Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 49. 10 december 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 (DUN m
Up notisboken.
I går, torsdagen den 9 november
voro jämnt tio år gångna, sedan det första
profnummret af Idun utsändes. Detta med-
följde nämligen Stockholms Dagblads liela
upplaga för den 9 november 1887. T dagar-
ne före jul utgafs därpå ett andra profnum-
mer af Idun, som äfven det spreds som
bibangsblad till olika hufvudstadstidningar.
Då vi i vårt julnummer för året, som redan
i nästa vecka kommer våra prenumeranter
tillhanda, i ord och bild ägnat tioårsmin-
net en något utförligare behandling, inskrän-
ka vi oss i dag till detta korta påpekande.
#
Kvinnoklubbens tioårsfest ägde rum förli-
den lördagsafton och hade talrikt samlat både
förutvarande och nuvarande medlemmar. Det
rådde en angenäm och glad stämning redan från
början. Programmet inleddes med en prolog,
som, författad af fröken Charlotte Bandelin, både
skämtsamt och allvarligt berörde kvinnans ställ-
ning i samhället. Så hette det bland annat:
»För all den krankhet, mänskligheten tär,
all hjärtats nöd, all fattigdom, all kvidan,
man söker hjälp och man alltmer oss lär,
att hjälpen komma bör från kvinnosidan.
Ja, kvinnan, kvinnan, hon skall vara allt,
skall vara jordens märg och must och salt».
Efter prologen följde violirinummer af fröken
Edgren och pianonummer af fröken Valborg
Aulin. Så sjöng fröken Gustafson några sånger
af Peterson-Berger, och slutligen uppfördes ett
af en klubbmedlem, professorskan M. Asp, för-
fattadt dramatiskt skämt, Clio. Historiensgudinna
framförde hälsningar från de nio musernas klubb,
en nunna från Vadstena kloster talade som repre-
sentant för medeltidens kvinnoföreningar, och
till sist uppenbarade sig en »astral-kvinna» och
förkunnade, hur det en gång kommer att gå till
i framtidens kvinnoklubbar. Det hela väckte
mycken munterhet, och sedan följde den mate-
riella delen af festen, supén.
Efter supén kommo bålar, och vid bålarna
höllos tal både på vers och prosa af nuvarande
och forna klubbmedlemmar. Och vid midnatts-
tiden var den anspråkslösa, men lyckade fest-
ligheten slut och deltagarinorna skildes åt i den
glada och förtröstansfulla stämning, som medve-
tandet om en gemensam sträfvan för en god idé
skänker.
*
Kosa Wall f. Änkan efter* Dagens Nyheters
kände grundläggare Rudolf Wall, fru Rosa Wall,
född Löwenström, har aflidit härstädes uti en
ålder af 67 år. Fru Wall var född den 5 febru-
ari 1830 i Visby och dotter af f. d. underlöjtnan-
ten Karl David Löwenström och hans maka Jo-
hanna Elisabet Hallberg. Hon ingick 1852 äk
tenskap med boktryckaren, sedermera hufvudre-
daktören af »Dagens Nyheter» Axel Rudolf
Mauritz Wall, hvilken som bekant afled 1893.
Under de senaste åren har änkefru Wall varit
mycket sjuklig.
Fru Wall sörjes närmast af döttrar och barn-
barn samt en syster, den sista ättlingen af släk-
ten Löwenström.
*
Fröken Chauvin och advokateden. Apel-
lationsdomstolens i Paris första afdelning har nu
gifvit sitt utlåtande rörande frågan, huruvida
juris doktor fröken Chauvin skulle hafva rätt att
aflägga advokateden. Utlåtandet var, såsom vän-
tades, nekande och motiverades i en lång skrif-
relse, hvilken slutar med att framhålla, att »lag-
stiftarna allena äga rätt att ändra lagarna och
proinulgera nya sådana, hvaremot domaremakten
endast är befogad att tolka och tillämpa de be-
stående lagarna». Fröken Chauvin lär ämna
ställa sig denna slutkläm till efterrättelse och
hänskjuta sin saktill kamrarnas slutligaafgörande.
