Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
fBflBBB
2S22
«âug^f;
&ta«**
föt-tä–-’’-■• * -•■•
som dör. O, den hjälplösa jämmern!
Hvad är vårt lif?»
Och Aristonike vände sig, rät-
tade upp sin hjälm i pannan och
såg ut. I hennes inre ekade den
gamlas ord: »Det är någon som dör,
det är någon som dör. Hvad är
vårt lif?» Ja, hvad var det? Kvin-
nor som sleto sitt hår invid stenens
köld i skuggan bakom höga pelare,
kvinnor med rifna kläder och våta
anleten ; några hade om armen mär-
ken af blodiga händer, alla klaga-
de de utan hopp. Utanför föll sol-
ljuset skarpt på vilda, skrattande
ansikten, på hopar af purpurmantlar
och röfvadt hyte utmed trappans
sluttning, på lysande spjutspetsar
och hvirflar af rök, som lyfte sig
öfver stadens tak. Hela hennes fö-
delsebygd var det som dog i blind
förtviflan, icke JEuphro bara, hela
hennes stad var det som skrek.
Den gamla Boisca kved och mum-
lade ännu vid hennes fotter. »Ar-
temis,» bad hon, »o Artemis!»
Då stod för Aristonikes syn kväl-
len med gudinnans eviga lugn och
köld, visshetens förstelning, flodens
silfver och de glimmande skuggorna;
som en fläkt af nattvinden grep hen-
ne och bar henne minnet. Och
hon reste sig, hög och långsam,
höll med båda händerna hjälmen
uppe och skred fram mellan de grå-
tande grupperna, mellan de höga
pelarna till randen af trappan.
Utan att veta, hvad hon tänkte
och kände, gaf hon det luft i ett
skri ned öfver fienderna, ut öfver
staden och nejden, ett skri af stel-
nande köld och fasa och vildhet.
Innan hon ännu- fått läpparna sam-
man, klang där ett annat rop till
svar på hennes, ett ljud af malm
och mannaröster och doft skram-
lande vapen, och jorden skalf af
hästtramp.
Ätolierna stodo slagna af skräck
och stirrade upp emot henne.
»Artemis,» ropade de, »Artemis
i hjälm! Den vredgade gud.innan själf!»
Och bakom dem ropade andra: »Fienden
är här!»
Då kastade röfvarne sina vapen och flydde
för att icke förintas af hennes blick. Åt
mötande kamrater ropade de: »Artemis är
öfver oss, jungfrugudinnan i vapen!» Efter
dem stormade Pellenes män och stötte svär-
den i deras nackar, och ned öfver staden
bar det; ieke en man af förföljarne vågade
vända sin blick mot templet, ty de hade hört
ropet och fylldes af mod och vördnad däraf.
Aristonike såg dem alla ila förbi, stod
med hjälmen lyft i båda händer och bar-
men svällande af glädje, knappast medveten
om hvem hon var.
Så gick hon tillbaka till kvinnorna, som
i rädsla och tvekan skyggade för hennes
blick, tog hjälmen af och lät den leende
klinga mot marmorgolfvet. »Yräk bort edra
träldomsmärken, » ropade hon, »ingen kom-
mer att fordra dem af er. Jag är Aristo-
nike, ni känna mig alla. Den här, som kom,
var våra fäder och bröder.»
Kvinnorna lydde henne genast och sorlade
i jubel omkring henne, men hon gick vidare
till Boisca, som ännu mumlade öfver sina
blommor.
Pappas l(ria.
Skiss af Anna Wahlenberg.
et var åtskilligt som Elma Torn-
gren hade svårt för i skolan, och
det inte så mycket beroende på att hon
hade dåligt läshufvud som inte mera
på att hennes hufvud var så fullt af
odygd, att det blef trångt om utrym-
met, när man skulle försöka proppa nå-
gonting annat i det.
All grammatik gick illa, matemati-
ken miserabelt, de lefvande språken
inte stort bättre. Men värst var det med
svenskan. Och när hon skulle skrifva
krior, våndades hon, som om hon led
ett svårt straff.
De middagar hon gick hem med
kriaboken i sin skolväska, var hon knap-
past i humör till att springa krokvägar
för att möta gossarne från Norra latin-
läroverket. Och. när hon gick öfver
Hötorget, kastade hon afundsjuka blic-
kar på torggummorna.
