Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det enda hon till sist kunde hitta på var att
kasta sig om faderns hals och brista ut i snyft-
ningar.
Men han sköt henne ifrån sig och förhöret
började. Så godlynt han än var, kunde han bli
mycket allvarlig ibland, och han hade starka
ambitionskänslor både för egen och sina barns
räkning.
Hvarför hade hon fått anmärkningen? Det
ville han och det skulle han veta.
• Elma påstod att det var för fusk i en skrif-
ning, men hon var inte vidare van att narras,
och hennes uppgifter voro så sväfvande och
motsägande, att fadern begrep att hon inte ville
ut med hela sanningen.
»Säg mig nu ordentligt, hur det hänger ihop,»
sade han strängt, »annars går jag upp i skolan
och tar reda på det själf. »
»Åh, nej, nej, gör inte det,» utbrast hon
förskräckt.
Den hotelsen tycktes ha bättre verkan än alla
hårda ord, och med ens löstes hennes tungas
band. Utförligt och brådskande talade hon om,
hur hon mutat Selma Lindgren med karameller,
för att hon skulle sticka åt henne konceptet till
sin franska öfversättning under pulpeten, och
hur lärarinnan kommit och fått se det sticka
fram ur Elmas bok.
Denna bekännelse föreföll verkligen något så
när trovärdig, och hon fick ändtligen gå. Men
då hon var borta, betogs hennes far åter af
misstro. Det var isynnerhet hennes ängslan för
att han skulle gå upp i skolan, som tycktes ho-
nom besynnerlig, och han beslöt att, så fort han
fick en stund ledig, göra ett besök hos rektorn
för att reda ut historien.
Fram på förmiddagen infann han sig också
mycket riktigt i skolan och hade äfven den turen
att få träffa rektorn, hvarpå han genast fram-
förde sitt ärende. Han ville veta, hur det för-
höll sig med det där fusket i franskan, som
hans dotter fått anmärkning för.
»I franskan,» upprepade rektorn. »Nej, i
franskan var det inte.»
»Således ljuger hon också,» utbrast fadern,
upprörd att finna så mycket sedefördärf hos
sitt barn.
Rektorn försökte likväl att något förmildra
saken.
»Kanske ett missförstånd,» sade han. »An-
märkningen gafs för en svensk kria, som hon
låtit någon skrifva i sitt ställe.»
»En svensk kria!»
»Ja. Och lusket var mycket lätt upptäckt,
inte alls väl utfördt,» sade rektorn leende. »Hon
ville på inga villkor tillstå, hvem som hjälpt
henne, men troligtvis är det er barnjungfru eller
någon gammal sentimental mamsell!»
»Hvad för något! En gammal sentimental
mamsell i»
»Ja, hvad vet jag, men det såg så ut.»
Rektorn kunde inte förstå, hvarför källarmä-
staren i en hast blef så spak. Inga flere frågor,
inte längre någon indignation öfver dotterns
dåliga uppförande, endast en tafatt ursäkt för
att han gått upp. Han ville bara veta... Och
så fick han tacka så mycket... Och så gick han.
Den dagen var källarmästaren mycket tyst
vid middagsbordet, men när Elma kom och sade
tack för mat, tog han hennes hufvud mellan
bägge sina händer och gaf henne en kyss på
pannan, så lång och så öm, att Elma såg för-
vånad upp på honom, och aldrig förr hade hon
sett sin pappa se så rar ut som med den blick
han då hade i sina ögon.
På kvällen blef hon inkallad i hans rum, och
utan ett ord räckte han henne ett fyrkantigt
etui, som vid öppnandet befanns innehålla en liten
pickande guldklocka.
Hvarför fick hon den?
En aning for igenom henne, ty hon visste
att han varit uppe i skolan på förmiddagen,
och så tänkte hon på hans kyss och hans blick
för några timmar sedan.
