Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
i
4
t
. ’ •
förr. Hon hade sytt näsdukar åt honom
med monogram, som nådde öfver halfva
duken. Hon hade också bakat honom
en tårta, och hon gick till San Antonius af
Padua kyrka och bad för Nino till hans
skyddspatron. Hela dagen passade hon upp
honom och lät honom ej bära fram eu enda
flaska vin. Hon skämtade med honom.
Nrao måste visa sig glad. Han måste
skratta hela dagen, därför att hon ville
det Nu skulle alla vara lyckliga.
På natten kunde Nino ej låta, bli att
gråta. Han hade märkt, att hon gett sina
fåglar dubbla ransoner i de dagarna, åsnan
hade fått ny halm och katten fick sitta på
hennes axel, så länge den ville, och Nino
hade aldrig förr känt sig så jämnställd
med katten, åsnan och hönsen.
Så glad, som hon var, öfver att hennes
fästman var officer! Näst det, att han var
en signor, tyckte hon om, att han var mili-
tär. Nino hörde en gång, hvad hon svarade,
då man frågade henne, om hon ej fruktade
för att han skulle bli sänd till Afrika.
»Gud, att han finge fara,» sade hon, »så
skulle ni få se, att det blefve annat af.»
Ty detta var på vintern nittisex och då
såg det ut, som om det där kriget med
Menelik och hans shoaner alls ej skulle bli
till något. Man skickade bara ut skepp på
skepp med trupper. Trupperna lagrades
upp borta i Aduatrakten, men man hörde
aldrig, att det blef något af. Det var, som
när bin krypa ut ur kupan och bli hängande
utanför flustret i en stor pung, och man går
och ser pä dem dag efter dag och retar sig öf-
ver att de ej komma sig för med att svärma.
skulle inskeppas till Afrika, följde Nino
henne till järnvägsstationen.
Det var på natten. Soldaterna kommo
marscherande i rask takt, rundt om dem
svärmade andra soldater, gatpojkar, släk-
tingar och krigsentusiaster. Nere vid
stationen var Roms sindako och flere
1 generaler. Där höllos tal, där ropades:
lefve Italien», och där kysstes och
blomsterkastades. Teresa var
hänförd, och hon klagade ej med
ett ord. Det var fina damer
där, som delade ut blommor till
soldaterna. Det gjorde ej hon.
Hon tänkte blott på en, och
hon gaf honom ej blommor, men
han skulle lofva henne att eröfra
Meneliks hufvudstad. Löjtnant
Ugo lofvade henne, att han skulle
komma tillbaka till henne med
Hon var också storar-
tad, då hon hänemot slu-
tet af februari fick höra,
att han måste afgå till Afrika. Nino
såg icke en tår i hennes ögon. Ingen
kunde beundra det så som han. Ingen
visste så väl som han, hur hon älskade
den där lille, nätte mannen, som skulle gå
ut emot barbarerna.
Hon gjorde en afskedsbjudning för honom
och hans kamrater. Det var en härlig fest.
Castello romano-vinet flöt utan häjd. Hon
hade slaktat sina fetaste kalkoner och ploc-
kat de första kronärtskockorna. Och hon
hade bakat tårtor och sötsaker i oändlighet.
På brunnstaket hade hon rest en flagg-
stång och hissat italienska flaggan, och den
stackars Nino hade måst hjälpa henne att
göra transparanger, på hvilka lästes: Lefve
armén! Lycka åt våra tappra soldater! För
Italien! och andra höga ord. Han hade
måst hjälpa henne att fästa kulörta lyktor
under stråtaken, hyra sångare, som kunde
sjunga de nya krigssångerna, men han hade
svurit, att hon ej skulle få honom att hålla
tal. Stackars Nino, hon bad honom ej, hon
vågade ej anförtro honom något så makt-
påliggande.
Men på kvällen, då de små lustbomberna
knallade kring gästernas fötter och då icke
blott stråtaken öfver bänkarna, utan ock
hönsburarna, boningshuset och brunnen
strålade af gron-röd-hvita lyktor och då Nino
antände bengaliska eldar ute bland kronärt-
skockorna, såg han, om ingen annan, hvad
hon menade. Det var, som om hon, med
hvarje glas vin hon gaf soldaterna, ville
säga: »Gån och gören allvar af det. Ro-
mas kvinnor vilja se nya triumftåg skrida
upp mot Campidoglio!»
Nino hade aldrig dundrat så mot kriget
på fredsföreningen som dagen efter den
festen.
Då truppen afreste till Neapel, där den
den abessiniska kejsarinnans kro-
na. Och så skildes de.
Men de hade ej varit borta i
två dagar, de hade ej hunnit
afresa från Neapel, förrän det in-
träffade, att den stora svärmen,
som varit upplagrad i Adua,
började röra på sig, och det kom
telegram på telegram.
Det var just då, när ingen
tänkte på annat än den seger,
som måste vinnas därborta, sedan
så oerhördt mycket folk blifvit ditsändt
Kungen hade begifvit sig till Neapel för
att se truppernas affärd. Ena dagen talade
han till dem om den ära de skulle vinna
åt det älskade Italien, andra dagen kom
telegrammet, och det berättade — om förlo-
rad batalj, upprifven här, flykt och panik.
Just egendomligt att tänka, hur telegram
men träffade i de dagarna. Meneliks kulor
hade endast kunnat fälla en sjutusen man,
men telegrammen togo upp kulornas verk,
kommo ifrån Aduas högslätt, passerade Me-
delbafvet och nådde målet. Icke ett italienskt
hjärta kom oskadadt undan!
Teresa kom till Nino alldeles tillintet-
gjord. »Hvad har skett därute, Nino?
Hur har det kunnat gå så illa?»
Nino berättade henne, att därute måste
man klättra i berg, af hvilka de lägsta voro
högre än Sabiner- och Albanerbergen, lagda
på hvarandra. Där funnos ej vägar, utan
man tågade fram på en mark, beväxt med
tistlar, så styfva och taggiga, att icke en
gång en åsna kunde äta dem. Där var så
ondt om mat, att soldaterna kastade sig
öfver mulåsnor, som stupat på vägen, och
sleto till sig köttstycken.
Men det var ju icke att sända folk till.
Nej, det
var just Ni-
nos mening.
Nu fick han
sjunga ut, nn
ändtligen fick
han tala om
för henne,
hur gräsligt
kriget var.
De läste
tidningarna
tillsammans.
De läste om,
att man fruk-
tade, att de
trupper, som
nu drogo ut,
skulle finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
