Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
jes&t,
jade så att gråta nktigt ordentligt, medan hon
beklagade sig.
Åh, den förfärliga, rysliga krian! Om det
än gällde lifvet, knnde hon inte komma någon-
stans med den.
»Stackars liten,» sade hennes mor och
strök henne öfver håret. »Hon är förstås
så trött också. När man inte kommer i
säng förrän klockan är nära ett, så . . .»
Men hennes pappa tog helt enkelt
konceptpapperet, blyertspennan och lappen
med ämnena, vinkade åt Elma att följa
sig, gick in i sitt rum med henne och satte
sig vid skrifbordet.
»Se så där, ja, min flicka,» sade han,
»nu ska vi ta itu med det här storverket
båda två, så vore det väl också kattingen
allt fått ihop en hel dei- Men hon var rädd för
att det inte gick an, ty hennes åsikter om denna
människans fria vilja stämde inte fullt öfverens
med lärarens och andra rättänkande personers.
Således dugde det ämnet lika litet som de andra.
Återstod då det fjärde och sista: »Om våren».
Om våren! Kanske hon skulle försöka sig
på det? Det föreföll henne som om det ämnet
skulle lägga de minsta svårigheterna i hennes
väg, och som det likaledes fordrade den minsta
sakkunskapen.
Ja, hur var det nu om våren?
Hon vätte på blyertspennan och satte den
på papperet för att börja konceptet.
Om våren, ja? —• Jo, då längtade man till
sommaren, för att det skulle bli slut med skolan.
Men det kunde man ju inte skrifva i en skol-
kria. — Det var rysligt hvad det var mycket,
som det inte gick an att skrifva. — Något annat
fick hon lof att hitta på.
Hon tänkte på blåsippor och hvitsippor och
vårvisorna de sjöngo i skolan och slask och
galoscher och fågelsång och nya sommarhattar
och våSlorna på första maj och en hel hop annat.
Nog fanns det att skrifva om alltid, bara det
hade lämpat sig att sätta in allt det där i boken.
Men skulle man gallra ur hvad som inte dugde,
blef det minsann inte mycket kvar, och hur
skulle det sedan gå till att koka soppa på resten?
Hon tänkte och tänkte så hufvudet värkte,
och inte fick hon den ringaste inspiration, fastän
hon gned pannan, där geniknölarna borde sitta,
och oupphörligt körde fingrarna genom sitt ljusa
hår, så det stod som en gloria kring ansiktet.
Början hade hon visserligen gjort. »Våren
är en mycket vacker årstid,» stod det öfverst på
papperet. Men hvad hjälpte det, när man inte
kunde komma längre?
Till råga på olyckan hade hon varit borta på
barnbal dagen förut, så att sömnen höll på att
infinna sig. Allting var så omöjligt och eländigt.
Tårarna började rinna. Hon snyftade och nic-
kade. Nu kom hon inte ens längre ihåg, om
det var blåsippor eller blåklockor, som det fanns
om våren. Och slutligen lade hon ned hufvudet
på papperet bara för att samla sina tankar.
Men det skulle hon inte ha gjort, ty det var
just rätta sättet att komma till det stadiet, då
man inte tänker något alls.
Fem minuter senare gick hennes pappa ge-
nom rummet, och när han såg henne hopsjunken
i en sådan märkvärdig och onaturlig ställning,
tittade han förstås litet närmare på henne, hvar-
vid han fann sin stora, fjortonårs flicka ligga
insomnad med hufvudet på bordet och tårar på
kinden alldeles som en liten baby.
Han ställde sig med händerna i sidorna och
skrattade, ty han var en man som hade fallen-
het för att taga lifvet från den lustiga sidan.
Sedan gick han in till sin hustru och bad henne
komma och titta med. Men när de så stodo
där båda två och beskådade sin stora, lilla baby,
som verkligen såg rätt söt ut, där hon låg med
sitt yfviga, ljusa hår som en sky kring ansiktet
och den runda, röda kinden fuktig af gråten,
måtte de ha skrattat och pratat en smula för
högt, ty babyn vaknade med en hastig spritt-
ning, såg ängsligt upp på föräldrarne och bör-
om vi inte skulle gå i land med det. Jag
har nog hållit på med sån’t här göra i
mina dar, jag med, må du tro.»
Elmas pappa var källarmästare och hade
tidigt ägnat sig åt sitt yrke, hvilket gjort
att han måhända något försummat sina
bokliga studier. Men det hindrade inte
att han var en stor vän af litteratur, veten-
skap och konst och att han då och då sjä’.f
strängade sin lyra till poetiska utgjutelser vid
olika, passande tillfällen. Han var nämligen
en mycket känslosam natur. Nu vor det emel-
lertid rätt länge sedan han tagit till pennan
annat än till affärsbruk. Men han var inte
den som misströstade om någonting, och så
mycket kunde han väl duga till, tänkte han,
som att hjälpa sin lilla flicka med en simpel,
svensk kria.
»Nå, nu ska vi se hvad vi har att skrifva
om,» sade han, tog lappen med ämnena för att
granska dem och kom efter några ögonblick till
samma resultat som Elma, nämligen att alle-
sammans voro omöjliga utom det sista: »Om
våren». Men det skulle det väl heller inte vara
någon konst att skrifva om.
