Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julnummer
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
IDUN
W’tiâ
’Mmå
T1LLÀGNAN
- Ä ar $
mm
r
0tiÊÿ^<-
fy/’//;.
WM
’S/A*
ô .vVji
?KSS
wmm. mm
ttïJin
’tum’•
Wik-:
?./*pi’■/■’%
■ ■’./(
// -
ay‘
;// ; //%
[pï LJuViBAHL’-ljl
ill lifvets höst ifrån dess
vår
en bro, som lätt kan
brista, går ;
därunder brusar dödens
flod,
och ung sona gammal, ond som god
kan störta ned en sorglös stund,
en aningslös sekund.
*
Och där vi gå hvarenda dag
bland tusen själar, du och jag.
O, tänkte man dock rätt därpå,
o, ville man det rätt förstå,
hur lätt en graf kan öppna sig
för dem, för dig, för mig!
*
Att midt i lyckans rikedom
en blomrik Sommai’ kan stå tom.
Att ej en blick, att ej ett ord
kan nä den man haft kär på jord,
fast. kanske man i tanken har
så mycket osagdt kvar.
#
O, kärlek, må du gifva allt,
ej kyla det, som dock blir kallt,
ej dölja skatter under rost,
ej fagra blommor under frost,
ej låta sol i moln gå ner
den tid, som Gud dig ger!
*-
Ett lif är alltför armt, för kort
i gagnlöst agg att nötas bort.
»Jag har dig kär, jag älskar dig.»
Hur lätt de orden säga sig.
Hur tungt att gå liksom i bann
vid sidan af hvarann.
O, hör, jag ropar högt ditt namn!
O, se, jag sträcker ut min famn!
O, låt mig slutas af din arm,
i fröjd att den är stark och varm,
och låt min blick dig säga ömt
allt hvad jag rikast drömt!
*
Hur ofta stod jag icke förr
i längtan bakom känslans dörr
att kunna säga gladt och fritt:
’Jag har ett hjärta, som är ditt;
nu bryter det sin dam till slut,
nu vill det stängda ut!
*
Tag hvad jag har, gif hvad du kan !
Det band, som kärlek en gäng
spann,
jag binder till en dubbel knut.
Jag binder den till lifvets slut,
ty musselskalet krossadt är,
min allra hjärtans kär!
Sigrid E/mb/ad.
(Illustratör: David Ljungdali’.
väl som i människobarnens af mörkret och
kölden hopkrympta och förtorkade hjärnkamrar
och hjärtevrår.
»Ack, du ljufva, outsägliga, tjusansfullaste
vår,» ropa marken och träden och buskarna,
»kom och kläd oss i bröllopskläder, ty vi vilja
fira vår bröllopsfest! Ack, kom och kläd oss
snart, mycket snart, ty vi längta och trängta...»
Här tittade rektorn upp öfver glasögonen
med en min, som lät hans auditorium förstå,
att det inte var förbjudet att fnissa. Rundtom-
kring hördes också kluckande ljud och hvart-
enda par flickögon stirrade på den stackars
Elma, som satt där röd som en pion och mer än
väl kände alla blickarna, fastän hon såg ned i
pulpeten.
Rektorn fortsatte:
»Ja, af hjärtat gärna,» svarar våren. »Därpå
börjar den kransa alla ängar med tusen sinom
mängtusen guldskimmerprunkande och purpur-
strålande blomstergirlandrankor och lärkorna slå
sina underbara drilleriarior i trädtopparna. De
äro spelmännen på naturens bröllopsfest. Och
glada och uppspelta äro de utan något alkohol
att stimulera sina små förtjusande sångarstrupar
med ...»
Här strök rektorn åter med handen öfver
boksidorna i det han såg upp.
»Jag behöfver visst inte läsa längre,» sade
han. »År det ännu någon som tror, att Elma
Torngren skrifvit den här krian själf?»
Längs alla pulpetraderna gingo högljudda
fnissningar, men annars kom det inte något svar.
»Ja, jag tror nu inte heller,» återtog läraren,
»och jag antar, att Elmas påstående att hon
gjort det bara gällde renskrifningen. Eller hur,
Elma?»
Det var inte lönt att neka längre.
»Ja», sade den lilla flickan ännu tystare än
förut.
»Hvem har författat den då? Är det någon
af kamraterna?»
»Nej,» ljöd svaret fortfarande som en ande-
hviskning.
»Är det någon faster eller moster?»
Nu kom det inte något svar alls.
»Kanske husmamsellen?»
Absolut tystnad.
»För inte är det väl barnjungfrun heller?»
Intet svar.
»Jaså, Elma har inte så mycket förtroende för
mig, att hon vill säga mig det. Nåja, det har jag
strängt taget inte heller med att göra, när det
inte är någon af kamraterna. Men fusk är det.
lika fullt för det, och Elma vet hvad jag sade
det skulle bli för straff för något sådant.»
Hon fick gå och hämta sin bok och rektorn
yttrade inte ett ord mer om saken.
Men hemma gick hennes far i spänning öfver
krians öde, och som han visste, hvilken dag den
skulle lämnas igen, så var hans första fråga vid
middagsbordet, hvad rektorn hade sagt om upp-
satsen.
Elma såg ned på sin tallrik.
»Åh, just ingenting,» sade hon. Hon kunde
väl inte säga sin pappa, hur blodigt man hånat
hans snillefoster, och att rektorn till och med
undrat, om barnjungfrun skrifvit det.
»Just ingenting,» upprepade källarmästaren
förargad. Han hade så säkert väntat, att upp-
satsen skulle göra lycka. »Sa’ han verkligen
ingenting särskildt?»
Elma mumlade något om en del Staffel, för
att göra det hela mera troligt och så öfvergaf
man ämnet för den gången, ehuru källarmästaren
hela eftermiddagen var vid dåligt lynne till följd
af sårad författarstolthet.
När veckan var slut, kom Elma emellertid
hem med en anmärkningsbok, som hon dröjde i
det längsta att visa fram. På måndagsmorgonen
måste hon likväl göra det, ty fadern skulle
skrifva in sitt namn.
Han studsade, då han fick se anmärkningen,
den första i hela boken och den enda hane
flicka någonsin fått. En anmärkning för fusk!
Hvad ville det säga?
Elma rodnade och bleknade. Alltsedan kria-
dagen hade hon grufvat sig för denna stund ocli
funderat på hvad hon skulle svara på sin fars
frågor, ty att säga att hon fått den där anmärk-
ningen för hans skull, det kunde hon då rakt
inte. Hon hade inte något vidare godt hufvud,
men i stället en fin instinkt, och hon förstod
dunkelt, att det på något sätt skulle såra honom
djupt, ohjälpligt, outplånligt, om hon gjorde det.
Hellre då draga till med hvad som helst. Men
hon hade glömt alla historier hon tänkt ut och
stod där nu darrande och tyst som en riktig
brottsling.
.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0410.html