*
» Trotjänarinnan». För någon tid sedan af-
led vid Borgerskapets gubbhusinrättning härstä-
des anställda sjuttioåriga jungfrun Johanna Nor-
man. Från det hon var tio år gammal hade hon
tjänat andra, men hade likväl under hela sitt lif
icke innehaft mer än tre tjänarinneplatser. Ytterst
plikttrogen och samvetsgrann blef hon af sitt
husbondefolk aktad och afhållen, på samma gång
som hon var en värdig föresyn för sina kamra-
Juvelerare
K. ASDEKSOX
1 J aSoUstoig1 1
ter. Sin sista tjänst innehade hon i trettiofyra
år intill sin död och erhöll för några år sedan
patriotiska sällskapets medalj för långvarig och
trogen tjänst. Hon gjorde sålunda fullt skäl för
den vackra, men anspråkslösa titeln trotjänarinna,
som eljes föga passar för vår tids tjänstefolk.
Bland de många vackra dragen i hennes ka-
raktär var också det, att hon var sparsam. Hon
klädde sig snyggt, men enkelt och var rädd för
att utgifva ett enda öre till sådant, som kunde
få namn af lyx. Därför kunde hon ock några
veckor före sin död förordna att, sedan hon lagt
sina ögon tillsammans, skulle hennes vänner och
kamrater af hennes efterlämnade tillgångar er-
hålla hvar och en sm minnesgåfva. Sålunda
fingo några 100 kr., andra 50 och andra åter 10
o. s. v. Dessutom innehöll hennes testamente
att till förmån för de små elända och vanlytta
vid Eugeniahemmet skulle öfverlämnas 1,500 kr.
Hennes bouppteckning visade en tillgång af öfver
4,000 kr,, allt hopspardt på tjänarinnelöner.
till text ur Goethes dikt »Harzreise im Winter», en
dyster och melankolisk tonmålning för altsolo,
manskör och orkester, i hvilken fru Linden på ett
ypperligt sätt utförde altsolot.
Konserten var fulltaligt besökt, och bland
de närvarande märktes konungen, kronprinsen
och hertiginnan af Dalarne.
Hr Richard Andersson gifver i dag fredag en
musikafton i Vetenskapsakademien med sina pri-
vatelever.
–––––––*—––––
Ottefåglar.
En midvinterskiss för Idun
af
Torkel Berg.
Fröken Hidda Lundins slöjdkurs för ut-
bildande af handarbetslärarinnor afslöts för höst-
terminen sistlidne torsdag i Klara folkskola. I
kursen hafva deltagit 39 elever. Nästa kurs
börjar, enligt annons i dagens nummer, den 7
nästkommande februari.
––––*––––
Teater och musik.
Fröken Tora Hwass’ första musiksoirée för sä-
songen gafs i måndags kväll å Vetenskapsakade-
miens hörsal och bevistades af en talrik och
intresserad publik, bland hvilken främst märk-
tes hertiginnan af Dalarne, afgammaltkonsertgif-
varinnans speciella beskyddarinna och— elev.Pro-
grammets hufvudnummer utgjordes af J. Brahms
pianokvartett g-moll, vid hvars utförande pro-
fessor Neruda, konsertmästaren Zetterqvist och
hr A. Bergström lämnade sin värdefulla medver-
kan. Det klassiska verket gjorde ett mäktigt in-
tryck, särdeles det undersköna intermezzot.
I öfrigt utfyllde fröken Hwass själf program-
met med solonummer för piano. Hon är dock
utan tvifvel genom sin goda stilkänsla mera en
framstående ensemblespelerska än egentligen
någon medryckande solist, då en viss torrhet i
exekutionen gärna kylande ställer sig mellan
verket och publiken. Vissa delar af Schumanns
pianosonat g-moll fick hon dock rätt lyckligt fram,
och äfven i de stycken, där inspirationens låga
fladdrade blek, gjorde sig den solida, konstnär-
ligt samvetsgranna tekniken dock alltid fördel-
aktigt gällande.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin första
abonnementskonsert för säsongen och utgången
af densamma bådar, hoppas vi, en god fortsätt-
ning. Hr Stenhammar uppträdde för första gången
som dirigent inom sällskapet och visade sig äga
betydande förmåga som kör- och orkesterledare.
Det bifall, som efter konsertens slut välförtjänt
kom honom till del gällde nog lika mycket den
lyckliga utgången af detta prof som hans förträff-
liga invigningskantat från utställningen, hvilken
afslutade programmet. Denna kantat gjorde sig
i konsertsalen ock betydligt bättre gällande än
ute på utställningen. Önskvärdt hade dock varit
om kören uppträdt något manstarkare. Kanta-
ten har många rent af glänsande ställen att upp-
visa, särskildt inledningskören, den andra kören
med sin briljanta orkestrering, det vackra sopran-
solot samt slutkören.