»Våren är en vacker årstid, ja,» fortsatte
han gillande. »Det är riktigt, det. Och så är
det ju den årstiden då allting, både fiskar och
fåglar och skog och mark och människor och
däggdjur vaknar upp och kastar af sig det kalla,
hvita vintertäcket. Eller hur?»
»Ja,» svarade Elma och försökte gnugga söm–
nen ur ögonen.
»Då skrifver vi det då.»
Han skref och strök nt och skref och strök ut.
»Och så är det den tiden, när lärkan slår
sina drillar på de vårgröna ängarna och bygger
sina hon i trädens knoppande toppar.»
Han var stadsbarn, så det måste ursäktas
honom, om han inte så noga hade reda på lär-
kans speciella små vanor.
»Eller hur?»
»Ja ... a, ja ...»
Elma hade ännu inte slutat med att gnugga
ögonen.
Han skref igen och strök ut igen.
»Men nu ska du hjälpa till. Du säger ju
bara ’ja, ja’. Och så har vi alla de där små
bäckarna, som börjar på och rinna. Hva’?»
»Ja, ja visst, ja...»
»Nå, än se’n då? Hjälp
till nu.»
Elma funderade skarpt.
»Ja, se’n så .. . Ja
så ... så. .. Ja . ..»
»Det blir ändå ingen-
ting annat än ’ja, ja’, mär-
ker jag. Gå du och lägg
dig, min pulla, så ska jag
sköta om det här. Det ska
vara undangjordt i rödaste
rappet, ska du
se.»
Elma såg
på honom litet
tveksamt. Hon
hade inte talat
om hemma,
hur de hade
fuskat i skolan
med kriaskrif-
ningen, och att
anmärknings-
straffet sväf
vade öfver
deras hufvu
den, i fall de
gjorde om det.
Skulle hon sä-
ga det nu? /
Men tre skäl v ‘/
afhöllo henne
från att vara uppriktig. För det första var det
obehagligt att tala om fusket. För det andra var
det ju ingen skolkamrat hon fick hjälp af nu,
och rektorn kunde följaktligen inte komma under
fund med bedrägeriet på grund af stiliseringens
likhet med den i någon annan uppsats. Och £ör
det tredje visste hon sig ingen annan råd.
Därför gick hon också dröjande ur rummet
och satte sig att dåsa öfver sina andra läxor,
tills kladden skulle bli färdig till inskrifning.
»Det rödaste rappet» drog emellertid ut i
nära två timmar. Källarmästaren hade aldrig
trott, att det kunde vara så kinkigt att skrifva
en liten barnkria. Han svettades och skref och
svettades och strök ut. Han glömde bort både
kunder, disk och kök därnere. Men så var han
också stolt, när han slutligen kom in till Elma
med ett helt ark papper nästan fullskrifvet med
hans rediga, vackra stil. De skulle allt bli för-
vånade i skolan, när de upptäckte, hvilken poetisk
begåfning hans flicka var i besittning af.
Elma tackade, fick en klapp på hufvudet och
en förmaning att skrifva in krian riktigt snyggt,
lika bra som den förtjänade, menade förmodli-
gen källarmästaren. Och så gick han i med-
vetandet om att ha uppfyllt sina plikter som
en god far.
Fullkomligt så belåten var däremot inte Elma,
isynnerhet som hon under renskrifningen hade
en förnimmelse af att somliga fraser läto litet
konstigt. Men det kändes så skönt att ha blif-
vit lättad från det svåra bekymret, att hon skref
in alltsammans utan vidare grubblerier. Det
fick nu gå som det ville.
Några da’r därefter, när den lektion nalkades,
då de skulle få igen sina kriaböcker, kände hon
sig emellertid litet orolig, och det var med klap-
pande hjärta hon slutligen satt på sin plats och
såg, hur rektorn löste upp bandet, som var sla-
get i kors omkring alla de blå skrifböckerna.
Så började han gå igenom dem. Det ena
namnet efter det andra ropades upp. Den ifråga-
varande krian kritiserades och lämnades med
anmärkningar eller beröm tillbaka till sin för-
fattarinna. Men alltjämt dröjde han med Elmas
bok. Hon kunde se, när det låg bara fyra böc-
ker kvar på katedern. Så låg där endast tre.
Så två. Till sist en enda, hennes. Då stod
hjärtat nästan stilla i hennes bröst.
Rektorn öppnade denna sista bok, strök med
handen öfver sidorna för att få dem att ligga
nere och såg på Elma.
»Har Elma Torngren skrifvit den här krian
själf?» frågade han.
Hon tittade bort, dröjde litet, men svarade
så ett tyst »ja».
Då vände rektorn åter blicken till sidorna
och började läsa.
»Om våren!
Våren är en vacker årstid. Då den kommer,
lyfter den ömt som en god mor det kalla, is-
diamantbeströdda vintertäcket från världens alla
samtliga individer, hvilka utgått från skaparens
mästarhand, såsom både från fiskar och små
fåglar och från människor och från alla dägg-
djur. Det knoppas i de stilla, fridfulla lundar-
nes torra nakna grå trädbenrangelsskelett lika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
