Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 10 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uw
390 I D U N
Bevara ditt hjärtas skönhet, och du skall förblifva evigt ung.
Österländskt ordspråk.
far blifvit utnämnd till kyrkoherde i Häg-
geby.
Här afslutades under enskild lärarinnas
ledning hennes skolstudier, men road af
läsning, som hon alltjämt är, vidgar hon
fortfarande sitt vetande.
Under de ensamma vintermånaderna på
Häggeby sysselsatte Gustava sig med läs-
ning, handarbete och musik. De skulle nog
ändå, utan jämnårigt umgänge, blifvit långa
nog, men hon hade i arf fått sin fars bril-
janta lynne, och dessutom visste hon, att
med sommaren kommo fränder och vänner
från Upsala.
I den trefliga prästgården med sin alltid
glada och skämtsamma värd och sin mo-
derligt omtänksamma värdinna trifdes ung-
domen förträffligt och skulle, när hösten
kom, med saknad ha brutit upp, om de ej
fått löftet, att Gustava fram på vintern nå-
gon tid skulle få komma till Upsala.
Hon bodde då hos den ofvan nämnda
barndomsvännen, hvars far, en gammal lä-
kare, mycket gärna sysselsatte sig med de
unga och sökte utveckla deras intelligens.
I hans hem hade hon tillfälle att deltaga
i 1830-talets Upsala lif, dock nästan ute-
slutande ungdomens, ty det var endast
denna, dengamle doktorn samlade omkringsig.
Bland denna ungdom fanns ock den stu-
dent, som sedan skulle blifva hennes make.
Äfven till Stockholm gick den unga flic-
kans färd. Hennes far var en tid riksdags-
man, och då tillbragte- alltid prostinnan med
sin dotter någon del af året i hufvudstaden
men kyrkoherden blef utnämnd till pastor i
Hjo och Fågelås stora pastorat och famil-
jen flyttade från Upsala ner till Väster-
götland, där i närheten af den fagra, oroliga
Vättern prostgården var belägen.
I församlingarna funnos en mängd stora
herresäten, där den glada, behagliga präst-
dottern blef mycket väl mottagen. Men
hur firad och eftersökt hon än var såväl i
Stockholm som i Västergötland, barndoms-
hemmet blef henne dock kärast, och den
hon en gång gifvit vänskap eller tro svek
hon aldrig.
Den 29 juni 1844 firades i Fågelås präst-
gård hennes bröllop med dåvarande läraren
vid Skara katedralskola fil. d:r Olle Leffler.
Deras vinterhem blef i Stockholm, men
så snart vårblommorna började dofta nere
vid Vättern, drogs den unga fruns längtan
dit ner, och där hos de gamla föräldrarne,
där hon själf lefvat sin glada barndom,
fingo hennes egna bara sina ljusaste som-
marminnen.
Hemmet i Stockholm var enkelt, men de
yttre förhållanden, i hvilka fru Leffler lef-
ver, glömmer man så lätt, ty själf för hon
med sig en hel värld af poesi. Hennes
själ liknar den rena, djupa källan. Man
hör hur vattnet därnere sorlar fram mellan
glänsande stenar, man ser himlens alla
skiftningar spegla sig i den blanka vågen,
och man känner hur doftande blommor trif-
vas vid dess kant.
Fru Leffler har ock en sällsynt förmåga
att göra andras intressen till sina egna.
Detta har vidgat hennes hjärta och försto-
rat hennes synvidd.
Med sin make delade hon allt: peda-
gogiska, sociala och ekonomiska intressen,
för att nu icke tala om hemmets och fa-
miljens; och hon gjorde det så grundligt,
att det äfven för fackmän är af intresse
att på dessa områden höra hennes mening.
Själf uppfostrad af en mor, som från
första stund hon slöt sin dotter i sina ar-
mar och till sitt lifs slut gick upp i henne
och med henne delade ondt och godt, blef
för fru Leffler moderns kallelse den högsta,
och för att som få kunna fylla den hade
hon de största förutsättningar.
För de sina i barnkammaren var hon
medelpunkten, och när sönerna vuxit upp
och eröfrat den hvita mössan och dottern
blifvit en ungmö med en hel mängd flick-
vänner, visste hvarken de eller studenternas
kamrater, hvem de i själfva verket voro
mest förtroliga med, modern eller hennes
barn, ty i glada upptåg eller en och annan
liten mystifikation gick det så ofantligt lätt
att få tant Gustava med. I hennes närvaro
fick munterheten en- bouquet, som ingen
annan kunde åstadkomma, och skämtets
pilar, ofta riktade mot henne själf, susade
genom kretsen — men, när hon lade in
sitt moderliga ord, och hon drog icke i be-
tänkande att uttala sin mening, då vägde
det något. Den som en gång af henne
fått en tillrättavisning, allvarlig, men utan
det minsta gift på udden, gömde den i
tacksamt minne, och när hon uttalade sin
vilja, så var den lag, äfven om dottern var
en fräjdad författarinna och sönerna världs-
berömda.
