Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 10 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 IDUN 1897
ligga vaken om nätterna och grubbla öfver,
huru de skulle få plats åt flickorna och
huru det i längden skulle räcka till utan
skuldsättning. Nu var ju allt mycket lät-
tare — ty nu hade flickorna åtminstone
»fått platser»!
Malvina Bråkenliielpi.
*––––-
Gossar och skjutvapen.
Ännu ett par inlägg och några slutord.
wijet är den första trögheten, som är så svår
/ att öfvervinna; lyckas man bara bryta den,
går sedan allting som vore det oljadt. Det ha
vi ännu en gång, som så ofta förr, fått erfara
i den af Ellen Bergström väckta frågan om »gos-
sar och skjutvapen». Först teg vår ärade läse-
krets som muren, nu tala alla på en gång. Insän-
dare inströmma dagligen från all håll och kanter.
Vi kunna naturligtvis ej införa dem alla, då de i
mångt och mycket upprepa livarandra. Ett par
ur mängden tagna, representerande de tvänne
stridiga uppfattningarna för och emot, meddela
vi dock ytterligare här:
Lifsfarliga lekar.
Härmed anliålles vördsamt, om plats i Iduns
spalter för några rader som inlägg i den af fru
Ellen Bergström framkastade frågan om lämp-
ligheten i att sätta skjutvapen i händerna på
minderåriga. Jag vill härmed söka vara så kort-
fattad som möjligt, och saken i fråga kräfver ej
heller synnerligen djupsinniga resonnemanger.
Fru B. tycks själf vara på det klara med, att
barns handskande med skjutvapen kan vara
förknippadt med stora faror, och framställer äf-
ven en del af dessa, men icke förty anser hon,
att det besvikna uttrycket i en gosses ögon,
hvi ken af modern blifvit nekad ett salongsgevär,
likväl möjligen borde kullkasta dennas välgrun-
dade skäl för sitt nekande.
Om gossen fått en förståndig uppfostran, är
det helt visst ej första gången han blifvit väg-
rad en bön, som stridt mot föräldrarnes
bättre vetande, och han bör då lätt inse, att det
äfven i detta fall skett till hans eget bästa, i
all synnerhet om föräldrarne, på ett klart och
tydligt sätt, framställa anledningen därtill. Om
barnet vid ett dylikt tillfälle, i sin kortsynthet,
medels en barnslig advokatyr likväl försöker få
sin vilja gällande, bör detta naturligtvis lämnas
- utan afseende, när föräldrarne efter moget öf-
vervägande äro fullkomligt vissa om det berätti-
gade i sitt tillvägagående.
Att, som fru B. antydde, olyekstillbud äfven
kunna uppstå under en mängd andra förhållan-
den i det dagliga lifvet är visserligen sant, men
man bör därför ej öfvermodigt och tanklöst fram-
kalla dylika, hvilket jag anser vara fallet, då man
sätter skjutvapen i händerna på minderåriga.
Som grund för detta mitt påstående behöfver jag
blott hänvisa till fakta. Enligt hvad tidningarna
meddelat, hafva under denna höst ej mindre än
tre dödsfall förorsakats därigenom, hvaraf ett här
i Stockholm, då en skolyngling, genom oaktsamt
förfarande med ett salongsgevär bragte en jämn-
årig lekkamrat om lifvet. Förvisso fällde den
gossen sedan långt bittrare och mera medömkans-
värda tårar än dem, som framlockas genom för-
vägrandet af en dåraktig begäran.*
* Här kan emellertid förtjäna framläggas en
bevisning i motsatt riktning, som en ärad in-
sändare och artilleriofficer sändt oss. Han skrif-
ver: »Ett af våra större olycksfallförsäkrings-
bolag, Skandinavien, har under en viss 6 års-
period haft följande antal olycksfall bland sina
försäkringstagare (här anföras endast några få
grupper af olyckshändelser): halkning 1143, kläm-
ning 887, nedfallande föremål 867, stöt 554, fall
från höjd 515, brännskada 309, förlyftning 295,
explosion och vådaskott 66 och hundbett 29 fall.
Tilläggas må, att gruppen »explosion och våda-
skott» äfven i den fullständiga förteckningen kom-
mer bland de allra sista. Visserligen gäller of-
vanstående endast vuxna personer, då bland poj-
kar väl icke många äro försäkrade mot olycks-
fall, men å andra sidan torde pojkar lika myc-
ket som äldre vara utsatta för de uppräknade
slagen af olyckshändelser. Man kan i alla fall
se, att vådaskott icke äro så vanliga i förhållan-
de till olycksfall af andra slag som man tror.»
Not af redaktionen.
