Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artemis.
Af PER HALLSTÖM.
I Pellene bodde en man, Epigeth.es, med
I en nyss vuxen dotter, Aristonike, stor
r och skön, med smärta lemmar och snabb
och tyst gång. ■
Det var orostid, ty ätolierna hade brutit
in öfver landet för att plundra och härja,
och de flesta af Pellenes vapenföra män,
bland dem Epigethes, hade dragit ur staden
för att möta bundsförvanter och hindra
fiendens framfärd.
Aristonike gick om kvällen i trädgårdens
sluttning mot floden och kände tystnaden
djupare än vanligt i sin tomma stad. De
ljud, som bröto den, voro osäkrare än annars,
hundarnas skall var räddare, vindfläkten
skyggare; det var som om en skälfning steg
ur husen, där kvinnorna sofvo ensamma,
och inga vapen i hallen Mungo till för por-
tarnas slag. Det var fullmåne och den tid
på året, då det firades fest i Artemis’ tem-
pel; i morgon skulle det ske, och prästin-
norna skulle bära bilden omkring med bort-
vända blickar, och alla skulle vända sig
bort i vördnad, där den bars fram.
Aristonike såg gudinnans bleka bloss lyfta
sig ur molnen, där en lund af träd hvälfde
sig mörk, såg det segla ut i rymden, som
var glimmande blå och kall som stål. Hon
gick fram öfver skuggor af grenar, tills flo-
den lyste framför henne och en öppen vidd,
där blommorna stodo bleka i silfverfärgadt
gräs. Rundt om lyste ur buskarnas löfverk
IDUN
de våta bladen med metallisk glans; fast
icke ett prassel hördes, tycktes de darra i
små flämtande kalla lågor.
Aristonike lyfte hufvudet, tills det hvi-
lade mot nacken, och såg under halfsänkta
ögonlock mot ljusets ständigt förnyade flod.
Hennes kinders stränga linier slöto sig som
konturen af en hvit blomknopp; hon rörde
sakta sina läppar och talade:
»Artemis, fältens klarögda väktare, du
värnar skörden, när ägaren sofver.
»Artemis, skogens härskarinna, du glider
på silfverfötter mellan svarta stammar och
grenar. Fåglarna sofva lugnt i din närhet,
och vildkatten drager tillbaka i gömslet sin
gnistrande eldkolsblick.
»Artemis, jungfrugudinna, till dig lyfter
jag mina händer. I mörkret, på skuggade
stigar, slingrar nu en flod af män; röfvare
äro de, spetsarna af deras lansar lysa, och
hjälmen lyser blekt under tagelbusken.
Hägna din stad för deras våld, och dig
viger jag mitt lif.
»Artemis, du det eviga lugnets gudom,
din vill jag vara. Af oro och kval är lifvet
väfdt, du ser det allt, du vet det allt, men
det sjunker under din blick. Du går stän-
digt sakta leende din gång, du vet hvad
andra icke veta och drömmer vaken i din
tysta rymd. Låt mig bli din och ana din
hemlighet! »
Som hon talat slut, drog sig en töcken-
slöja tätt under månens blanka rund, dess
öfversta flik smälte i ljuset, och spöklik,
jättestor, sträcktes den nedåt likt en pe-
kande arm. Aristonike sänkte sina händer,
som fröso i lätt köld, och gick tyst hemåt.
Från grannens hus hörde hon klagan-
de ljud; hon visste, att det var den blinda
Euphro, Kallikrates hustru, som låg sjuk.
Hon vände sig ännu en gång mot gudin-
nan. Under vandringen hade hon ej sänkt
sitt hufvud, och hennes blick mötte genast
det hvita ljuset igen.
»Artemis,» sade hon, »du som lindrar de
plågor, dem du aldrig känt, gif henne hjälp!
Där tänds ett lif i kval, du vet mot hvad
— nu beder man till dig däriune. I morgon
offras i ditt tempel, Artemis; gif redan nu
den stillhet, som är din gåfva!» Men lju-
den hörde icke upp, och Aristonike gick
vidare. »Du vet stunden,» tänkte hon, och
ännu fylld af nattens ro gick hon att sofva.
På morgonen vaknade hon vid att faran
var öfver henne.
Ätolierna hade smugit sig fram osedda
öfver bergen, och i morgonrodnadens flam-
mande röda ljus hade de stormat ned öfver
Pellene.
