag då aldrig varit, och minst af allt
hade jag drömt om att bli kokboksförfattare.
Men så en dag på sjuttiotalet var jag bju-
den på middag till mina släktingar, pro-
fessor Hjalmar Abelins. Medan bordet duka-
des, stod värdinnan och rafsade, ifrig och
nervös, genom en massa papper i sin chif-
fonier.
»Hvad är det Hanna söker så förtvifladt, »
frågade jag.
»Ah, det är bara ett puddingsrecept, som
jag inte är människa att få tag uti.»
»Ja, de fruntimmerna, de fruntimmerna, »
anmärkte jag till värden; »tänk, om vi kar-
lar förvarade våra värdepapper på samma
lättsinniga vis, det skulle just bli en skön
historia. Om nu inte Hanna finner sitt
recept — då bli vi utan den rara puddin-
gen till middagen! Det behöfdes verkligen,
att någon ordentlig karl toge hand om alla
spridda skatter, som finnas nedlagda i da-
mernas familjerecept och uppskrifningar,
i ett, som det såg ut, rätt lifligt samtal.
Elin var den första, som igenkände dem;
det var den rike ffiaren och Anna Klint.
Då de två paren kommit i närheten af
hvarandra, såg Elin att Anna Klint sade något
till sin kavaljer, som kom honom att rikta
blicken på Elin och hennes vän med ett
tydligt uttryck af förvåning; när han häl-
sade på henne, tyckte hon sig märka, att
hans vanliga artighet utbytts af en viss
kyla.
Anna hälsade ej, men just som hon kom
midt för Elin, lät det som hon framslungat
ett halfhögt: »strejkbryterska».
En månad därefter fick Elin läsa ett
tillkännagifvande om förlofning mellan frö-
ken Anna Klint och grosshandlaren––––.
Det var Elins rike friare, som den forne
strejklederskan höll till godo med!
–––––––––- —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
