Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
W.
’■At.
Men Teresa ville ej gifta sig, och Nino
visste nog hvarför. Hon ville ej ha vare
sig honom eller någon annan af landtfol-
ket, ntan hon ville ha en signor.
Gud ja, hon var så stolt. Det syntes
på det sätt, hvarpå hon satte upp håret,
alldeles modernt som en signorina, och på
hennes kyrkkläder. Hemma gick hon i
grönt förkläde och bar en röd duk om hal-
sen, men då hon gick in i Kom, var hon
alltid svartklädd. Och hon hade en stor
hatt med brättet i många bukter och med
många band och en fjäderkrage om halsen,
så lång att den räckte till klädningsfållen.
Egentligen var det ej Nino emot, att hon
ej ville ta en campagnabo. Han, Nino,
hade intet hopp att någonsin få henne.
Han var tjock och rund som en mjölsäck,
och han hade en sådan där grå mjölnarhy.
Och endast ett par små streck till ögon,
rent utan färg. Han var för ful för henne.
Men som det nu dröjde, innan hon fick sin
signor och ingen annan vågade försöka sig
på att taga bort henne, så kunde Nino åt-
minstone få gå kvar som hennes kamrat år
efter år. Och det var ingen liten lycka.
Och naturligtvis passade det henne att
bli en signora. Det enda onaturliga var,
att hon ej förstod, att hon redan var det.
Dagarna därute på landtgården tycktes
Nino vara fulla af salighet. Om morgnarna,
då hon gick och ställde med sina fåglar,
bar Nino skålen med majsen åt henne. På
förmiddagen hjälpte han henne att rensa
bort ogräs eller att göra i ordning grönsa-
kerna, som skulle sändas till torget. Och om
kvällarna, då arbetsfolk,
som gick hemåt, kom in för
att få ett glas gult Castello
romano, stod hon vid fatet
och fyllde i måtten, och han
tog emot dem af henne. Var
det en stor dag, om det var
fest af en eller annan an-
ledning och folk hade ström-
mat till och alla bänkar voro
öfverfulla, och hela gården
vimlade af positivspelare
och försäljare af stekta äpp-
len och kastanjer, och han
och hon måste ila fram mel-
lan borden med sina glas,
så nickade de till hvarandra,
när de möttes. Då kände
de sig så kamratlika som
soldater, då de gå i strid.
Andra kvällar, då ingen
var där, och det hände väl
lika ofta, satt Nino och be-
rättade för henne ur böc-
ker, som han läst. Hon
ville ej höra om något an-
nat än om det gamla Rom
och allra helst om plebejers
upphöjande till patricier och
om de mäktiga romerska
matronorna. Nino visste
nog hvarför. Samma blocf,
hon kände sig af samma
blod! Nästa dag bar hon
hufvudet mycket stoltare än
förr. Nino visste, att han
handlade som en galning.
För hvar gång han berät-
tade om Cornelia, Gracchernas moder, förde
han henne längre ifrån sig. Hvarför kunde
han ej låta bli att berätta? Hvarför tyckte
han om henne, då hon lyfte nacken så där
högt, och då hennes ögon blixtrade?
Då hon var hänemot fyra och tjugu, hörde
Nino människor säga, att det snart skulle
bli för sent för henne att få en man. Hon
var ej vacker mer. Nino kunde ej för-
stå hvad de menade. Var hon ej vacker?
En dag märkte han dock. att de hade
haft rätt. Hon hade visst hållit på att bli
gammal. Hon måtte ha varit ganska af-
bleknad, fast han ej märkt det. Nu märkte
han det, därpå att hon började stråla upp
igen. Hennes friska ungdomsskönhet kom
fram på nytt ur något grått hölje. Hva.d
var det för ett under? Nino blef rädd, då
han såg det.
Hvar afton nästan sågs nu på osterian
en liten löjtnant. Det var det nättaste ting
man kunde se. Han hade en uniform i
svart och silfver och ett mjukt, barnsligt
ansikte. Och han var kär från första stun-
den han såg henne. Signorn var då ändt-
ligen kommen.
Nino började hata krig och krigare. Ita-
lien hade krig med Abessinien, och det var
nog elände, att man ofredade ett främmande
folk, som intet ondt gjordt, det var nog
elände, som krigsmännen anställde därute.
Här hemma kunde de då låta bli att vålla
folk olycka.
Nino uppsökte likasinnade och kom in i
fredsföreningar. Här vågade han tala och
yrkade på krigshärens afskåffande. Italien
skulle ej mer bli stort som ett stridens
land, utan som fridens. Nino framlade siff-
ror, han svängde sig med statistik och an-
dra underbara kunskaper. Han märkte, att
man förvånade sig öfver, att han ej var nå-
got annat än tjänare på en campagna-osteria.
På dessa möten var Nino en man. Han
beslöt om adresser till ministrarna och adres-
ser till kungen. Och i sina tal gendref han
de krigsvänliga tidningarna punkt för punkt.
»Låt oss få ett slut på det där afrikanska
ofoget, låt oss få hem våra soldater och
sätta dem i landtbruksskola! » Det var
Ninos ord
Men då Nino kom hem från ett sådant där
fredsmöte, kom Teresa emot honom. De
stannade vid brunnen, där de alltid brukade
sitta och prata, och Teresa ville tala krig.
Det pågående kriget brydde hon sig icke om,
men hon ville veta hvad romarne hade ut-
fört i forna dagar. Nu var det Scipio, som
han skulle tala om. Scipio, som hade gått
till Afrika och besegrat de svarte. Och
Nino måste berätta om honom. Nino måste
sitta halfva natten och tala krig, krig, krig.
Medan han talade om detta, blef hon så
vacker. Lyktan, som hängde på brunnsta-
ket visade, henne för Nino strålande skön
och med ett hemlighetsfullt leende öfver
läpparna. Nino förstod, att hon endast
kunde älska en hjälte. Och hvad var han?
Han, som icke ens kunde neka henne att
berätta om dessa afskyvärda blodbad. Om
hon hade älskat en Nero, så
skulle Nino hafva blifvit
tvungen att prisa tyranner-
na. Nino varvisst
ingen hjälte.
Då hon blef
förlofvad med
löjtnant Ugo, var
det Ninos mening
att göra sig fri,
men han kunde
ej. Hon var just
då så god mot
honom. Han fick
väl vänta till ef-
ter brölloppet.
Hon glömde
icke bort Nino ett
ögonblick. Hans
födelsedag kom,
dagen efter för-
lofningen, och
Nino var dyster
på morgonen och
menade, att det-
ta skulle bli den
sorgligaste dagen
i hans lif. Men
han hade aldrig
blifvit så firad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