Som en öfversvämmande flod brusade de
fram genom gatorna; deras bronsharnesk
brunno, och svärden glimmade af blod. De
fåtaliga försvararne stöttes ned, innan de
hunnit samla sig, och röfvarne spredo sig
säkra in i husen. Där grepo de kvinnor
och flickor i deras gömslen, släpade dem
ut i ljuset och drefvo de skrikande till ändan
af staden, till Artemis’ tempel, som låg högt
på en kulle och var lätt att försvara. Vid
foten af trappan hade de ställt en vakt,
och däruppe mellan pelarna släppte de fån-
garna, sedan de satt på dem sina hjälmar
för att kunna skilja hvar en sin. Själfva
vände de åter, barhufvade och skrattande,
för att söka mera byte och efter slutad
plundring tända husen.
Äfven Aristonike hade förts dit. Icke
ett skrik hade hon gett upp, stum och hvit
hade hon låtit sig styras af krigarens råa
grepp om armen, och när hon fick hjälmen
på hufvudet, gick hon, utan att skaka på
dess tyngd, in mot tempelcellen och sjönk
ned tätt intill marmorväggen.
Där satt hon, utan att lyfta hufvudet nog
till en blick omkring sig, medan kvinnorna
klagade.
»Ve, ve vårt öde,» kvedo de. »Du också
Satyras, och du Timas, och du Aretemias,
som skulle bli brud så snart, alla äro vi
här! Ve oss, vi öfvergifna, nu bränna de
våra hem, aldrig få vi se dem mera. De
släpa oss bort som trälar, de taga oss med
våld, våra röfvares barn få vi bära i skam
och gråt och möda. Hur allt förändras i
ett slag! Tänk i går blott! O, att vi aldrig
hade känt lyckan!»
De famnade om sina knän och vaggade
af och an, tårarna strömmade ned under
hjälmarna. Några lyfte af dem för att kunna
torka sin gråt, men behöllo dem på knäet,
kastade ej bort dem, ty de visste ej, om
den herre, som ödet gett dem, var sämre
än den de kunde få. Nedanför trappan be-
dömde männen skrattande deras gestalter
och nämnde namnen på deras eröfrare. »Den
är dens, och den är dens,» sade de, »hej
däruppe, ha ni systrar? Gläd er, ty de kom-
ma också hit, om de likna er.» Och tid
efter annan kommo nya grupper och ny gråt.
Aristonike hörde det som i ett sorl långt
borta; stenens köld mot hennes axel tycktes
henne tränga igenom allt. Då förnam hon
tätt intill sig i skuggan en röst, som hon
kände igen, och hon riktade blicken dit.
Det var den gamla Boisca, Euphros mor,
som satt där nedhukad, mumlande och stir-
rande mot en blomkorg och med de magra
händerna hjälplöst famlande bland stjälkar-
na. För Aristonikes blick såg hon upp;
hennes ögon voro liksom brustna i förtviflan,
men omsider smälte de i tårar, och hon
talade sakta och jämrande.
»O du, Aristonike, du här och med den
hjälmen på! Jag vet icke hvad som har
händt, men de främmande männen äro väl
fiender, och här blir ingen fest. Jag gick
hit, ser du, tidigt, innan solen kom, för att
ge de här blommorna, dem jag vet att Ar-
temis håller af. Jag ville bedja om hjälp
för min dotter, hennes fara är stor.»
Aristonike lyfte händerna mot bröstet.
»Det har du kommit hit för,» sade hon
mörkt.
Och den gamla fortsatte i förvirrade, ton-
lösa ord: »Ja, ja, ser du, bara för hennes
lif nu. Vi ha offrat förr och bedt, att hon
skulle få sin syn igen, men hon har icke
fått det. Nu, ser du, vid årsfesten, efter
barnet kom nu, så tänkte jag, så hoppades
jag, första barnet, ser du, så efterlängtadt
. . . Men det blir ju ingen fest, och jag får
icke ens gå hem, de ha stött mig tillbaka
med spjuten de ha kastat mig här, och
blommorna föllo ur korgen, men jag sam-
lade upp dem igen.»
Aristonike tryckte händerna djupare in
i barmen och sänkte sin svarta blick in i
den gamlas. »Bed icke om hennes syn,»
sade hon, »bed icke om ljus. Olyckligast
är nu den som ser.»
Men Boisca förstod henne ej, hon vag-
gade blott af och an och plockade i sina
blommor. »Nu ligger hon kanske och dör
där hemma,» kved hon, »nu, just nu lig-
ger hon och dör, och barnet dör. Ve oss kvin-
nor, vi hjälplösa, med dödskval köpa vi
vår glädje, och om den också är död . . .!
Hör du skriken, Aristonike! Det är någon
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
