Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 10 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 391
Till sist en trogen brad jag vann
och skänktes mig en hjärteskatt,
långt fagrare än någon ann’,
som krona bar Lucienatt.
När vänligt hon emot mig /ef-,
om all den fröjd, som lifvet ger,
mig hennes blickar bringa bud,
och blott för andra nu jag ber:
Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
At en och hvar, son2 ensam går,
åt en och hvar, hvars fröjd är tom,
jag önskar mö med smyckadt hår
skall skänka kärleks rikedom.
Tg kärlek renar oss från skuld
och ger den sorgsne hägn och huld,
den skänker mannen kungaskrud
och kungahåg och kungaguld. —
Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
Emi! Linders.
–––––––––-*—:—
”Hur flickorna îingo
platser.”
» Men hvarför denna ständiga sträfvan
fv* efter plats? Hvarför denna oro och
förtviflan för hvarje gång edra förhoppnin-
gar gäckas?» frågade fru von Brandes och
lät för ett ögonblick sticksömmen hvila.
»Hvarför, hvarför . . . och det frågar du,
du som likväl är invigd i alla våra affärer
och känner våra svårigheter nästan lika väl
som vi själfva känna dem,» svarade fru
Lönnroth med en skymt af bitterhet i blick
och röst.
»Just därför, min vän —- just därför!»
Fru Lönnroth såg förvånad och forskande
in i fru von Brandes lifliga, själfulla ögon
och väntade under tystnad att denna skulle
förklara sin mening närmare.
Fru von Brandes återtog lugnt sitt arbete
och fortfor:
»Elin och Gertrud äro ju båda friska och
starka. Dessutom äga de ju båda, som du
mer än en gång låtit mig förstå, mycken
fallenhet för det praktiska. »
»Ja, under pigflyttningen skötte de verk-
ligen hemmet till pappas och min stora be-
låtenhet, det försäkrar jag!»
»Ja, ser du det! Och så klagar du ändå
öfver ekonomiska svårigheter ! »
»Kära Ingeborg, detta lär väl ej inbringa
något. »
Fru Lönnroth log öfverlägset.
»Icke direkt, men indirekt!»
»Nu förstår jag dig sannerligen ej. Men
det är inte så godt för oss hvardagsmän-
niskor att förstå sådana där fantasivarelser
som du . . . du är så sangvinisk, så oerfa-
ren i mera praktiska frågor — — du lilla
Ingeborg,» sada. fru Lönnroth med ett litet
beskyddande leende.
»Kanske — och likväl tror jag att mina
tankar oftast arbeta i praktisk riktning.
Mina idéer äro nog ej alltid så tokiga, som
du och många med dig föreställa er. Vill
du taga ett arbete och bedja dina flickor
komma bit, så skola vi gemensamt öfver-
lägga om, huru den »gordiska knuten» : hus-
ligt välstånd och hemmets frid skall kunna
lösas.»
Gertrud och Elin närmade sig med dåsiga
steg och nedslagna utseenden. De med-
förde hvar och en ett ögonpinande broderi,
och satte sig mekaniskt att arbeta därpå.
Öfver deras ungdomliga drag hvilade nå-
got trött och dämpadt, som gjorde dem
mycket äldre än de voro.
»Nu ska7 ni rycka upp er, flickor, och
inte se lifvet så tungt,» sade tant Ingeborg
med deltagande blick och vänligt leende.
»Ack, snälla tant, det är ej godt att
rycka upp sig, då man ständigt skall höra
detta gnat af pappa, att vi ej duga till nå-
got, att vi gå här som prydnader i hem-
met, att vi ej ha råd därtill . . . och hvad
ska vi göra, tant? Vi ha årsgamla ansök-
ningar i alla banker och bolag, vi under-
låta ej att nästan dagligen göra något för-
sök, telefon är det enda som numera möj-
ligen kan stå oss till buds — och där blir
man ju förbi på en korttid,» sade Gertrud.
»Och så intet annat intresse än de här
gamla eländiga onödiga broderierna!»
»Sy edra kläder själfva —, så ha ni ar-
bete nog!»
»Det kunna vi ej,» genmälte Gertrud.
Fru Lönnroth såg generad ut.
Tant Ingeborg skakade ogillande sitt huf-
vud.
»Är det ej sex tusen din man har i lön?»
Fru Lönnroth nickade jakande.
»Och ändå ansen I eder böra klaga!»
»Tror du då man kommer långt därmed
i Stockholm?»
»Beror helt och hållet på, huru man skö-
ter sig, det!» svarade fru Ingeborg.
»Jag anser, att vi ej skulle kunna draga
in på något,t sade fru Lönnroth.
»Tänk noga efter, — t. ex. våningen!»
»Mindre än sex rum kunna vi ej ha; sal,
sängkammare, flickornas rum, min mans
rum, salong och jungfrukammare. »
»Mycket riktigt. — Men — ett af dem
kunde vara onödigt. Jag menar jungfru-
kammaren. »
»Nej, lilla tant! Nu är tant för svår,»
sade flickorna med en röst. »Jag tycker
mig se Fina! ...»