Själf äger jag äfven en liten smula erfarenhet
af hvad sådana »mästerskyttar» kunna åstad-
komma. Under sistförflutna sommar sutto en
dag min man, jag själf och vår lilla dotter som
vanligt i all sköns lugn i bersån på vårt
sommarnöje uti skärgården, då vi plötsligt höra
ett skott smälla af och min man rusar upp, träf-
fad af ett stort hagel i ryggen. Lyckligtvis hade
dess fart något dämpats af grenar och löf, hvar-
för följderna inskränkte sig till genomborrande af
kläder och en kontusion. Att äfventyret aflöpte
så pass lyckligt var naturligtvis ej skyttens, en
trettonårig pojkes, förtjänst. Att olyckan vid
detta tillfälle, om ömtåligare delar träffats, anta-
git vida större dimensioner, behöfver naturligt-
vis ej påpekas.
Om föräldrar äro nog oförståndiga eller lik-
giltiga att låta sina barn hänge sig åt lifsfarliga
lekar, må dessa åtminstone inskränkas till så-
dana, som ej kunna innebära fara för andra per-
soners lif.
Äfven om man vet, att ens egna barn nöjak-
tigt kunna handtera ett gevär, hvad borgar väl
för, att de ej utlåna detsamma åt mindre erfarne
lekkamrater?
livad åter den åsikten vidkommer, att barnens
förmåga till initiativ skulle stäfjas, genom att
man ej villfar de flesta af deras önskningar, an-
ser jag detta vara ett misstag. Åtminstone måtte
den gosse, som, efter att hafva blifvit nekad"ett
gevär, står håglös och oföretagsam, då en mängd
andra nyttiga och ofarliga förströelser helt säkert
stå honom till buds, vara bra klent utrustad på
intelligensens område, och i så fall är det än
mer berättigadt, att man vägrat honom ett skjut-
vapen, emedan han då tydligt bevisar, att han
ej var med när krutet fanns upp. 8. B.
Tack vare bössan!
»Visst tusan skall pojken ha en bössa!» Det
var för mina öron ljufligt klingande ord från
min förmyndares läppar, då min älskade rädda
mamma, efter förnj^ade, men afslagna böner slut-
ligen hänsköt frågan till honom. Och så skulle
bössan anskaffas. Min förmyndare, gammal jä-
gare, utvalde ett enkelt, men välgjordt gevär,
dubbelbössa med bakladdningsmekanism, och
gaf mig sedermera en grundlig undervisning i
vapnets skötsel, patronernas laddning m. m. och
inpräntade noga som första försiktighetsregel att
aldrig under några omständigheter, vare sig bös-
san är laddad eller ej, vända mynningen mot
egen eller annan person, att aldrig gå med spän-
da hanar eller skjuta på något man ej säkert
vet hvad det är. Så börjades skjutöfningarna
både på tafla och på »uppkast», och slutligen
randades den stora dagen, då jag för första gån-
gen fick följa med på jakt. Aldrig glömmer jag
de lärdomar min förmyndare gaf mig vid detta
tillfälle om iakttagande af försiktighet vid bös-
sans bärande och handterande, om jaktens idkan-
de såsom en stärkande och uppfriskande sport,
om fördelen i att lära sig skjuta fort och säkert
för att ej förlänga ett jagadt djurs dödskamp
och att hellre låta bli att skjuta på ett djur, om
man ej har någon säkerhet att döda det. Dessa
och många andra lärdomar och goda i’åd, han gaf
mig vid detta tillfälle, hafva gjort att jag be-
traktar bössan som en kär vän och följeslagare
i Guds fria natur och ej som ett mordvapen,
hvarmed man förkortar så många lif som möjligt.
Tack vare bössan kom jag i närmare beröring
med skogens, fältens och vassarnes bevingade
invånare och lärde mig så småningom att kän-
na igen och namnge de allra flesta af våra sven
ska fåglar samt hade och har fortfarande ett
nycket stort nöje i att iakttaga och studera deras
olika lefnadssätt och förekommande egendomlig-
heter. Jag var tämligen klen som pojke, men
genom mina ströftåg på lediga stunder i skog
och mark, på sjö och vid strand, blef jag stark
och härdad, lungorna vidgades och sinnet äfven-
så för allt det sköna i naturens outtömliga rike.
Pojken fick därigenom en känsla af frihet, mod och
tillförsikt, som icke kan annat än verka godt,
om den hålles inom tillbörliga gränser. Tack
vare bössan kom jag mången gång ifrån sällska-
per och sysselsättningar, som på långt när icke
komma upp mot rörelse i fria luften, barrdoft
och solsken.