Bandet emellan den modern och de bar-
nen har aldrig slaknat, ty hon förstod att
följa deras utveckling.
Från det första hennes dotter vann lof-
♦
ord för krian: — »Min dockas dagbok», —
till det sista hon skref, fickmodern del däraf.
I bland kunde nog Anne Charlotte, om hon
uppträdde anonymt, äfven inför sin mor söka
bevara sin hemlighet, men så alldeles lyc-
kades det icke. Fru Leffler läste ändå be-
rättelsen med mer än vanligt intresse. Så
hände det en gång, då »Doktorns hustru»
först var synlig i Illustrerad tidning. Fru
Leffler bodde då i Upsala och författarinnan
i Stockholm, och mellan mor och dotter
utspann sig en brefväxling angående den
stackars doktorinnans öden, som mycket
roade den senare.
Allmänheten har varit i tillfälle att be-
undra fru Anne Charlotte Lefflers, herti-
ginnan Cajanello, stora berättartalang. Fråga
är dock, om den kan mäta sig med hennes
mors.
Fru Gustava Leffler har genom bref, jag
höll nästan på att säga dagliga, så följt
sina barn i deras studier, på deras resor
och i deras hemlif, att hennes själ ej hun-
nit att åldras.
Hon har i utlandet besökt dem, och lik-
som förr i barn- och ungdomen ha de ock
i mannaåldern med henne sammanfört sina
vänner. Följden är den, att hon besitter
en sak- och personkännedom, som åtmin-
stone sträcker sig öfver en stor del af Eu-
ropa. När hon nu har ordet i sin makt,
I och allt hvad hon återger blir så lifligt, som
om hon själf sett eller erfarit det, så äro
hennes muntliga skildringar »w lifvet» ofant-
ligt fängslande.
Många tunga och mörka moln ha under
den långa lefnadsdagen dragit öfver källans
spegel, men mången solstråle har ock bru-
tit sig igenom dem, och småningom har det
som grumlade vågen sjunkit i djupet, så att
den nu i kvällen afspeglar solens guldglans.
Spårlöst ha dock ej de mörka dagarna
gått förbi, men i dess spår ha skönare
blommor än de, som förr stodo vid källans
rand, uppvuxit.
Hennes barns ungdomsvänner, för hvilka
fru Leffler ofta blef en moderlig vän, upp-
söka henne gärna, där hon i sommardagen
sitter under någon af Djursholms okar, och
medan hon talar vid dem, lyssna de nästan
med återhållna andedrag till hennes sym-
patiska stämma, hvari alla själens strängar
vibrera, och de drömma sig då lätt bort
till den friska, porlande källan i den mörka
furuskogen.
Den är nu utsinad, eller har vintern lagt
sordin på dess munterhet — den gör lätt så
ute i skogen —- men härinne i fru Lefflers
lilla förmak väller glädjen fram. Hennes
söner, professorn vid Stockholms högskola
Gösta Mittag och Frits, professor vid Upsala
universitet, samt Arthur, ingeniör och svensk
kommissarie vid senaste utställningen i Chi-
cago, fira där hennes 80-åriga födelsedag.
En ny fyrväppling, tre små gossar och en
liten flicka, skall genom lifvet bevara min-
net af en farmor och mormor sådan som
endast barnets fantasi mäktar måla henne.
A—a.
–––- *–––-
€n <£ucievisa.
(zhag minns så tydligt, huru förr
en glädje fyllde upp min håg,
när genom barndomshemmets dörr
drog in ett muntert bröllopståg.
Jag såg den svärm, Lucienatt
höll gille under lek och skratt
kring brud i snöhvit fastlagsskrud,
och fast blott barn jag tänkte gladi:
Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
Når sedan enslig gick min stig,
och utaf alla tärnor små
ej någon hade blick för mig,
jag bad den samma bön som då.
Jag såg, af enslingar som jag
det gafs ett talrikt brödralag,
och tänkte sakta: kärlek, bjud
din glädje åt hvar mulen dag. —
Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
Jag såg, hur mången gick allen’,
men ock hur mången lefde nöjd
i värld, hvars stjärnor mist sitt sken
och guld och skam betalt hvar fröjd.
Jag mindes åter liten stad,
där glädjen varit barnsligt glad
och äkta klingat sångens ljud,
och varmt och innerligt jag bad:
Gud, gif en hvar en rätt Luciebrud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