Hon slog armarna omkring honom och kysste
honom. Men ingen fråga gick öfver hennes
läppar. Och inte heller sade hennes far ett ord
om, hvarför han gaf sin gåfva. Det fick hon
aldrig veta. Men under hela hennes lefnad för-
blef den hennes käraste dyrbarhet.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
IDUN
i
•r-W
ROMARBLOD.
Berättelse af
SELMA LAGERLÖF.
K
ar ni varit i Rom, sä har ni väl lagt
märke till de smålandtgårdarna utanför
stadsmuren. Man har ett par tunnland
jord, där man odlar kronärtskockor, ärter
och blomkål, allt efter årstiden. Man har,
ett par låga, halmtäckta boningshus, ett
åsnestall, en stor, murad brunn med sadel-
tak och ett par hönsburar. Man har natur-
ligtvis en mängd fjäderfä, och inte bara
höns, kalkoner, ankor, utan äfven påfåglar
och fasaner och pärlhöns.
Och så för att lefva litet bättre, ty grön-
saker och höns lämna väl ingen lysande
vinst, skaffar man sig att par stora fat ro-
merskt slottsvin och lägger upp dem i den
ena af de långa stugorna, som ej hafva
mer än ett rum hvardera. Där ställer man
också fram en disk och en hylla med glas
och literflaskor, men ute på gårdsplanen,
rundtorn brunnen och hönsburarna, ordnar
man långa bänkar och stadiga bord. Men
det blåser ju på campagnan och vinden däri-
från stryker fram skarp och ohäjdad här,
utom stadsmuren. Därför sätter man upp
små stråtak öfver bänkarna och omger dem
med. vassväggar, genom hvilka solskenet
kommer insilande, gult som guld. Sist tän-
ker man också på att måla en skylt och
hänga öfver den lilla murporten, som leder
in till gatan
och staden.
Och så är
osterian fär-
dig.
NinoBep-
pone hade
nu i tio år
varit kypare
på en sådan
där liten
osteria, och.
man skall
icke tro, att
det var för
lönens och
drickspen-
garnas skull
eller därför
att Nino ej dugde till något annat.
Nino var en präktig, rentaf en bil-
dad ung man; om han stannade där-
ute på landtgården år efter år, så var
det därför, att han var kär i Teresa, äld-
sta dottern i gården.
Ah, hur Nino älskade henne! Hon var
så vacker. Hon var vacker just så, som
Nino ville ha det, med stora, starka drag
och höga, klara färger. Hon gick, hon gick
som en drottning. Hon talade med en klar,
klingande röst, och ingen stafvelse af orden
kunde tappas bort. Hon skrattade så rent
som cn silfverklocka ringer. Hennes bänder
voro sköna, hvita, fasta, och hennes hand-
tag var så styrkande som en välsignelse.
Alla, som kommo till osterian, ville be-
ställa af henne och ville, att hon alltid
skalle vara till hands bakom disken. »Hvar
är Teresa?» frågade de ovillkorligen, om
de ej sågo henne. Det var hos henne det
var trefuad och en sådan glad trygghet.
Nino visste, hur mycket bättre soppan sma-
kade, då hon öst upp den ur grytan, än
då systrarna gjort det. Och hvarenda män-
niska tyckte om att ha att göra med henne.
Folk kom in dit, mindre för att dricka
vin än för att få tala om sina bekymmer
för henne. Hon skulle höra, att åsnau hade
dött, att de hade blifvit slagna i bollspelet,
eller då den galningen Piero hade gått och
satt knifven i någon. Nino visste, att unga,
raska karlar, som alls ej voro kära i hen-
ne, ibland sutto och gjorde upp historier,
endast för att hon skulle stå stilla vid deras
bord en stund, höra på dem och taga sig
litet af dem. De ville bara, att hon skulle
slå i vinet i deras glas eller stoppa till dem
en mandarin, då de gingo, eller säga, att
hon skulle komma ihåg dem i sina böner.
De andra systrarna gifte sig, så snart de
fyllt sina sexton år; en flyttade bort, och
en bodde kvar hemma med man och barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