»Vänta och låt mig förklara min tanke
till slut. Att Pontus behöfver sitt eget
lugna rum, det har jag ej något att in-
vända emot, lika väl behöfven I edra. Sa-
longen vill jag däremot något omskapa —
göra den till ett trefligt, stämningsgladt
hvardagsrum med arbetsfönster och blom-
mor, ej med denna stela döda prakt!»
»Det kan du ju möjligen ha rätt uti •—
men vinsten? Detta handlade ju om tref-
naden.»
»Jo, nu till kapitlet om tjänare. Huru
stor lön är det du ger din husa?»
»Etthundrasjuttiofem — och tio till jul
och midsommar, utom alla presenter.»
»Och kokerskan då?»
»Kära du, hon har tvåhundra! Och lik-
väl hotar hon mig litet emellanåt med att
flytta till en minister, som bjudit henne
tvåhundrafemtio. Och så det där pockan-
det till jul och midsommar och frihet och
kapriser i oändlighet... Ja — jag säger
då, att det där jungfruväsendet kan göra
en människa galen,» fortfor fru Ida med en
tung suck.
»Gör dig oberoende af dem.»
»Ja, kan du säga mig sättet, förtjänar du
i sanning medalj.»
»Flickorna — dina egna flickor ha ju
nu sökt platser i — ja, som de själfva
nyss sade, under många år — alltid för-
gäfves! Nå, men så lyd då försynens vink,
och skaffa dem själf plats »att gå frun
tillhanda» ! »
»Snälla tant Ingeborg, hvad tror tant väl
att Fina och Selma då skulle säga ... ?»
»De skulle inte få tillfälle att säga nå-
got, ty de skulle bort och flickorna hvar
och en göra nytta för sig i hemmet.»
En graflik tystnad bief tant Ingeborgs
svar.
»Dela sönder den lön, I gen åt edra tjä-
nare, och gif den åt döttrarna! Låt dem
arbeta och göra rätt därför, Ida, och jag
är viss p§, att din man ej mera skall brum-
ma öfver de allt för stora utgifterna och
flickornas gagnlösa lif. Han skall inse, att
äfven de anse sig ha plikter att fylla.»
Fru Ida såg drömmande på sina döttrar.
»Glansen i blicken, rosen på kinden skall
återkomma, flickor, lika säkert som väl-
ståndet i hemmet» ■— fortfor fru Ingeborg
med öfvertygelsens värma.
»Men, kära Ingeborg, skulle våra flickor,
med den uppfostran vi gifvit dem, skulle
de helt simpelt gå som pigor?»
»Den praktiska lärdomen lär väl ej vara
tung att bära. Bli de därunder gifta, be-
höfva de helt säkert ett par läroår under
en kärleksfull mors ledning. Platsansök-
ningarna ligga ju ändå där de ligga! Jag
menar, under tiden, och jag spår, att flickor,
som på detta sätt deltaga i hemmets och
det praktiska lifvets hvardagssysslor, ej be-
höfva länge vänta på plats,» sade frn Inge-
borg med en skälmaktig blinkning.
»Tänk, att slippa se Finas sura miner
och höra Selmas snäsningar, blott vi kom-
ma inom kökets regioner,» sade Gertrud
med tindrande blick.
»Och se pappa litet gladare och slippa
höra honom kalla oss för odugliga dockor.
Att få gå och begära ut »sin lön», och
slippa tigga om hvarenda krona,» sade Elin.
»Och slippa befara, att de skola »gå»,
blott jag påminner om att fem kilo smör
är för mycket på en vecka! Denna stän-
diga rädsla och oro, att de ska’ gå . . .»
fortfor fru Ida.
»Nej, mamma, de här jungfrurna får du
behålla,» sade Gertrud muntert.
»Men — våra händer!» sade Elin och såg
med vemod på sina väl vårdade naglar.
»Se på de här; tro ni ej att det är just
med dem jag hjälpt mig fram i lifvet —-
och inte äro de väl så svåra? Man skall
väl inte uträtta det allra tyngsta, det menar
jag ej, utan du, Ida, kan ju bedja en gum-
ma komma hem och borsta, skura och diska,
men för henne behöfver du ej något rum,
hon kan gå om kvällarne. Och så får du
som en verklig husmor själf tillse ditt kök
och att där ej går åt mera än hvad till-
gångarna tillåta.»
»Åh, hvad tant Ingeborg har rätt!»
»Ja, detta kan vara en nationalekono-
misk fråga, lika god som mången annan,»
fortfor fru von Brandes allvarligt. »Låt oss
lära våra döttrar, att det praktiska arbetet
skulle höja dem och framdraga deras bästa
kvinnliga egenskaper. Låt dem som for-
dom sträfva efter platser i det egna hem-
met under afvaktan på något bättre.»
Så småningom spred sig en lättare stäm-
ning öfver den lilla kretsen, och man dryf-
tade redan frågan, huruvida man ej, be-
friad från de pretentiösa tjänarinnorna, till
sommaren skulle kunna företaga en liten
rundresa uppåt det härliga Jämtland och
Norge !
»Om nu bara pappa ville!»
Ja, visst ville »farsgubben» som de —
han gladde sig genast åt hoppet att slippa
Svenska Panoptikon, Stockholm. Största sevärdhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
