Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 48. 3 december 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 IDUN 1897
och ordnade dem för all framtid till något
helt och handterligt. »
»Ja, det kunde just morbror vara rätta
mannen till,» inpassade värdinnan, smått
pikerad, »som naturligtvis har tillräckligt
med tålamod och förstånd till ett så tack-
samt arbete.»
Emellertid kom puddingen i rätt tid på
bordet; den befanns delikat, och vi läto
oss väl smaka. Och med det sista sked-
bladet- glömde jag hela den historien.
Men lilla professorskan hade i sitt stilla
sinne svurit en gruflig hämnd. Det var
väl en månad senare, så började en dag
ett ändlöst tågande i mina trappor och ett
ringande på min dörrklocka; i tamburen
stodo betjänter, hushållsmamseller och kok-
fruar i långa rader, och med hälsningar
från generalskau Den och friherrinnan Den
och unga fru Den och Den strömmade en
flod af väl hopbuntade små manuskriptpa-
ket in öfver mitt skrifbord, hvilka vid bry-
tandet samtliga befunnos innehålla mat-
recept och åter idel matrecept, dyrbara
gamla familjeklenoder, som gått i arf från
mor till dotter genom släktled i en mängd
af hufvudstadens förnämsta familjer, och
som nu hopletats och sammanskaffats för
att af den »stygga morbror» tagas om hand
och ordnas.
Det var en formlig sammansvärjning,
hvarken mer eller mindre!
Jo, nu hade jag just ställt vackert till
åt mig! Jag ref i mitt hufvud och i de
köksdoftande pappersbuntarna och visste
egentligen inte, om jag skulle skratta eller
ondgöras åt hela historien. Till slut tog
jag mitt parti: sagdt må vara sagdt, och
jag skulle visa dem, jag, de allra som sö-
tas!e små skadeglada fruarna. . .
Så gick jag upp till kungens köksmä-
stare, gamle Malmgren, i hvilken jag visste,
att jag hade en trofast och säker vän i
viken. »Jo, nu är den lede lös, må Malm-
gren tro» — och så anförtrodde jag honom
hela min pinohistoria. Men han bara log,
helt trygg. »Är han lös? Nå, då få vi väl
se till att binda honom då!»
Och så började arbetet. Material hade
jag redan rikt upp, och nytt strömmade in
för hvarje dag. Jag kastade mig öfver ut-
landets, specielt naturligtvis Frankrikes, li-
teratur på området, läste och pröfvade, ex-
perimenterade och »profåt». Malmgren —
och många, många andra auktoriteter —
stodo mig tappert bi. Det mesta pröfva-
des praktiskt i mitt eget kök. Det bief en
serie små middagar under årens lopp, vid
hvilka oftast Malmgren presiderade vid bor-
det, de korta stunder han kunde lämna
köket, och de mest finsmakande små fru-
tungor i hufvudstaden voro turvis med om
att fälla utslagen. Ja, hade jag en gång
tagit itu med saken, så ville jag gå grund-
ligt till väga, och hur vi nu studerade, be-
arbetade, författade och kokade, så — blef
dock den lilla ofridsande, jag så oförsiktigt
släppt lös, »bunden» till sist, som Malm-
gren ville ha det, om nu också icke han
hade tänkt sig detta i form af det vackra
röda chagrinbandet på »Hagdahls kokbok».. .
îfî *
*
En vacker höstdag i år sågo vi senast vår
vän doktorn. Det var på hans förtjusande
villa ute å Dalarö, hvars trädgårdar just då
dignade under årets äring. För ett litet,
helt litet kotteri af bekanta pressmän gaf
han en af dessa förtroliga små gourmetmid-
dagar, som voro hans specialitet och till
hvilka en inbjudning skattades som en efter-
sträfvansvärd utmärkelse. Att trädgårdens,
kökets och vinkällarens håfvor därvid vär-
digt täflade och alla gingo från med första-
rangspris, är ju lätt insedt. Men när man
satt vid doktor Hagdahls bord, glömde man
snart till och med de utsöktaste läckerheter
för värdens egen personlighet. Det var något
fullkomligt fascinerande i den ståtlige åld-
ringens spirituella älskvärdhet, och vettigt
skämt af en egendomlig gammaldagsbou-
quet som af ett ädelt och länge lagradt
vin kryddade hvarje rätt. De åttioåtta
årens framfart kunde man lika litet röja
i den resliga, oböjda gestalten som i den
ungdomligt lifliga intelligensen, men väl
deras samlade och genom ett starkt person-
ligt temperament destillerade visdom i minsta
uttalande, som gick från hans mun.
