Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 10 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 (DUN 1897
I aftonstund.
Där ute regnet på rutan *skoatt»
och nordan drog hvass förbi —
jag satt och svettades, trött och matt,
och böjde verba på mi.
Men sist vid grammatikans eviga sarg
jag vardt helt led — jag vardt sur och arg,
— och när för galet det blef — i en vrå
jag slängde boken och tänkte som så:
nu är det, min milde, nog för i dag!
— Så fick jag i stället i Idun tag —
Jag läste — mitt missmod på stunden dog
och hjärtat så sprittande ungdomligt slog,
och öfoer var ledsnaden på en gång,
— jag gjorde riktiga fröjdesprång
(figurligt taladt). — Hvad var det då,
du undrar kanske, som intog mig så,
som satte mig liksom i eld och lågort
Min hjärtans vän, det var Iduns frågor!
Säg kunde jag annat än solljus bli?
Det oar eiivas anders än verbo.: på mi!
Där frågades allt under himmel och jord.
af snällavetgiriga själar i nord.
En ville så gärna en reform få tveg —
en ville lära att koka knäck —
en grundade djupi och tungt i sitt sinne
hurledes hon skulle bli af med en finne —
en tröstlös fästman så innerligt bad
få veta med allra snaraste, hvad
han skulle göra, ty fästmön hans
gick inåt med tårna — sà’n sorg ej fanns!
En vide ödmjukt fråga allen,
hur hundar läras att gå på två ben —
en sörjde sin röda näsas elände —
en sporde något om » världens ända —
en grubblade riktigt allvarligt på,
hur lifvets gåta hon skulle förstå —
en ville så gärna få värker hy,
så där ungefår ä la rosensky —
hvad »norrbagge» kommer af, undrade en,
samt huru man tvättar en ljustäke ren.
Jag satt där; som brusande, susande vågor
dc strömmade öfoer mig, Iduns frågor ...
Där ute regnet på rutan »skvatt»
och nordan drog heass förbi —
Jag läste och läste till senan natt —
— och glömde verba, på mi.
En suenk kvinna.
Augusta på Isa, och Isa på Augusta,
och Ellen på Isa ...
»Hvad är Augusta?» utropade Isa, och’ hon
skall fä svar.
Augusta är en kvinna med sundt förnuft och
praktiskt sinne. Hon har alldeles rätt i sin pro-
test mot Isas luftigt fantastiska idéer. Hvad
skall det nu också tjäna till, min kära Isa, att
gå omkring i stugorna och leta upp gamla skåp,
för att sedan sätta på dem litet grannlåt och
kunna ståta med dem i er matsal? Låt ni skå-
pen stå där de stodo förut — i stugorna. De
voro där helt visst till oändligt mycket större
nytta, och säkert tänker husmodern många gån-
ger om dagen med saknad på sitt förvaringsrum
för hvarjehanda, på sitt gamla enkla skåp, som
hon dock afstod, bestucken af det klingande
guldet.
Och, utom skåpet, fanns det så mycket annat,
som jag ej precis kan tycka om i er blifvande
våning.
Men jag vill ej bli långrandig. Jag skall en-
dast tala om för er, hvad min man sade. Jo,
ser ni Isa, jag frågade honom: »Hvems man
ville du helst vara, Isas eller Augustas?»
Och vet ni, hvad han svarade? — Jo:
»Ellen lilla, om jag ej hade dig, skulle jag
bestämdt vilja ha Augusta till min gumma. Hon
är nog en liten förnöjsam och duktig husmor.»
Om en stund tilläde han tankfullt:
»Det vore nog bäst om Isa ginge ensam i sin
våning. Yi karlar äro litet rädda för fruntim-
mer-, som så där vårdslöst handskas med stora
skåp, stora stolar och — stora ord.»
Ellen.
–––- *–––-
De trestorahufvudvillkoren för lifvets lycka äro:
något att göra, något att älska och något att
hoppas.
Th, Chalmers.
jMedlidaride.
Af Ellen Bergström.