Konserten inleddes med en konsert-uvertyr
af Beethoven, hvarpå följde Agamemnons bekanta
recitativ och aria ur andra akten i Glucks opera
»Iphigenia i Aulis», högst förträffligt föredragen
af hr Lundqvist. En godbit på programmet var
spinnvisan och balladen ur andra akten i Wag-
ners opera »Den flygande holländaren». Kören
och orkestern voro båda här alldeles ypperliga,
men hvad som satte spetsen på det hela var
fru Möllers högst förtjänstfulla utförande af balla-
den. Det låg i hennes föredrag en dramatisk
kraft och ett lif, som till och med tycktes för-
läna stämman en större volym än vanligt. Ej min-
dre förträfflig var fru Linden i Marys lilla parti.
(Skulle det ej vara möjligt att i en snar framtid få
upp »Den flygande holländaren» å k. operan med
dessa bägge sångerskor?) — Välkändt är fru Möl-
lers föredrag af romanser och visor. Hennes utfö-
rande af tre sånger af Kjerulf, hvilka hr Stenham-
mar försett med ett särdeles fint och diskret orke-
sterackompagnement, väckte därför ock det lifiiga-
ste bifall. Återstår att nämna Brahms rhapsodi
Ringar, Armband, Kedjor.
Broscher, Kedjearmband, Nålar,
’Bref besvaras omgåend
(Forts. o. slut.)
Men på torsdagsmorgonen gick allt på
tok. Först slog Rut väckaruret i golfvet,
så glaset sa smack, se’n bröt Disa af tro-
tjänarkammen i sin motsträfviga man, och
till sist pöste teköket kokhett vatten öfver
smörassietten. Men värst af allt var den
gnagande tanken på Lindgrens bal.
»De dansa kanske ännu som bäst.»
»Tala inte om det.»
»Jag undrar just, hvem Sven dansat
kotiljongen med.» Rut såg ut som en martyr.
»Jag skulle inte vilja vara i Göstas klä-
der, om han dansat en enda polka.» Disas
ton ljöd hotfull.
Flickorna falsade en stund med feber-
aktig brådska.
»Men hvem stampar och lefver där ute i
tamburen?» Fru Lisen bjöd tystnad med
sitt höjda falsben.
»Det är väl aldrig Ljungner, som går
här och spankulerar ännu?» Disa sträckte
lyssnande fram halsen.
»Eller kanske det är Bragen, som kom-
mer för att tysta på oss igen?» Det bör-
jade spela och blänka i Ruts ögon.
»Den? Nej, nu måtte han väl få sitt
lystmäte af sömn, när han flyttat tre rum
härifrån. »
I detsamma slogos dörrarna upp, och på
tröskeln stodo Gösta och Sven i baldräkt,
med bröstet höljdt af kotiljongsdekorationer,
med tindrande ögon och med rimfrost i
mustascherna.
Falsbenen föllo flickorna ur handen.
»Där sitta de ju, de små ’pyttoma’, som
farbror brukar säga ! » ropade Gösta så varmt*1
och så ifrigt, att han tog andan från Disa.
»Och arbetat ha de gjort, de små otte-
fåglarna, medan vi andra ha roat oss !
Fast roligt, det var det då långt ifrån, för
det bästa fattades ju, ni små styggor . . .
Men nu ska vi ha ersättning för kotiljon-
ger och polkor och — Orkester, första
valsen! Tjo hej!!!»
Och innan flickorna hunnit blinka, hade
Gösta och Sven svingat hvar sin öfver
disken och valsat ut, trots skrik och pro-
tester.
»Men hur visste ni?»
»Farbror sa —»
»Men han var ju inte hemma?»
»Mötte honom på hemvägen.»
Ögonblickligen inne i situationen, upp-
stämde fru Lisen, som kvickt klättrat upp
på pulpetstolen, med klar och ljudelig röst
»An der schönen blauen Donau». Och nu
dansade de unga i den tidiga morgonstun-
den, som de aldrig dansat förr, närmare,
tätare intill bvarann, med de heta, unga
blickarna svindlande djupt i hvarandra ...
Silfverarbeten, Modernast
Bordsilfver. SolidastI
Billigast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0399.html