Tänk, hvad de ändå hade det bral
Sitta där hela dagen och väga upp
och ta in pengar, som måtte vara rys-
ligt trefligt, och se sig om i världen
och så vara med om allt som hände
och skedde och dricka kaffe och prata
med hvem som helst hur det föll sig
och inte behöfva ha ett enda bekym-
mer för hur man skulle kunna sätta
ihop tankar om saker, som man inte
hade några tankar om och som man
inte brydde sig om för ett örel
Ja, nog var det orättvist deladt här
i världen, alltid !
Bäst det var hittade emellertid de
sämsta kriaskrifverskorna i klassen på
att begära hjälp af de bästa. Eör någ-
ra karameller eller en tio-öres bakelse
kunde man få en ganska bra kladd, som
sedan bara behöfde skrifvas in i bo-
ken. Och det gick som en dans. Elma
sparde ett par öre om dagen af sina
frukostpengar, så att hon alltid kunde
disponera öfver tio öre på kriaskrifnings-
dagen. Och så lefde hon en god tid
bortåt ett jämförelsevis lugnt och lyck-
ligt lif.
Men ingen lycka är beständig, och
det ville sig inte bättre än att rektorn,
som själf var lärare i svenskan, en
vacker dag kom under fund med be-
drägeriet. Det bief en faslig uppstån-
delse, och så dekreterades det, att om
det hände en gång till att ett dylikt
ofog blef upptäckt, skulle både den,
som skrifvit den falska krian, och den,
som låtit skrifva den, få anmärkning
för fusk.
Sedan dess voro alla utvägar stängda till att
få hjälp. Elma sparde inte längre af sina fru-
kostpengar, och hennes krior hade fått ett stad-
gadt rykte om sig att vara de uslaste i hela
skolan.
Så kom hon åter hem en dag med kriaboken
i väskan och fyra ämnen uppskrifna på en lapp.
Hon kunde välja efter behag mellan dem, men
ett af dem måste väljas och skrifvas om.
Sedan middagen var öfver, satte hon sig vid
det afdukade salsbordet för att få vara i fred
och stirra på sina fyra ämnen.
Det första var om: »Deltalandet kring Nilen>.
Om det visste hon inte det allra ringaste
annat än att det borde finnas krokodiler där.
Men inte kunde man fylla en tre, fyra sidor i en
skrifbok med bara krokodiler. Så det måste
hon öfvergifva tanken på.
Det andra var om : »Hattarnas och mössor-
nas stridigheter».
Usch, det där kriget hade då alltid varit ett
sammelsurium för henne. Att slåss för land
och rike, det kunde hon nog förstå man kunde
göra. Men hvad var det för idé med att bråka,
som de där människorna gjorde, för saker som
voro så futtiga, att man rakt inte kunde begripa
hvad det var fråga om. Nej, det gick inte i
henne. Och då kunde hon väl heller inte sätta
sig ner och skrifva om det.
Det tredje var om: »Människans fria vilja».
Ett sådant hån ! Satt hon inte här nödd och
tvungen, och så ville man till på köpet att hon
skulle sätta sig in i hvad det vill säga att ha
en fri vilja. Jo, om hon vågat skrifva riktigt
hvad hon tänkte om den fria viljan, skulle hon
»Nu är vägen klar, Boisca,» sade hon,
»all vår bön har Artemis beviljat oss. Gå
hem till Enphro!»
Boisca gick darrande af oro, men de an-
dra kvinnorna stannade kvar, tills Pellenes
män segrande vändt tillbaka att hämta dem.
Hvita och sjungande mellan krigarnas brons-
klädda leder drogo de så åter till staden
med Aristonike i sin midt.
Vid hennes hem var Boisca till mötes,
hennes anlete var slätt och strålande. »Allt
har gudinnan gifvit,» ropade hon, »en son
har Euphro, och hon ser igen. Hur visste
du, Aristonike?»
Aristonike log i sin jublande krets. »Hur
jag visste det! Äro gudarna snåla på glädje
eller på sorg ? Det var kanske för dina blom-
mor, Boisca, för att du aldrig glömde dem,
som allt kom oss till del. Stor är silfver-
nattens värld, släkt med döden och släkt
med ljuset, svept i evig ro. Låt oss nu
alla göra oss redo att fira Artemis’ fest!»
(Illustratör : David Ljungdahl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