Det blef den sista gången! Vid de åren
är ett människolif som ett högt spändt
strängaspel — den minsta fläkt kan komma
dess nerv att brista. En lindrig lungin-
flammation drog en hjärtaffektion med sig,
och på ett par dagar var allt förbi. Hans
andes klarhet förblef ofördunklad till det
sista, och han gick öfver floden med ett
leende på sina läppar.
Johan Nord/ing.
–––- ❖–––-
Från Iduns läsekrets.
Ett modernt hem.
Hvad är Augusta? Ej något mildt kvinnligt
väsen, det är tydligt, som så kan öfverösa Isa
med galla och bitterhet.
Om än Augusta är fullt nöjd med sin lilla
kvafva sängkammare och sina plyschmöbler, så
hvarför ej lämna Isa i ostörd ro i sin något
luftiga fantasivåning.
Ett af de klena fruntimren, som ej kunna flytta
salstolarna, tyckes dock Augusta bestämdt ej
vara. Stackars de män, som äro gifta med så
svaga käril, att de ej orka flytta en stol en gång,
man kan likvisst ej begära, att de skola skaffa
bambumöbler enkom för dessa svaga krafter.
Att hvar och en möblerar sin våning enligt
sina villkor och efter egen smak är ju gifvet,
men bestämdt kan det ej klandras och vore ej
ur vägen, om kvinnorna litet mer än de nu göra
uppodlade sitt skönhetssinne och toge det till
råds då de ordna sina hem.
Isa.
Kära moster Emma,!
Idén om frustugan var förtjusande, men betänk
att hundrade om ej tusentals fruar från landet ej
sett frustugan i gamla Stockholm. Kunde ej en
närmare beskrifning gifvas därpå? Nu uppstå så
många frågor. Huru såg löftet ut, med bjälkar?
Huru väggarna, väl ej tapetserade? Huru fönst-
ren? Hvad kunde göras för att imitera dem, ty
det var väl ej stora rutor? Hvar får man en
väfstol för gobelin för 5 kr, en bandstol för 3
kr. och en vanlig väfstol för 10? Huru anbringa
ljuset vid de olika väfstolarne? Hvad för sitt-
platser fanns det? Stolar? Bänkar? Hjälp oss
lite på tråden, så skola vi snart få frustugor. Men
stilenliga borde de vara, annars se de endast
sammanrafsade ut.
Fru från landet.
––––*––––
Ur notisboken.
» Vår hertiginna». Hertiginnan af Väster-
götland har åtagit sig att blifva beskyddarinna
för Stockholms internationella lärarinnehem.
*
Kvinna som rättegångsombud. Högsta
domstolen har lämnat utan anmärkning sistlidna
riksdags förslag om, att i rättegångsbalkens nu-
varandejstadgande: »De, som för andra må tala
och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige
och förståndige män», ordet män skall utgå. .
Det har hittills hos olika domstolar gjort sig
olika meningar gällande om, huruvida det nu-
varande stadgandet medgåfve, att äfven kvinna
finge uppträda som rättegångsombud, och som
följd däraf har äfven tillämpningen varit olika.
Det är för att göra slut på detta, som den före-
slagna ändringen kommit till stånd och säker-
ligen inom kort blir af k. m:t promulgerad.
- Svenska Akademiens damer. Enastående
torde vara att tvänne systrar äro i äktenskap
förenade med hvar sin ledamot af Svenska aka-
demien. Så är emellertid f. n. förhållandet, i
det att biskopinnan Rundgren i Karlstad och
professorskan Rudin i Upsala äro systrar, dött-
rar till framlidne kammarherren James Maule.