» I ag vill ej ha medlidande, jag vill ha
uppmuntran,» sade en gång en af
lifvet ganska omildt behandlad kvinna, som
med hjältemod kämpade mot bekymrens
och motgångarnas stormbyar. »Medlidan-
det stinger mig. det förlamar min kraft och
beröfvar mig modet och själftilliten.»
Då man hör sådana ord, vore man ej
färdig att om denna »den kristligaste af
alla dygder» utbrista: »Huru är du så af
himmelen fallen, du klara morgonstjärna?»
Om man betänker ordets rätta innebörd,
hvad kan i själfva verket vara skönare,
upphöjdare, ädlare, än att den ena män-
niskan tar sådan del i den andras motgång
oeh lidande, att hon därvid erfar smärta,
lider med? Men ett sådant upprikigt och
varmt deltagande var det med all sanno-
likhet ej, som den omtalade kvinnan åsyf-
tade med sina ord, af en sann sympati
hade hon ej kunnat känna sig sårad och
förödmjukad. Nej, hvad hon lik sensitivan
ryckte till för, var den vrångbild af med-
lidandet, som med orätt annekterat dettas
namn och som består i en flyktig rörelse
öfver nästans vidrigheter och som tar sig
uttryck i ett beklagande med ord, ofta lika
taktlöst som betydelselöst. Denna ytliga
medkänsla, detta billiga beklagande äro vi
människor och i synnerhet vi kvinnor så
snara med, så benägna att i slösande fri-
kostighet utan någon som helst återhållsam-
het skänka hvarandra.
Går det någon af våra vänner eller be-
kanta väl, fröjdas vi sparsamt, röner någon
af dem en liten trimf, tiga vi så gärna
ihjäl den eller gratulera vi sötsurt; men
vänder sig lyckan, blir framgången förbytt
i nederlag, bums äro vi färdiga med vårt
öfversvallande »medlidande», och öfver våra
läppar halka så lätt de mången gång må-
hända mera sårande än tröstande orden:
Stackars vän ! Så synd om de stackars
människorna!
Analysera vi vårt inre, skola vi, för sä
vidt vi vilja sanningen, ej kunna undgå
att upptäcka en mindre ädel, åtminstone
ej oblandadt ren bevekelsegruncl till den
känsla, för hvilken anförda ord äro ett ut-
tryck. Innerst i vårt väsen sitter högmo-
dets demon, förgiftande våra känslor och
tankar, äfven dem, som göra anspråk på
att vara de bästa och finaste. Bakom det
skenfagra deltagandet döljer sig sä gärna,
vi vilja ej påstå alltid medvetet och reflek-
teradt, men icke därför mindre verkligt, en
högfärdig glädje öfver att man ej själf är
lik, ej har det så uselt som denna stackars
nästa. Från sin piedestal af samhällsställ-
ning, förmögenhet, familjelycka ser man
ned på den, som mist eller kanske aldrig
ägt dessa förmåner, och stolt i känslan af
sin egen höghet, skänker man den olyckliga
sitt beklagande. Och just på grund af att
medlidandet sålunda gifves »de haut en
bas» sårar och förödmjukar det, äfven utan
att vara direkt ämnadt att såra och föröd-
mjuka.
Böra vi då alls icke fråga efter med-
människors nöd och sorger? Medgifves att
vårt medlidande kan vara ganska skröpligt,
både ytligt och bemängdt med en god por-
tion högmod, men en viss känslighet, en
smula människokärlek röjer det dock. Är
då likgiltigheten att föredraga?
Ja, nästan så. Låt den olyckliga vara i
fred, om du ej kan skänka honom något
annat än det slags deltagande, vi här talat
om. Det är bättre.