Då många pojkar ej hafva tillfälle att använda
bössan på jakt, återstår för dem den vanliga
målskjutningen, såsom den bedrifves enskildt, i
skolan eller inom någon skytteförening. Därutaf
kan blott den enskilda vara något nämnvärdt
farlig, ty inom skolan eller skytteföreningen sak-
nas ju aldrig äldre personer som öfvervakare
eller instruktörer och äfven vid de enskilda öf-
ningarna pojkaremellan förekomma farliga olycks-
händelser så sällan, att risken är ungefär lika stor
som att bli träffad af blixten. Den nytta pojkar
ha utaf målskjutningsöfningar, rätt bedrifna, är
stor och obestridlig, och jag tillåter mig att i
sammanhang med förevarande fråga, citera några
rader ur Nya Dagl. Alleh. af märket N.
H. »Idealet, att göra hvarje svensk man till
mästerskytt, är naturligtvis oupphinneligt, men
ett godt stycke på väg kan man ju alltid kom-
ma. Mycket vore vunnet, om i synnerhet ung-
domen kunde intresseras för saken, så att yng-
lingar - under värnpliktsåldern allmänt inginge i
skytteföreningarna och kvarstode däri under en
längre följd af år. Sveriges försvarskraft skulle
ökas i oberäknelig grad, om sålunda de värn-
pliktige årsklass efter årsklass, såsom fullt ut-
bildade skyttar med 4—5 års föregående öfning,
inträdde i härens led».
Och nu slutligen ett råd till pojkarnes pappor
och isynnerhet mammor: varen ej för ängsliga,
låten pojken, om han har verklig lustför skjut-
ning, få ett fullgodt gevär,till att börja med ett
målskjutningsgevär, helst af statens modell, men
låten honom på samma gång få undervisning
och ledning vid bruket däraf, och månget svedt
ansikte eller brändt finger som en följd af olofligt
handterande af sämre eller odugliga skjutvapen
skall fullständigt undvikas. A. H. L.
* #
Ja, som synes, äro meningarna hvarandra
skarpt motsatta! Som oftast ligger väl också här
den gyllene sanningen midt emellan. En insändare,
»pappa till fyra pojkar», skrifver som så: «Är
pojken förståndig eller oförståndig, händig eller
tafatt, pålitlig eller opålitlig, lugn eller nervös,
därpå beror hela saken!» Och Äve, den kända
författarinnan, sammanfattar i dessa ord sitt in-
lägg: »Ett är skjutöfningar under mogne mäns
stränga tillsyn och ledning, ett annat är en lek
med skjutvapen bland minderåriga. Denna senare
borde aldrig af föräldrar tillåtas.»
De klara och praktiska förhållningsregler, som
märket C. Th. M—r.— under hvilketen framståen-
de akademisk vetenskapsman döljer sig —■ re
dan i förra numret meddelade, synas oss böra
vara fullt betryggande, om de noga efterlefvas.
Och med en hänvisning till dessas förnyade be-
grundande vilja vi härmed förklara diskussionen
i frågan afslutad. Bed. af Idun.
–––––––*—–––-
Gör edra juluppköp i tid!
Lungsotssanatoriema.
Från en ärad insändare ha vi mottagit följan-
de reflektioner i den viktiga, nu så lifligt debat-
terade sanatoriefrågan. Då den utan tvifvel göm-
mer beaktansvärda synpunkter, ha vi ej velat
förvägra densamma plats:
j en gåfva, som vårt folk skänkte sin
monark, för att hugfästa minnet af
25 lugna, lyckliga regeringsår, den gaf han
oss tillbaka, kan man väl säga. Och ända-
målet, för hvilket han gaf den, var storsint
som han själf, han kunde näppeligen valt
ett bättre. Det göres mycket nu för tiden
för lidande och vanlottade af allehanda slag,
det må vi tacksamt erkänna; de som hit-
tills varit måhända minst lyckliga i detta
hänseende äro väl ofeen för lungsoten,
denna hemska, förhärjande sjukdom, som
årligen ödelägger så stora delar af vårt folk.
Det ser ut, som skulle en ny tid randas
för dessa arma: genom vår konungs ädla
beslut skola kanske många kunna räddas
och skänkas åter till de sina och till sitt
land.
Man håller just i dagarne på att bestäm-
ma, hvar dessa fristäder för de lungsik-
tige skola placeras. Den andra frågan är,
huru skola de inrättas? Skola de verkligen
bli sådana där stora anstalter, där patien-
Aseptoî, Chinosol-Lanolin-Créme i tuber och Chinosol-Lanolin-Tvål %
— basta medlen för munnens och hudens vård___ n—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