Den förra, Christina Charlotte Elisabeth, är
född 1825 och blef 1847 gift med d. v. teologie
docenten vid Upsala universitet Klas Herman
Rundgren, den nuvarande biskopen i Karlstad,
hvilken 1887 blef ledamot af akademien. Den
senare, Julia Maria Louise, är född 1828, gifte
sig 1859 med d. v. föreståndaren för Ev. foster-
landsstiftelsens expedition, fil. doktorn Walde-
mar Rudin, numera teologie professor vid ofvan-
nämnda universitet och sedan förra året med-
lem af akademien.
Fru Elisabeth Selmer från Köpenhamn,
redan förut bekant härstädes för de föredrag
hon hållit i sedlighets- och nykterhetsfrågan, höll
i måndags afton â K. F. U. K:s lokal ett före-
drag om kvinnans arbete på det kristligt sociala
området. Fru Selmernämnde slutligennågraordom
föreningen Hvita korset, som verkar i kristligt-so-
cialt syfte och som här Stockholm redan har
åtskilliga anhängare.
*
Öm och redlig modersvård. Komitén inom
Sällskapet för uppmuntran till öm och sedlig
modersvård hade härom dagen sammanträde i
kronprinsessans våning i k. slottet under vice
ordföranden, friherrinnan Skogmans presidium
Härvid beslöt komitén tilldela 130 mödrar med
588 bam ett kontantbelopp med tillsammans 2,465
kr. jämte klädespersedlar för ett belopp af 250 kr.
Den underbara tvålen. Hos firman Percy F.
Luck & C:o pågår för närvarande en utställning,
som i synnerhet för våra damar torde vara af in-
tresse. Den artikel, som nämnda firma en tid ex-
ponerat i sina skyltfönster, är Maypole-tvålen, som
har funnit sina vägar hit till Sverige från England.
Det egendomliga hos denna tvål är att den
färgar och tvättar på samma gång. De mo-
dernaste färger lära kunna erhållas å ylle, bom-
ullshalfylle, siden, sammet, plymer etc., och detta
utan att färgen fastnar på händerna hos den
som färgar. Det påstås, att färgerna äro äkta
och att tvålen är giftfri.
» Bland sårade greker > var titeln på det
karaktäristiska och kuriösa, stundom högst pikan-
ta kåseri, som fröken Clara Smitt, hvars affärd till
krigsskådeplatsen i Grekland vi på sin tid om-
nämnde, onsdagen den 24 november höll i Ve-
tenskapsakademiens hörsal. De stackars greker-
na — fröken Smitts förnämligare patienter jämte
åtskilliga ledande personer inom sjukvården pre-
senterade i scioptikonbilder — trängdes måhän-
da mer än skäligt i bakgrunden af föreläsarin-
nan själf, hennes försakelser, motgångar och
triumfer. Fröken Smitts introduktion i de gre-
kiska kvinnornas nationalförbund, den an-
strängande öfverfärden till Volo, tjänstgöringen
på hospitalet därstädes, sammanträffandet med
öfverste Smolenski nära slagfältet vid Velestino
och med löjtnant Sinclair i Volo samt återresan
sjöledes till Piræus med hundratals sårade om-
bord erbjödo för öfrigt, liksom interiörerna från
sjukhusen i Athen, mycket af intresse.
I början af sitt andra, sistlidne tisdag hållna
föredrag, delvis en rekapitulation och utvidgning
af det första, vitsordade fröken Smitt på det lif-
ligaste de grekiska kvinnornas helande och lind-
rande verksamhet under kriget; en särskild eloge
ägnades drottning Olga och madame Parrel, sjä-
len i kvinnosaksrörelsen i Grekland. I samman-
hang därmed påpekade föreläsarinnan, att nöden
ingalunda upphört med kriget, och förordade en
insamling, om ock endast af 10 öre pr man, åt
de arma tessaliska flyktingarna. Af sina upplef-
velser i Konstantinopel, som hon jämte fyra unga
nordiska läkare besökt på hemvägen, skildrade
fröken Smitt visiter hos de tjutande dervischerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0390.html