Men det finns ett ännu bättre, ett högre,
ett fullkomligare än att blott icke såra med
ett påtrugadt medlidande, och det är att
låta detta ord gälla för hvad det verkligen
vill gälla och omsätta det i handling. Sätt
din egen axel tinder nästans börda — du kom-
mer då i jämnbredd med honom — och hjälp
honom så bära! Gråt med den som gråter,
lid med den som lider och — det hör äfven
hit, om det ock kan tyckas icke göra det
— gläds med den, mot hvilken lyckans sol
åter börjar skina! Och hör du något godt,
något glädjande och berömmande om den,
som är nära att digna under mödorna, säg
honom det och gif honom sålunda det upp-
muntringens ord, han så väl behöfver!
–––- *
Om det skulle gälla!...
J
alla öfriga land utom i Sverige bär kvinnan
som tecken på att hon har böjt knä vid Hy-
mens altare endast en ring. I Norge och Dan-
mark är denna alltid, liksom här, af slätt guld.
Men i andra länder, som t. ex. England, är den
ofta prydd med stenar och pärlor, mer eller
mindre dyrbara, beroende på tillgångarna.
En förlofvad norska sade en gäng till mig:
»Jag vill hafva min norske ’Gut’, men jag vill
gifta mig på svenskt manér.» Förvånad sporde
jag hvad hon menade härmed. Svaret blef: »Jag
vill hafva två släta guldringar på vänstra han-
dens ringfinger, de två ringarne äro så ’kledelige’».
Och det är om dessa »kledelige» ringar vi nu
skola språka en stund. Det guld vi bära på
vår hand, hvilket stort penningevärde äger det
icke! Huru skulle vi ej med det, visserligen ej en
och en, men i massa, kunna trolla fram millio-
ner, om det gällde vårt lands försvar, vår frihet
i Norden. Gifve dock Gud den dagen aldrig
komme, då de millionerna behöfva anlitas!
I slutet på 1840-talet, då Sverige var nära att
dragas in uti det krig, som flammade emellan
vårt broderland Danmark å ena sidan samt Preus-
sen och usterrike å den andra, räknade en per-
son ut, huru många synliga, men ofruktbara mil-
lioner, som det fattiga Sverige ba- på sina hän-
der. Vi skola se till, hvilken storartad penninge-
grufva han såmedels fann landet äga.
Den person, hvars uppgifter jag här meddelar,
antog, att af Sveriges inbyggare, som då upp-
gingo till omkring 3 millioner, åminstone 158,000
par begagnade 3 guldringar pr par således 474,000
ringar, hvar och en på 1 dukat (5 rdr banco
efter landets dåvarande mynt). Detta represen-
terade ett värde af 2 millioner 370,000 rdr banco
för endast förlofnings- och vigselringar. Huru
stor skulle ej summan blifva nu, när invånar-
nes antal så betydligt förstorats, men kanske
guldvärdet är mindre än dä, det känner jag ej.
Vidare antogs, att ett dubbelt så stort kapital
fanns hos landets inbyggare i form af extra
ringar och nipper utgörande omkring 7 millioner
rdr. banco i omyntadt guld. Lades härtill en lika
stor summa för omyntadt silfvcr, så fick man ett
litet kapital af endast de ädla metaller, som
ej voro i den allmänna rörelsen, uppgående till
14 millioner rdr. banco. Det är siffror som tala.
Summeras nu härtill värdet af öfriga verkliga
lyxartiklar, antog vår räknemästare att dessa
lågt beräknadt gingo löst på 6 millioner. Såle-
des hela beloppet af det befintliga, men ändock
döda kapitalet: 20 millioner rdr banco , utom
värdet af förlofnings och vigselringarne. Räntan
på detta kapital blefve, om det vore i rörelse,
pr. år efter 5% 1 million och för hela det sista
århundradet 100 millioner.–––—
Med dessa rader har jag velat väcka tanken
på, hvad vi äga att lägga på fäderneslandets
altare, om det skulle gälla! Ett ringa offer emot
det, som vi ju måste gifva i krigets och farans
stund, offret af våra älskades lif och blod.
Adelaide Nauckhoff.
–––- *––––
Bland nu befintliga Oacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygaoe prof Joh. Lang i Lund, att
Hnitmans Cacao v-.r fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
